“Berätta varför?”

“Jag bär de kedjor som jag smidde år mig under mitt liv”, svarade spöket. “Jag tillverkade dem länk efter länk och fot för fot; jag omgjordade mig dem av egen fri vilja och bar dem även av egen fri vilja. Är dess beståndsdelar Dig främmande?”

Scrooge darrade alltmer.

“Eller kan du känna till”, fortsatte spöket, “vikten och längden hos de starka fjättrar som Du själv bär på? De var lika lång som denna för sju julaftnar sedan. Du har dock arbetat på den sedan dess. Det är en imponerade kedja.”

Scrooge såg sig snabbt kring på golvet, som i förväntan över att se sig själv, omgiven av omkring femtio eller sextio famnar stålkabel: Men han kunde ingenting se.

“Jacob”, sade han med bedjande tonfall. “Gamle Jacob Marley, berätta mer för mig, tala tröstande till mig, Jacob!”

“Jag har ingen tröst att erbjuda”, svarade spöket. “Trösten kommer från andra världar, Ebenezer Scrooge och frambäres av andra budbärare, till andra slags människor. Icke heller kan jag berätta för dig vad jag skulle önska. Endast litet till, är allt som tillåts mig. Jag kan icke vila, jag får icke stanna kvar, jag kan ingenstans bliva. Min själ steg aldrig utanför vår skrivkammare — märk väl mina ord! — under jordelivet vandrade min själ aldrig utanför våra affärers håla; och ansträngande resor ligger framför mig.”

Det var en vana hos Scrooge att, närhelst han blev tankfull, stoppa sina händer i fickorna på knäbyxorna. Övervägande vad spöket just sagt, gjorde han just så nu, utan att lyfta blicken och fortfarande stående på sina knän.

“Då måste du ha varit mycket långsam av Dig, Jacob”, anmärkte Scrooge, på ett affärsmässigt sätt, men ändå med ödmjukhet och respekt i sin röst.

“Långsam!” upprepade spöket.

“Död i sju år”, sade Scrooge. “Och hela tiden på resa!”

“Hela tiden”, sade spöket. “Ingen rast, ingen ro. Oavbrutet, en ångerns vånda.”

“Färdas Du snabbt?”, frågade Scrooge.

“Med vindens vingar”, svarade spöket.

“Då måste du ha farit över en hel del land under dessa sju år.”

När spöket hörde detta, gav han upp ytterligare ett skri och skakade kedjorna så fasansfullt i den dödstysta natten, att nattvakten hade varit i sin fulla rätt att arrestera det för förargelseväckande beteende.

“Åh, Du fånge, bunden och dubbelt slagen i kedjor”, utbrast spöket, “att inte veta att tider av oförtrutligt arbete av dödliga varelser, för vilkas skull denna jord skall passera ut i evigheten, innan det goda, som anats, kunnat fullföljas. Att inte veta, att varje kristen själ, som av vänlighet arbetar i sin lilla krets, vadhelst den må vara, kommer att finna sitt dödliga liv alltför kort för dess oerhörda syfte och nytta. Att inte veta att ingen ånger kan gottgöra för ett livs missbrukade möjligheter. Och ändå, sådan var jag! Åh, sådan var jag!”

“Men Du var alltid en prima affärsman, Jacob,” sade Scrooge tveksamt, eftersom han nu börjat tillämpa det sagda på sig själv.

“Affärer!” utropade spöket, återigen vridande sina händer. “Människosläktet var min affär. Det allmännas bästa var mina affärer; välgörenhet, barmhärtighet, tålamod och goda gärningar var alla mina egentliga affärer. All denna utövande av mitt yrke var endast en vattendroppe i den oändliga ocean som var mina affärer!”

Det höll upp sina bojor på armslängds avstånd, som vore de själva orsaken till all dess ständiga lidande och slängde dem därefter åter tungt ifrån sig på golvet.

“Och denna tid på årets rund”, sade spöket, “lider jag som mest. Varför vandrade jag genom skarorna av medmänniskor med blicken nedsänkt och höjde dem aldrig mot den välsignade stjärna som ledde De Tre vise männen till ett fattigt hem! Fanns där verkligen inga fattiga hem till vilket dess ljus kunde ha lett mig!”

Scrooge var synnerligen upprörd över vad han hörde vålnaden säga och började skälva kraftigt.

“Hör på mig!”, skrek spöket. “Min tid är nästan ute.”

“Det skall jag göra”, sade Scrooge. “Men var inte grym emot mig! Var inte så mångordig, Jacob, jag ber Dig!”

“Hur det kommer sig att jag nu står framför Dig i en form som Du kan se, det kan jag inte berätta. Jag har suttit bredvid Dig många dagar.”

Det var ingen angenäm tanke. Scrooge darrade och strök svetten ur pannan.

“Detta är ingen lätt del av min botgöring”, fortsatte spöket. “Jag är här i natt för att varna Dig att Du fortfarande har hopp och möjlighet att undgå mitt öde. Ett hopp och möjlighet för Din förbättring, Ebenezer.”

“Du var alltid min allra bäste vän”, sade Scrooge. “Jag tackar Dig!”

“Du kommer att hemsökas”, återtog spöket, “av tre andar”.

Scrooges haka föll nästan lika långt ned som spökets hade gjort.

“Är detta det hopp och den möjlighet som Du nämnde, Jacob?” frågade han med en röst som svek honom.

“Just det.”

“I så fall… I så fall tror jag att jag avstår”, sade Scrooge.

“Utan deras besök”, sade spöket, “kan Du inte hoppas på att slippa undan det öde som drabbat mig. Vänta Dig den första anden imorgon bittida, när klockan slår ett.”

“Kan jag inte ta emot alla på en gång och få det överstökat, Jacob?” föreslog Scrooge.

“Vänta Dig den andres ankomst följande natt vid samma klockslag.