Hennes ansikte uttryckte först förvåning; därefter rodnade hon skarpt.

Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals. Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram.

II

Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.

Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter blev hon stående i dörren till Tornas rum och betraktade honom med sin ljusa blick.

– Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?

– Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.

Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.

– Säg, Tomas – är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med Johannes Hall?

Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.

– Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner själv.

– Ja, ja, du bör väl det…

Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med dammhandduken över tangenterna på pianot.

Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge… Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall… under vilket departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli ecklesiastikminister.

Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde sig hastigt och var just färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga syster, klängde sig fast vid honom i tamburen och viskade:

– Skriver du min kria den här gången också, Tomas?

Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst året förut, men gick ännu i skolan.

– Vad skall den handla om?

– Om nådemedlen.

– Fy tusan, det får du skriva själv.

– Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!

– Ä, drag på trissor…

Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade alltså gått ut strax före Tomas.

Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.

– Vart skall pappa gå?

– Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti hos Karlbergs.

Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna.

Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var drucket ur båda.

Det låg en svag lukt av mysk över rummet.