När han kastade sitt huvud tillbaka i fåtöljen, råkade hans blick landa på en ringklocka, en numera icke använd ringklocka, som hängde i ett hörn och av någon anledning numera bortglömd, stod i förbindelse med en kammare i husets översta våning. Det var med den största förvåning och med en underlig, oförklarlig skräck, som han, medan han iakttog den, kunde se hur denna klocka började röra sig. Den svängde så mjukt till att börja med att den knappt gav ifrån sig något ljud alls; men snart ringde den högljutt, liksom alla andra klockor i hela huset.

Detta kan ha varat i en halv minut, eller en hel, men det föreföll honom som vore det en timme. Klockorna slutade ringa på samma sätt som de börjat — samtidigt. De följdes av ett slamrande ljud, någonstans långt nedifrån; som om någon drog tunga kedjor över faten i vinhandlarens källare. Scrooge påminde sig ha hört att spöken i hemsökta hus ofta beskrevs som släpande på kedjor.

Källardörren flög upp med en knall och därefter hörde han ljudet mycket tydligare på våningen under; så kom det uppför trapporna; därefter rakt mot hans dörr.

“Det är ändå humbug!” sade Scrooge. “Jag tror inte på sådant.”

Hans ansiktsfärg ändrades dock, när det, utan att låta sig hejdas, trädde rakt igenom den tjocka dörren och vandrade genom rummet framför hans ögon. Vid dess inträde steg den döende elden upp, som utropade den “jag vet vem det är; det är Marleys vålnad!” för att därefter slockna helt.

Samma anlete: Verkligen högst densamme. Marley med sin hårpiska, sin vanliga väst, byxor och stövlar; fransarna på de sistnämnda fladdrade, liksom hans hårpiska och skjortkragar och håret på hans huvud. Den kedja han släpade på var fäst runt hans midja. Den var lång och gick runt honom som en svans; och den var tillverkad (för nu kunde Scrooge iaktta den mycket noga) av pengaskrin, nycklar, hänglås, liggare, affärsavtal och tunga börsar gjorda av stål. Hans kropp var genomskinlig; så när Scrooge iakttog honom, och såg genom hans väst, kunde han se de två knapparna i ryggen på hans rock.

Scrooge hade ofta hört sägas, att Marley saknat tarmar, men han hade aldrig trott det förrän nu.

Nej, inte trodde han på det ens nu. Trots att han betraktade fantomen gång på gång och såg den stå där framför sig; trots att han kände inflytandet från dess dödskalla ögon; och lade märke till själva ytans form på den vikta halsduken den bar kring sitt huvud och haka, vars omslag han inte tidigare lagt märke till; Han var fortfarande förstummad och kämpade emot sina egna sinnen.

“Vafalls!” sade Scrooge, nu syrligt och kallt som alltid. “Vad vill Ni mig?”

“Mycket!” — det var Marleys röst, det rådde det inget tvivel om.

“Vem är Ni?”

“Fråga mig istället vem jag var.”

“Vem var Ni, då?” sade Scrooge, med höjd röst. “Ni är påtaglig, för att vara en skugga.” Han hade tänkt säga “som en skugga”, men ändrade sig, eftersom detta verkade mer passande.

“När jag levde var jag Din kompanjon, Jacob Marley.”

“Kan Ni — kan Du sitta ner?”, frågade Scrooge, medan han tveksamt iakttog honom.

“Det kan jag.”

“Gör det, då.”

Scrooge ställde denna fråga, eftersom han inte visste om en sådan genomskinlig andevarelse skulle vara i stånd att inta en stol; och kände att ifall detta var omöjligt, skulle det kanske tvinga fram nödvändigheten av pinsamma förklaringar. Men spöket satte sig ner på andra sidan eldstaden, som om det var helt naturligt för det.

“Du tror inte på mig”, anmärkte spöket.

“Nej, det gör jag inte”, svarade Scrooge.

“Vilka bevis skulle Du behöva rörande min existens, förutom dem hos Dina sinnen?”

“Jag vet inte”, sade Scrooge.

“Varför tvivlar Du på Dina sinnen?”

“Därför att”, sade Scrooge, “småsaker påverkar dem. Den minsta magåkomma kan få dem att bedra mig. Du kanske endast är en bit osmält biff, ett stänk senap, en ostbit, ett stycke okokt potatis. Din uppenbarelse är mer av graverande art än av Graven, vad Du nu är för något!”

Scrooge hade verkligen inte för vana att uppfinna skämt, inte heller var han lagd i sitt hjärta att roas av dem. Sanningen är den att han försökte göra sig lustig som ett sätt att distrahera sin egen uppmärksamhet och att hålla sin skräck i schack; för spökets röst oroade honom in i benmärgen.

Att sitta och stirra på dessa fixerade, glasaktiga ögon, under en stunds tystnad, skulle, insåg Scrooge, få honom att tappa fattningen. Det var även något fullständigt ohyggligt med att spökets varelse försågs som med en inre, egen, atmosfär. Scrooge kunde inte känna den själv, men så var helt uppenbart fallet; för trots att spöket satt helt stilla, så rörde sig dess hår, skjorta och fransar som av de heta ångorna från en ugn.

“Ser Du denna tandpetare?”, sade Scrooge och återtog snabbt initiativet, av de anledningar som just anförts; och önskade, om så endast för en sekund kunna avleda uppenbarelsens stenartade blick från sig själv.

“Ja”, svarade spöket.

“Du ser inte på den”, sade Scrooge.

“Men jag ser den”, svarade spöket, “icke desto mindre”.

“Jo!” återupptog Scrooge. “Jag behöver endast svälja den för att under resten av min levnad hemsökas av en legion svartalfer, som alla är framkallade av mig själv. Humbug, säger jag. Humbug!”

När detta sagts utbrast spöket i ett blodisande skri och skakade sina kedjor med sådana betryckande och skrämmande ljud, att Scrooge tvingades hålla sig hårt fast i fåtöljen för att rädda sig från att falla avsvimmad ner. Men hur mycket värre blev inte hans skräck, när spöket tog av sig bandaget runt huvudet, som vore det för varmt att bära inomhus och dess underkäke därigenom föll ned på dess bröst!

Scrooge föll ner på sina knän och knäppte händerna framför sitt anlete.

“Hav förbarmande!” vädjade han. “Förskräckliga spöke, varför plågar Du mig?”

“Människa av jordiska sinnen!” svarade spöket, “tror Du nu på mig eller inte?”

“Jag tror”, sade Scrooge. “Jag måste tro. Men varför vandrar vålnaderna på jorden och varför kommer de till mig?”

“Det krävs av varje människa”, svarade spöket, “att hennes själ skall vandra bland sina medmänniskor och resa långt och vida; och om en människas själ inte genomför detta i livet, döms den att göra så efter döden. Den döms att vandra genom världen — åh, ve mig! — och bevittna vad den inte längre kan dela, men kunde varit en del av på jorden och vänt till lycka!”

Återigen upplät vålnaden ett skri, skakade sina kedjor och vred sina skugghänder.

“Du är fjättrad”, sade Scrooge, darrande.