Utom svärfadern, som var änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.

Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade henne.

Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt, en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till hans studerkammare hört honom bedja – lågt, men med en intensitet, så att det knakade i trähuset.

– Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till Gabriel Mortimer.

Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var han alltjämt nygift.

– Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt…

Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt, korrekt, nästan förnärmat uttryck.

– Aj, sade Mortimer.

Fru Wenschen satt med rynkad panna.

– Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.

Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.

Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor; dessutom var han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek man på ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och stålblå ögon. Det var numera endast få som erinrade sig, att han för en del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning. Han var då några och tjugu år och stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt sina studier av brist på medel och av missmod över stängda framtidsutsikter. Lika litet var det någon som visste, att han ännu alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom någon tid övrig. Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i ansiktet sitt bleka och bitande förakt.

Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.

Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett verkligt, levande intresse.

Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig lycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit bestulen på…

– Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.

Dessutom kände han, att han började få snuva.

Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som hon just upptäckt vid sin högra sida.

Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon hade fått på klänningen.