Ett par narcisser lågo kastade på golvet.

Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.

– Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon ansträngning.

Operan hade nästan fullt hus.

Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den – å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen var icke något sällskap för Märta.

– God afton, Tomas!

Han kände en kraftig hand på sin axel.

– Nej, se Gabriel… Är din fru med?

– Ja, hon sitter därborta.

Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade drag. Han var klädd i frack och svart halsduk.

Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags vänskap för Tomas.

– God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är hett…

Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.

– Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till motivering.

Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en cigarrett.

– Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.

Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.

Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid husens murar.

En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt.

– Varför grät hon?

– Ja… varför grät hon?

Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd – en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå vägg.

En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga bloss.

Man intog ånyo sina platser.

– Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.

– Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.

– Så, var det han…

Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.

Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.

– Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en annan tätt bakom Tomas.

Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.

– Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken…

Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med uddar.

Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet.

Jean Arvidson kom in, i f rack och vit halsduk; han hade representerat firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar av kommersiellt utseende. Han kom f ram och hälsade på Hall, Weber och Mortimers; han kände dem alla.

Han var påfallande blek.

– Du har varit ute och rest? sade Tomas.

– Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från Lübeck…

Hans hälsa hade varit dålig en tid.

– Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap.

I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett.

Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor, tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.

– Var bor din skräddare? frågade han.

– Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en gång smickrad och stött.

Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker figur.

Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.

Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var särskilt förtjust i ”Det gamla slottet”. Samtidigt följde han med ögonen Tomas’ rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt fullt, att det rann över.

En kypare snavade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas och buteljer.