Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.

Rhenvinet tindrade i glasen.

– Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. Går du med?

– Ja gärna.

– Nå, det var bra.

Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han sig hastigt.

– Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså…

– Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.

Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke märkte det.

Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, sorglös och utan mål.

På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, mahognybrun cigarr.

Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om han ändå kunde möta Märta Brehm… Naturligtvis måste också hon vara ute en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart skulle han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick f ram över dem.

Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och icke känt igen henne…

Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med samma artighet som om han varit en främmande herre.

Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade segel styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle över rorkulten och styrde med bakdelen.

Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen. Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt sina middagar i ett pensionat i närheten.

Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år går igen i dess drömmar om natten.

En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.

Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg. Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par handskar? De gå ju alltid åt så småningom.

Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och steg därefter in i butiken.

Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:

– Ellen! Kommer Ellen?

Den unga flickan kom raskt ut.

– Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.

Hon kände tydligen genast igen honom.