Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten. Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.

Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.

Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor som Gabels. Hall stötte till honom:

– Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!

Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga vandel.

Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att sjunga ”Ur svenska hjärtans djup”.

Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.

Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste föras ut.

Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber flyttade sig över i soffan.

– Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en kvart.

Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka frackskört.

De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten, ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna toner.

Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i luften med glas i hand.

Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.

– Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.

Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med fällda gardiner.

Han vred sig oroligt på soffan.

– Är du inte trött, skall vi betala?

– Ja, det är sent.

De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en marknad, som härjats av någon nattlig orkan.