Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en supé någon afton?

Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort. Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick därefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha låtit bli; han fick genast en örfil så att han tumlade om flera varv. Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ändan av buren, medan den äldre i kvävt raseri började mumsa på kakorna. Mitt under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till låga snyftningar.

Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och vinden gnolade i grenarna över deras huvuden.

Var det nu det skulle ske?

Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.

– Låt oss gå, viskade hon.

Tomas uppgav allt hopp för den dagen.

De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.

Plötsligt fick han en ny ide, som var ännu bättre än den första.

– Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!

Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.

De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.

Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.

Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita…

– Hur mycket är klockan? frågade Ellen.

Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade bönfallande i hennes öra:

– Era armar – jag vill se era armar…

Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.

IV

Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl X Gustav.

Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och tänt alla ljusen i kronorna.

Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna.