Jorden öppnar vid och vidare sin jättekalk,
född på nytt i slutet mörker.
På klara vingar
dalar Undret som en väldig insekt
för att snudda lätt vid aningslösa
vakande pistiller.

Morgon på den sjunde dagen...

Mogen som en frukt

Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande, brinnande solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.
Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär mina hungriga händer.

Avsked

Jag ville ha väckt dig till en nakenhet som en naken förvårskväll,
då stjärnorna svämmar över
och jorden brinner under smältande snö.
Jag vill ha sett dig en enda gång
sjunka i det skapande kaos mörker,
ville ha sett som vidöppen rymd dina ögon,
färdiga att fyllas,
ville ha sett som utslagna blommor dina händer,
tomma, nya, i väntan.

Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.
Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.
Du går, och ingenting av mig tar du med dig -
lämnar mig åt nederlaget.

Ett annat avsked minns jag:
vi slungades ur degeln som ett enda väsen,
och när vi skildes, visste vi inte längre
vad som var jag och du...

Men du - som en skål av glas har du lämnat min hand,
så färdig som bara det döda tinget och så föränderlig,
så utan andra minnen än de lätta fingeravtryck,
som tvättas bort i vatten.

Jag ville ha väckt dig till en formlöshet som en formlös fladdrande låga,
som finner sist sin levande form, sin egen...
Nederlag, å nederlag!

Nu vet jag

Nu vet jag hur mycket du gömde och förteg.
Där var ditt skal.
Men varför har du gömt dig så väl för mig?
Det mal och mal.

Jag vet det. Jag minns det: en enda sak,
där jag har dömt -
och sedan var ditt inres förtrollade land
för alltid gömt.

Så länge vår kärlek har ett villkor kvar,
om också bara ett,
så länge är vår kärlek en sluten hand -
och oss sker rätt.

Min hud är full av fjärilar

Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...

Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.

Trädet under jorden

Det växer ett träd under jorden;
en hägring förföljer mig,
en sång av levande glas, av brinnande silver.
Som mörker för ljus
måste all tyngd smälta,
där bara en droppe faller av sången ur löven.

En ångest förföljer mig.
Den sipprar ur jorden.
Där våndas ett träd i tunga lager av jord.
Å vind! Solljus!
Känn den våndan:
löften om doft av paradisunder.

Var vandrar ni, fötter, som trampar
så mjukt eller hårt,
att skorpan remnar och ger sitt byte ifrån sig?
För trädets skull, förbarma er!
För trädets skull, förbarma er!
För trädets skull kallar jag er ur de fyra väderstrecken!

Eller måste vi vänta en gud - och vilken?

Ögonen är vårt öde

Ögonen är vårt öde.
Så ensamma blir ni, stackars ögon,
med stjärnor, som vägrar förbarma sig
på levande jordiskt vis.
Hade jag sett mindre,
tänkte jag andra tankar,
och slapp bli en utstött,
de rättfärdiga given till pris.

Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.
Men kött och blod ryser,
det levande söker livet,
och varm är mänskors gemenskap
och deras förakt kallt.

Och bedjande irrar jag
bland iskalla ljusår,
söker efter hjälp till att
stå upp ur min grav.
Minns med het ömhet
ögon långt borta,
också de förlorade
i ensamhetens hav.

Då kan jag inte klaga.
Då måste jag tacka.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns. Ni finns.

Bekännelse

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.