För trädets skull
Ingenstans
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.
Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.
Men ingenstans, ingenstans...
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Valborgsnatt
Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.
Ni ropar på människor
Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?
Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.
De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar
den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.
Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!
När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.
Kerub
Också du, som våndas under allas klander,
också du är kallad till din plats bland keruberna -
med lejonfötter, med solvingar,
med vördnadsbjudande människohuvud:
djur-ängel.
De ropar efter dig: "Oren, oren!"
Därför att de aldrig drabbades av renhet.
Låga, samla dina gnistor ur vråarna,
ässjan väntar, och hammaren som smider dig till blixt
skall lära dig blixtens snabba renhet
och ditt namn bland keruberna.
Den stunden
Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden -
då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.
Nattens djupa violoncell
Nattens djupa violoncell
slungar sitt mörka jubel ut över vidderna.
Tingens töckenbilder löser sin form
i floder av kosmiskt ljus.
Dyningar, lysande långa,
sköljer i våg på våg genom nattblå evighet.
Du! Du! Du!
Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum,
svävande, svindlande drömmars dröm,
bländvit!
En mås är jag, och på vilande sträckta vingar
dricker jag havssalt salighet
långt östan om allt jag vet,
långt västan om allt jag vill,
och rör vid världens hjärta -
bländvitt!
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
En stillhet vidgades
En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig?
Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.
Då blev min fot så varsam och kommer inte att snava.
Då blev min hand så aktsam och kommer inte att darra.
Då blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.
Du är fröet
Du är fröet och jag din mull.
Du ligger i mig och gror.
Du är det barn som väntas.
Jag är din mor.
Jord, ge din värme!
Blod, ge din saft!
En okänd makt behöver i dag
allt liv jag haft.
Strömmande varma vågen
känner ingen damm,
vidare vill den skapa,
bryter sig fram.
Därför gör det så levande ont
ini mig nu:
något växer och spränger mig -
käraste, du!
Kunde jag följa dig
Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.
Jag vet: det går inte.
Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.
Blonda morgon
Blonda morgon, lägg ditt lena hår
mot min kind och andas orörd i din tystnad.
1 comment