Hans nära sextioåriga ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.

Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber till bords.

Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning, hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara, emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.

Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest.

– Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade därifrån hela tiden…

Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst, som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon violer.

Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.

Mitt emot dem sutto Hall och Greta.

Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus, blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker, men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje. De kommo snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän Greta började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig.

Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten, snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den livliga frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning, att Mortimer nästan blev orolig.

– Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.

Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary, konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.

– I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje, och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott intryck på riksdagen…

Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att han var högt värderad av sina förmän.

Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan.