Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken.

Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni, medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru Webers röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar över till Tomas och Märta Hon hade sett sin sons tycke för den unga flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de förvillelser, som nu för tiden fresta unga män.

Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra, likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut, blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren på Bellmansro… tystnaden i rummet… getingen som surrade på rutan… Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna försummelser… Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde hon sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det? Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen mellan hennes blekröda läppar.

Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset. Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det var mycket känsla i hans tal.

– Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin skrivbordslåda, men det fick han inte.

Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns nordstjärna.

Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen, femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda fläta.

Varför grät hon?

Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin höjdpunkt… Klang av glas och skratt och surr…

Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.

– Nådemedlen! sade han.

Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon bet i den.

Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin.