Frithiofs saga Read Online

Frithiofs saga

Frithiofs saga

Bokutgåva

Direct. H.A.Nordström, Stockholm 1825.

Epub-version

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Esaias Tegnér kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

I.

Frithiof och Ingeborg.

Der växte uti Hildings gård

Två plantor under fostrarns vård.

Ej Norden förr sett två så sköna,

de växte herrligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram,

och som en lans är hennes stam,

men kronan, som i vinden skälfver,

liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

Den andra växte som en ros,

när vintern nyss har flytt sin kos,

men våren, som den rosen gömmer,

i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå,

med honom brottas eken då,

och vårsol skall på himlen glöda,

då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek,

och Frithiof var den unga ek,

men rosen uti dalar gröna

hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus,

du tänkte dig i Frejas hus,

der månget litet brudpar svingar

med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken

kringdansa under lummig gren,

du tänkte: under lundens kransar

Elfkungen med sin drottning dansar.

Det var så gladt, det var så kärt,

när han sin första runa lärt.

En Kung var ej som han i ära,

Den runan fick han Ingborg lära.

Hur glädtigt sam han i sin slup

med henne öfver mörkblå djup!

Hur hjertligt, när han seglen vänder,

hon klappar i små hvita händer!

Det fans ej fågelbo så högt,

som han för henne ej besökt.

Sjelf örnen, som i molnen gungar,

blef plundrad båd på ägg och ungar.

Det fans ej bäck, hur strid han var

hvaröfver han ej Ingborg bar.

Det är så skönt, när forsen larmar,

att tryckas af små hvita armar.

Den första blomma våren födt,

Det första smultron som blef rödt,

det första ax, hvars gull blef moget,

dem bjöd han henne, gladt och troget. –

Men barnets dagar flyga bort,

der står en yngling inom kort,

med eldig blick, som ber och hoppas,

der står en mö med barm som knoppas.

Ung Frithiof drog på jagt alltjemt;

den jagten skulle mången skrämt,

ty utan spjut och utan klinga

den djerfve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst,

och jägarn segrande, fast klöst,

med ludet byte kom tillbaka,

hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är qvinnan kärt,

Det starka är det sköna värdt;

de begge passa för hvarannan,

som hjelmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterqväll

vid eldsken ifrån spiselns häll

en sång om strålande Valhalla,

om Gudar och Gudinnor alla;

Han tänkte: gult är Frejas hår,

ett kornland, som för vinden går.

Från det kan jag ej Ingborgs skilja,

ett nät af guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt

han hoppar under silke grönt;

jag vet ett silke, der det hoppar

Ljus-Alfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå,

som himlen till att se uppå;

Jag känner ögon; mot de båda

är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Hvi prisas Gerdas kinder så,

en nyfälld snö med norrsken på?

Jag kinder sett: en dag som tänder

två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjerta lika ömt

som Nannas, fast ej så berömdt.

Med rätta prisas du af skalder,

du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö

begråten af en trogen mö,

så öm, så trogen som din Nanna,

hos Hel jag ville gerna stanna. –

Men Kungadottren satt och qvad

en hjeltesång, och väfde glad

i duken in den hjeltens under,

och vågor blå och gröna lunder.

Der växte in i snöhvit ull

de sköldar utaf spoladt gull,

och röda flögo stridens lansar,

men styft af silfver var hvart pansar.

Dock, hur hon väfver, dag från dag,

får hjelten Frithiofs anletsdrag,

och som de blicka fram ur väfven

då rodnar hon, men glädes äfven.

Men Frithiof skär, hvar han går fram,

ett I, ett F i björkens stam;

De runor gro med fröjd och gamman,

liksom de ungas hjertan samman.

När Dagen uppå fästet står,

verldskungen med de gyllne hår;

och lifvet rörs och menskor vandra,

då tänka de blott på hvarandra.

När Natten uppå fästet står,

verldsmodren med de mörka hår,

och tystnad rår och stjernor vandra,

då drömma de blott om hvarandra.

”Du jord, som smyckar dig hvar vår

med blommor i ditt gröna hår,

gif mig de skönsta, jag vill vira

en krans af dem att Frithiof sira.”

”Du haf, som satt din dunkla sal

med perlor full i tusental,

gif mig de skönaste, de bästa,

Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa.”

”Du knapp på Odens kungastol,

du verldens öga, gyllne sol!

Var du blott min, din blanka skifva

till sköld jag ville Frithiof gifva.”

”Du lykta i Allfaders hus,

Du måne med ditt bleka ljus!

Var du blott min, jag gaf dig gerna

till smycke åt min sköna tärna.” –

Men Hilding sade: ”Fosterson,

den älskog vänd din håg ifrån;

Ej lika falla ödets lotter,

den tärnan är Kung Beles dotter.

Till Oden sjelf i stjernklar sal

uppstiger hennes ättartal:

Du är blott Thorstens son; gif vika,

ty lika trifves bäst med lika.”

Men Frithiof log: ”mitt ättartal

går nedåt i de dödas dal.

Nyss slog jag skogens kung så luden,

Hans anor ärfde jag med huden.

Friboren man ej vika vill,

ty verlden hör den frie till.

Hvad lyckan bröt, kan hon försona,

och hoppet bär en Konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Thor,

dess ättefar i Thrudvang1 bor.

Han väger börden ej, men värdet:

en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud,

om ock det var med dundrets Gud,

Väx trygg, väx glad, min hvita lilja,

ve den som dig och mig vill skilja!”

________

II.

Kung Bele och Thorsten Vikingsson.

Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod,

hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,

hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,

och ärrig som en runsten, och silfverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus,

åt hedna Gudar vigda, nu halft i grus,

men visdomsrunor många på muren täljas

och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas.

”Det lider emot qvällen, sad’ Bele Kung,

ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns tung.

Inför mitt öga mörkna de menskoöden,

men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också,

ty de tillsammans höra, liksom vi två.

En varning vill jag gifva de örnar unga,

förrn orden somnat alla på död mans tunga.” –

Då trädde de i salen, som kung befallt,

och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.

Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden,

och kom med blod på händren ur offerlunden.

Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven,

hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.

Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte,

och liknade en jungfru förklädd till hjelte.

Men efter dem kom Frithiof i mantel blå,

ett hufvud var han högre än begge två.

Han stod emellan brödren, som Dag står mogen

emellan rosig Morgon och Natt i skogen.

”J söner, sade Kungen, min sol går ned.

I endrägt styren riket, i brödrafred;

Ty Endrägt håller samman: hon är som ringen

på lansen, den förutan hans kraft är ingen.

Låt Styrkan stå som dörrsven vid landets port,

och Friden blomstra inom å hägnad ort.

Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,

och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man,

ty Kungen kan allenast hvad folket kan.

Grönlummig krona vissnar så snart som mergen

i stammen är förtorkad på nakna bergen.

På pelarstoder fyra står himlens rund,

men thronen hvilar endast på Lagens grund.

När väld på Tinget dömmer, står ofärd nära,

men rätt är landets fromma och Kungens ära.

Väl dväljas Gudar, Helge, i Disarsal,

men ej som snäckan dväljes i slutet skal.

Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,

så långt som tanke flyger, bo höge Gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk,

och flärd är mången runa, som skärs på balk.

Men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika,

skref Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hård, Kung Helge, men endast fast,

det svärd som biter skarpast är böjligast.

Mildt sinne pryder Kungen, som blommor skölden,

och vårdag bringar mera än vinterkölden.

En man förutan vänner, om än så stark,

dör hän, som stam i öcken med skalad bark.

Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden,

der bäcken vattnar roten och storm är bunden.

Yfs ej af fädrens ära, en hvar har dock blott sin;

kan du ej spänna bågen, är han ej din.

Hvad vill du med det värde, som är begrafvet?

Stark ström med egna vågor går genom hafvet?”

”Du Halfdan, glädtigt sinne är vis mans vinst;

men joller höfves ingen, och Kungen minst.

Med humle brygges mjödet, ej blott med honung,

lägg stål i svärd och allvar i leken, Konung!

För mycket vett fick ingen, hur vis han het,

men litet nog vet mången som intet vet.

Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter,

har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.

Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror

är vägen gen, om också han fjerran bor.

Men deremot afsides, långt hän belägen,

är oväns gård, om äfven han står vid vägen.

Välj icke till förtrogen hvem helst som vill;

tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till.

Välj en, onödigt är det den andra leta,

och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta.” –

Derefter uppstod Thorsten och talte så:

”Ej höfves, Kung! att ensam till Oden gå.

Vi delat lifvets skiften ihop, Kung Bele,

och döden, vill jag hoppas, vi också dele.

Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig

i örat mången varning, den ger jag dig.

På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden,

men på den gamles läppar mångvise orden.

Främst vörda höga Gudar, ty ondt och godt,

som storm och solsken, komma från himlen blott.

De se i hjertats lönnhvalf, fast det är slutit,

och långa år få gälda hvad stunden brutit.

Lyd Kungen. En skall styra med kraft och vett;

skum Natt har många ögon, men Dagen ett.

Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,

och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.

Hög kraft är Gudars gåfva; men Frithiof, mins,

att styrkan båtar föga, der vett ej fins.

Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen;

mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,

och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.

Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,

ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Frithiof, sen bergad sol sig döljt,

och öl, när det är drucket, och råd, när följdt.

På mången sak förlitar sig ungersvennen,

men striden pröfvar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö,

ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;

ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul som rullar,

och vankelmod bor under de liljekullar.

Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör;

men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,

och det är domen öfver död man: derföre

hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre.” –

Så varnade de gamle i Kungasal,

som skalden varnat sedan i Havamal.

Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden,

och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.

Derefter talte begge mång hjertligt ord,

allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;

hur trofast intill döden, i nöd och gamman,

två knäppta händer lika, de hållit samman.

”Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån

som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son!

Nu före Er till Valhall vi gamle ile,

men edra fäders ande på Eder hvile!” –

Och mycket talte Kungen om Frithiofs mod,

om hjeltekraft, som mer är än kungablod.

Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner

de höga Nordlands Kungar, de Asasöner.

”Och hållen J tillhopa, J söner tre,

Er öfverman – det vet jag – skall Nord ej se;

ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,

hon är som mörkblå stålrand kring guldsköld gjuten.

Och helsen till min dotter, den rosenknopp;

i lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;

omhägnen henne, låten ej stormen komma

och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma.

På dig, o Helge, lägger jag fadrens sorg,

O! älska som en dotter min Ingeborg.

Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder

båd’ man och qvinna, Helge, till rätt och heder. –

Men läggen oss, J Söner, i högar två,

på hvar sin sida fjärden vid bölja blå;

ty hennes sång är ljuflig ännu för Anden,

och som ett Drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken,

och midnattsdaggen faller på Bautasten,

då sitta vi, o Thorsten, på högar runda,

och språka öfver vattnet om ting som stunda.

Och nu, farväl J söner! Gån mer ej hit,

vår gång är till Allfader, vi längta dit,

liksom till hafvet längtar den trötte floden,

men Frej välsigne Eder, och Thor och Oden!”

________

III.

Frithiof tager Arf efter sin Fader.

Voro nu satte i hög Kung Bele och Thorsten den

gamle,

der de sjelfve befallt: på hvar sin sida om fjärden

högarna lyfte sin rund, två bröst dem döden har

åtskilt.

Helge och Halfdan, på folkets beslut, nu togo i

samarf

riket efter sin far; men Frithiof som endaste sonen,

delte med ingen och fäste i lugn sin boning på

Framnäs.

Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor på tre

håll,

dalar och kullar och berg, men på fjerde sidan var

hafvet.

Björkskog krönte de kullarnes topp, men på slut-

tande sidor

frodades gyllene korn och manshög vaggade rågen.

Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,

höllo för skogarna opp, i hvars djup höghornade

elgar

hade sin kungliga gång, och drucko af hundrade

bäckar.

Men i dalarne vida omkring der bette i grönskan

hjordar med glänsande hull och med jufver som

längta till stäfvan.

Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräkne-

lig skara

af hvitulliga får, som du ser hvitaktiga strömoln

flockvis spridda på himmelens hvalf, när det blåser

om våren.

Springare två gånger tolf, bångstyriga, fjettrade

vindar,

stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vall-

hö,

manarna knutna med rödt och hofvarne blanka af

jernskor.

Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad af

kärnfur.

Ej femhundrade män (till tio tolfter på hundrat2),

fyllde den rymliga sal, när de samlats att dricka

om julen.

Genom salen, så lång som han var, gick bordet af

stenek,

bonadt och blankt som af stål; högsätespelarne båda

stodo för ändan deraf, två Gudar skurna af alm-

träd:

Oden med herrskareblick och Frej med solen på

hatten.

Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var

kolsvart,

Gapet skarlakansrödt, men klorna skodda med silf-

ver)

Thorsten bland vännerne satt, som gästfriheten bland

glädjen.

Ofta, när månen bland skyarne flög, förtalde den

gamle

under från främmande land, dem han sett, och

Vikingafärder

fjerran i Östervåg och i Vestersaltet och Gandvik.

Tyst satt lyssnande lag och dess blickar hängde vid

gubbens

läppar, som biet vid sin ros; men skalden tänkte

på Brage,

när med sitt silfverskägg och med runor på tungan

han sitter

under den lummiga bok och förtäljer en saga vid

Mimers

evigt sorlande våg; han sjelf en lefvande saga.

Midt på golfvet (med halm var det strödt) brann

lågan beständigt,

gladt på sin murade häll; och igenom det luftiga

rökfång

blickade stjernorna in, de himmelska vänner, i sa-

len.

Men kring väggen, på naglar af stål, der hängde

det radvis

brynja och hjelm vid hvarann, och här och der

dem emellan

blixtrade neder ett svärd, som i vinterqvällen ett

stjernskott.

Mera än hjelmar och svärd dock sköldarne lyste i

salen,

blanka som solens rund, eller månans skifva, af

silfver.

Gick der stundom en mö kring bordet och fyllde i

hornen,

Slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i sköl-

den

rodnade äfven som hon: det gladde de drickande

kämpar. –

Rikt var huset: hvarhelst som du skådade,

mötte ditt öga,

fyllda källrar, och proppade skåp, och rågade vist-

hus.

Många klenoder jemväl der gömdes, byten af se-

gren,

guld med runor uppå och det konstarbetade silf-

ver.

Tre ting skattades dock af all den rikedom yp-

perst:

svärdet, som ärfdes från fader till son, var främst

af de trenne,

Angurvadel, så kallades det, och broder till blix-

ten.

Fjerran i Österland var det smidt, (som sagan för-

täljer,)

härdadt i dvergarnes eld: Björn Blåtand bar det

från början.

Björn förlorade dock på en gång båd svärdet och

lifvet

söder i Gröningasund, der han stridde mot väldige

Vifell.

Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och

bräcklig

bodde på Ulleråker en Kung med sin blomstrande

dotter.

Se, då kom det ur skogarnes djup en oskapelig

jätte,

högre till växten än menniskors ätt, och luden och

vildsint,

fordrade envigeskamp, eller Kungadottren och ri-

ket.

Ingen vågade kampen likväl, ty det fans ej ett stål

som

bet på hans skalle af jern, och derför nämndes han

Jernhös.

Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emot-

tog

striden i hopp på sin arm och på Angurvadel. I

ett hugg

klöf han till midjan det rytande troll, och frälste

den sköna.

Viking lemnade svärdet till Thorsten, sin son, och

från Thorsten

gick det till Frithiof i arf: när han drog det, sken

det i salen

liksom flöge en blixt derigenom, eller ett norr-

sken.

Hjaltet var hamradt af guld, men runor syntes på

klingan,

underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid

solens

portar, der fäderna bott, förrn Asarne förde dem

hitupp.

Matta lyste de runor alltjemt, när fred var i lan-

det,

men när Hildur begynte sin lek, då brunno de

alla

röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad

var den, som

mötte i slagtningens natt den klingan med lågande

runor.

Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det

ypperst i Norden,

Dernäst ypperst i pris var en armring, vida

beryktad,

smidd af Nordiska sagans Vulkan, af den haltande

Vaulund.

Tre mark höll han i vigt, och arbetad var han af

rent guld.

Himlen var tecknad derpå med de tolf Odödligas

borgar,

vexlande månaders bild, men af skalderna nämndes

de solhus.

Alfhem skådades der, Frejs borg: det är solen,

som nyfödd

börjar att klättra igen för himmelens branter vid

Julen.

Söquabäck var der ock, i dess sal satt Oden hos

Saga,

drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är

hafvet

färgadt med guld af morgonens glöd, och Sagan är

våren,

skrifven på grönskande fält med blommor i stället

för runor.

Balder syntes jemväl på sin thron, midsommarens

sol, som

gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild af det

Goda;

ty det Goda är strålande ljus, men det Onda är

mörker.

Solen tröttnar att stiga alltjemt, och det Goda dess-

likes,

svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka

de båda

neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder

på bålet.

Glitner, den fredliga borg, sågs äfven: förlikande

alla

satt der med vågen i hand Forsete, domarn på

höstting.

Dessa bilder och många ännu, som betecknade lju-

sets

strider på himmelens hvalf och i menniskans sinne,

de voro

skurna af mästarens hand i den ringen. En präktig

rubinknapp

krönte dess bugtiga rund, som solen kröner sin

himmel.

Ringen var länge i slägten ett arf, ty hon ledde

sin ättlängd,

endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för

stamfar.

En gång stals den klenoden dock bort af röfvaren

Sote,

svärmande kring på de Nordiska haf, sen fans han

ej åter.

Slutligen taltes det om, att Sote, på kusten af

Bretland

lefvande satt sig med skepp och med gods i sin

murade grafhög;

men der fann han ej ro, och det spökade ständigt

i högen.

Thorsten förnam det ryktet också, och med Bele

besteg han

draken, och klöf den skummande våg, och styrde

till stället.

Vid som ett tempelhvalf, som en Kungsgård, vore

den bäddad

in i grus och i grönskande torf, så hvälfde sig hö-

gen.

Ljus ock lyste derur: igenom en springa på por-

ten

tittade kämparne in, och det beckade Vikingaskep-

pet

stod der med ankar och master och rår; men hög

i dess bakstam

salt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel

af lågor.

Bister satt han och skurade der blodfläckade klin-

gan,

kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som

han rånat,

låg i högar omkring, och ringen har han på ar-

men.

”Stiga vi, hviskade Bele, dit ner och kämpa mot

trollet,

två mot en Ande af eld?” Men halfvred svarade

Thorsten:

”En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl en-

sam.”

Länge tvistades nu, hvem först af de tvenne det

tillkom,

pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin

stålhjelm,

skakade om två lotter deri, och vid stjernornas

skimmer

kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans

jernlans

sprungo riglar och lås, och han nedsteg. Frågade

någon,

hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han

och ryste.

Bele hörde dock först en sång, den let som en

trollsång;

sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klin-

gor som korsas,

sist ett gräseligt skri, då blef tyst. Ut störtade

Thorsten,

blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han

kämpat.

Ringen bar han likväl; ”den är dyrköpt, sade han

ofta,

ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var

när jag tog den.”

Smycket var vida berömdt och af smycken ypperst

i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en af slägtens kle-

noder

Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka

från härtåg,

seglade längs med sin strand, då såg han en man

på ett skeppsvrak

sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med

vågen.

Mannen var hög och af ädel gestalt och hans an-

lete öppet,

gladt, men föränderligt dock, likt hafvet som leker

i solsken.

Manteln var blå och bältet af guld, besatt med ko-

raller,

skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var

sjögrönt.

Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arma,

tog den förfrusna hem till sin gård och förplägade

gästen.

Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log

han och sade:

”vinden är god och mitt skepp, som du sett, är ej

att förakta,

hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i

afton.

Tack för din bjudning ändå, den är välment, kun-

de jag endast

ge dig ett minne af mig! men min rikedom ligger

i hafvet;

kanske finner du dock i morgon en gåfva på stran-

den.” –

Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en

hafsörn,

när han förföljer sitt rof, flög in i viken ett drak-

skepp.

Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styr-

man,

rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och

blindskär,

liksom bodde en Ande deri: när det nalkades stran-

den,

refvade seglet sig sjelf, och ej rördt af mennisko-

händer,

ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i

djupet.

Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de le-

kande vågor:

”bergade Ägir 3 ej glömmer sin skuld, han skänker

dig draken.”

Gåfvan var kunglig att se, ty de bugtiga plankor

af eke

voro ej fogade hop som annars, men vuxna till-

sammans.

Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen

derframme

lyfte han hufvudet högt, och af rödt guld lågade

svalget.

Buken var spräcklig med blått och med gult, men

baktill vid rodret

slog han sin väldiga stjert i en ringel, fjällig af

silfver;

vingarna svarta med kanter af rödt; när han spände

dem alla

flög han i kapp med den susande storm, men örnen

blef efter.

Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du

trott dig

skåda en flytande Konungastad, en simmande sköld-

borg. –

Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det

ypperst i Norden.

Detta, och mera dertill tog Frithiof i arf af

sin fader.

Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving,

om ej en Konungason; ty Kungars välde är yp-

perst.

Var han ej Konungason, likväl hans sinne var

Kungligt,

vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte

hans rykte.

Kämpar hade han tolf, gråhåriga, furstar i idrott,

fadrens kamrater, med bröst af stål och med ärriga

pannor.

Nederst på kämparnes bänk, jemnårig med Frithiof,

en yngling

satt, som en ros bland vissnade löf: Björn hette

den unga,

glad som ett barn, men fast som en man och vis

som en gubbe.

Upp med Frithiof han växt och de blandat blod

med hvarandra,

fosterbröder på Nordmanna sätt, och svurit att lefva

samman i lust och i nöd, och att hämna hvarandra

i döden.

Midt bland kämpar och gästernas mängd som kom-

mit till graföl,

Frithiof, en sörjande värd, med ögon fyllda af tå-

rar,

drack på fädernas vis sin faders minne, och hörde

skaldernas sång till hans lof, ett dundrande Drapa;

men sedan

steg han i fadrens säte, nu hans, och satte sig

neder

mellan dess Oden och Frej: det är Thors plats

uppe i Valhall.

________

IV.

Frithiofs Frieri.

Väl klingar sången i Frithiofs sal,

och skalderna prisa hans ättartal.

Men sången gläder

ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.

Och jorden har åter klädt sig grön,

och drakarna simma igen på sjön.

Men hjeltesonen

han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad,

ty muntre Kung Halfdan till gäst han bad,

och Helge dyster,

och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand,

och kände tillbaka en tryckning ibland,

och såg betagen

alltjemt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar,

då morgonens dagg låg på lifvet qvar,

om barndomsminnen,

de rosengårdar i ädla sinnen!

Hon helsade honom från dal och park,

från namnen som grodde i björkens bark,

och från den kullen,

der ekarne frodas i hjeltemullen.

”Det var ej så trefligt i Kungens gård,

ty Halfdan var barnslig och Helge hård.

De Kungasöner

de höra ej annat än lof och böner.

Och ingen (här rodnade hon som en ros,)

åt hvilken en klagan kunde förtros.

I kungasalar

hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!

Och dufvorna som de matat och tämt,

nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.

Ett par allena

var qvar, af de tvenne tag du den ena.

Den dufvan hon flyger väl hem igen,

hon längtar, som andra, väl till sin vän.

Bind under vingen

en vänlig runa; det märker ingen.” ―

Så suto de hviskande dagen om,

de hviskade ännu, när qvällen kom,

som aftonvindar

om våren hviska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Frithiofs mod

är borta med henne. Det unga blod

i kinden stiger,

han lågar och suckar alltjemnt, och tiger.

Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,

och glad for hon af med sitt kärleksbref.

Men ack! tillbaka

hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn,

Han sade: ”hvad fattas vår unga örn,

så tyst, så sluten?

Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?

Hvad vill du? Ha vi ej i öfverflöd,

det härskna fläsk och det bruna mjöd?

Och skalder många?

det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog att gångaren stampar i spilt,

på rof på rof skriker falken vildt.

Men Frithiof jagar

i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg,

hon rycker alltjemt på sitt ankartåg.

Ligg still, Ellida,

ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut

jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.

Det kan ej fela,

vi blifva välkomna hos blåhvit Hela.” –

Då släppte Frithiof sin drake lös,

och seglet svällde och vågen fnös.

Rakt öfver fjärden

till Kungens söner han styrde färden.

De suto på Beles hög den dag,

och hörde folket och skipade lag.

Men Frithiof talar;

den stämman förnimmes kring berg och dalar.

”J Kungar, skön Ingeborg är mig kär,

af Eder jag henne till brud begär,

och den förening

hon var väl äfven Kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp,

likt ungträn som växa tillsammans i topp.

Derofvanföre

band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej Konung, ej Jarl en gång,

dock lefver hans minne i skaldens sång.

Höghvälfda grifter

förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land,

men heldre jag blir på min fädernestrand.

Der vill jag skydda

så Kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör

hvart ord i djupet här nedanför.

Med Frithiof beder

den gamle i högen: betänken Eder!” –

Då reste sig Helge och talte med hån:

”vår syster är ej för en bondeson.

Nordlandens Drotter

må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,

vinn männer med handkraft och qvinnor med ord

Men Odinsblodet

till pris ger jag icke ut öfvermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an,

jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,

en plats är ledig

ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig.” –

”Din man blir jag knappast, var Frithiofs svar,

är man för mig sjelf, som min fader var.

Ur silfverskida

flyg, Angurvadel! du får ej bida.”

I solen glänste den klinga blå,

och runorna lågade röda derpå.

”Du Angurvadel,

du är dock, sad Frithiof, af gammal adel.

Och vore det icke för högens fred,

på stället jag högge dig, Svartekung, ned.

Vill dock dig lära

en ann gång ej komma mitt svärd för nära.” –

Så sagdt han klöf i ett hugg allen

Kung Helges guldsköld, som hängde på gren.

I två halfrunder

han klang emot högen, det klang inunder.

”Väl träffadt, min klinga! ligg nu och dröm

om högre bedrifter: till dess förgöm

de runolågor;

nu segla vi hem öfver mörkblå vågor.”

________

V.

Kung Ring.

Och Kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och kämpar och skalder

uppstego att lyssna till Kungens ord

berömd i Nord;

han var vis som Gud Mimer, och from som Balder.

Hans land var som lunden, der Gudar bo,

och vapnen komma

ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,

och gräsen gro

fridlysta derstädes och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd sträng och huld,

på domarstolen,

och friden betalte hvart år sin skuld,

och kornets guld

låg strödt öfver landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart,

med hvita vingar,

från hundrade land och förde från hvart

mångfaldig art

af rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden qvar

i glad förening,

och alla älskade landets far,

fast en och hvar

fritt sade på Tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll

styrt Nordlands söner,

och ingen gått missnöjd hem till sitt fjäll,

och hvarje qväll

hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och Kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och alla glade

uppstego att lyssna till Kungens ord

berömd i Nord;

men han suckade djupt, och talte och sade:

”Min drottning sitter i Folkvangs4 loft

på purpurtäcken,

men här är det gräs öfver hennes stoft,

och blomsterdoft

kringånga dess grafhög vid bäcken.

Ej får jag drottning så god, så skön,

mitt rikes ära.

Till Gudarna gick hon, till Valhalls lön,

men landets bön

och barnens, en moder begära.

Kung Bele som ofta kom till min sal

med sommarvinden,

har lemnat en dotter, hon är mitt val,

den lilja smal

med morgonrodnad på kinden.

Jag vet hon är ung, och den unga mö

helst blomman plockar,

men jag gått i frö och vintrarna strö

alltren sin snö

i Kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man

med hvitt i håren,

och vill hon ta sig de späda an,

hvars mor försvann,

så bjuder Hösten sin thron åt Våren.

Tan guld ur hvalfven, tan smycken åt brud

ur skåp af eke;

och följen, J skalder, med harpoljud,

ty sångens Gud

är med då vi frie, är med då vi leke.” –

Och ut drogo svenner med buller och bång,

med guld och böner,

och skalderna följde, en rad så lång,

med hjeltesång,

och ställde sig fram för Kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre,

men på den fjerde,

hvad svar Kung Helge dem månde ge,

åtsporde de,

ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd falk och häst

i lunden gröna,

han spörjer båd Vala5 och offerprest,

hvad som var bäst

allt för hans syster den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjemt,

som Prest och Vala;

och då gaf Kung Helge, den tecknen skrämt,

sitt Nej bestämdt,

ty menskan må lyda, då Gudar tala.

Men muntre Kung Halfdan han log och sad:

”farväl med festen!

Kung Gråskägg sjelf bort rida åstad,

jag hulpit glad

den hedersgubben på hästen.”

Förbittrade draga de sändmän bort

och budskap bära

om Kungens skymf; men han svarar dem tort,

att inom kort

Kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam

i höga linden.

Då simma drakar på vågen fram

med blodröd kam,

och hjelmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård,

som sade dyster:

”Kung Ring är mäktig, den strid blir hård;

i Balders vård,

i templet jag sätter min syster.” –

Der sitter den älskande vemodsfull

å fridlyst tilja.

Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull,

och gråter full

sin barm: det är dagg öfver lilja.

________

VI.

Frithiof spelar Schack.

Björn och Frithiof suto båda

vid ett schackbord, skönt att skåda.

Silfver var hvarannan ruta,

och hvarannan var af guld.

Då steg Hilding in: ”Sitt neder,

upp i högbänk jag dig leder,

töm ditt horn, och låt mig sluta

spelet, fosterfader huld!”

Hilding qvad: ”från Beles söner

kommer jag till dig med böner.

Tidningarne äro onde,

och till dig står landets hopp.”

Frithiof qvad: ”tag dig till vara,

Björn, ty nu är Kung i fara.

Frälsas kan han med en bonde,

den är gjord att offras opp.”

”Frithiof reta icke Kungar,

starka växa örnens ungar;

fast mot Ring de aktas svaga,

stor är deras makt mot din.”

”Björn, jag ser du tornet hotar,

men ditt anfall lätt jag motar.

Tornet blir dig svårt att taga,

drar sig i sin sköldborg in.”

”Ingeborg i Baldershagen

sitter och förgråter dagen.

Kan hon dig till strids ej locka,

gråterskan med ögon blå?”

”Drottning, Björn, du fåfängt jagar

var mig kär från barndomsdagar,

hon är spelets bästa docka,

hur det går, hon räddas må,”

”Frithiof, vill du icke svara?

Skall din fosterfader fara

ohörd från din gård, emedan

ej ett dockspel vill ta slut?” –

Då steg Frithiof upp och lade

Hildings hand i sin och sade:

”Fader, jag har svarat redan,

du har hört min själs beslut.

”Rid att Beles söner lära

hvad jag sagt: de kränkt min ära,

inga band vid dem mig fästa,

aldrig blir jag deras man.” –

”Väl, din egen bana vandra,

ej kan jag din vrede klandra.

Oden styre till det bästa!”

Sade Hilding och försvann.

________

VII.

Frithiofs Lycka.

Kung Beles söner gerna drage

från dal till dal att be om svärd.

Mitt få de ej: i Balders hage

der är min valplats, är min verld.

Der vill jag ej tillbaka blicka

på kungars hämd, på jordens sorg,

men endast Gudars glädje dricka

tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer

sin purpurglans på blomstren varm,

lik rosenfärgadt skir, som gömmer

en blomsterverld, min Ingborgs barm:

så länge irrar jag på stranden

af längtan, evig längtan tärd,

och ritar suckande i sanden

det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder!

Du Dellings son6, hvi dröjer du?

Har du ej skådat berg och lunder

och sund och öar förr än nu?

Bor ingen mö i vestersalar,

som väntar dig för längesen,

och flyger till ditt bröst och talar

om kärlek först, om kärlek sen?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,

du sjunker ner ifrån din höjd,

och qvällen drar det rosenröda

sparrlakanet för Gudars fröjd.

Om kärlek hviska jordens floder,

om kärlek hviskar himlens fläkt.

Välkommen, Natt, du Gudars moder!

med perlor på din bröllopsdrägt.

Hur tyst de höga stjernor skrida,

likt älskarn till en mö på tå!

Flyg öfver fjärden, min Ellida,

skjut på, skjut på, du bölja blå!

Der borta ligga Gudens lunder,

till gode Gudar styra vi,

och Balderstemplet står derunder,

med kärlekens Gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden!

Du jord, jag ville kyssa dig,

och Er, J blommor små, som randen

med hvitt och rödt den krökta stig!

Du måne, som ditt skimmer tömmer

kring lund och tempel, hög och vård,

hur skön du sitter der och drömmer,

lik Saga i en bröllopsgård!

Hvem lärde dig, du bäck som talar

med blommorna, min känslas röst?

Hvem gaf Er, Nordens näktergalar,

den klagan, stulen ur mitt bröst!

Med qvällens rodnad Alfer måla

min Ingborgs bild på mörkblå duk;

den bilden kan ej Freja tåla,

hon blåser bort den, afundsjuk.

Dock gerna hennes bild försvinne,

der är hon sjelf, som Hoppet skön,

och trogen, som ett barndomsminne;

hon kommer med min kärleks lön.

Kom, älskade, och låt mig trycka

dig till det hjerta du är kär.

Min själs begär, min lefnads lycka,

kom i min famn och hvila der.

Så smärt som stjelken af en lilja,

så fyllig som en mognad ros!

Du är så ren, som Gudars vilja,

och dock så varm, som Freja tros.

Kyss mig, min sköna! Låt min låga

få genomströmma äfven dig.

Ack! jordens rund och himlens båga

försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här fins ej fara;

Björn står der nere med sitt svärd,

med kämpar nog att oss försvara,

om det behöfdes, mot en verld.

Jag sjelf, o att jag strida finge

för dig, som jag dig håller nu!

Hur lycklig jag till Valhall ginge,

om min Valkyria vore du!

Hvad hviskar du om Balders vrede?

Han vredgas ej, den fromme Gud,

den älskande, som vi tillbede,

vårt hjertas kärlek är hans bud;

den Gud med solsken på sin panna,

med evig trohet i sin barm:

var ej hans kärlek till sin Nanna,

som min till dig, så ren, så varm?

Der står hans bild, han sjelf är nära,

hur mildt han ser på mig, hur huldt!

Till offer vill jag honom bära

ett hjerta varmt och kärleksfullt.

Böj knä med mig: ej bättre gåfva,

ej skönare för Balder fans,

än tvenne hjertan, hvilka lofva

hvarann en trohet, fast som hans.

Till himlen mera än till jorden

min kärlek hör, försmå ej den!

I himlen är han ammad vorden

och längtar till sitt hem igen.

O den, som ren deruppe vore!

O den, som nu med dig fick dö,

och segrande till Gudar fore

i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida

ur silfverportarna till krig,

jag skulle sitta vid din sida,

en trogen vän, och se på dig.

När Valhalls mör kring bordet bringa

de mjödhorn med sitt skum af gull,

med dig jag ensamt skulle klinga,

och hviska öm och kärleksfull.

En löfsal ville jag oss bygga

på näset vid en mörkblå bugt.

Der låge vi i skuggan trygga

af lunden med den gyllne frukt.

När Valhalls sol sig återtände,

(hur klart, hur herrligt är dess bloss!)

till Gudarne vi återvände

och längtade dock hem till oss.

Med stjernor skulle jag bekransa

din panna, dina lockars glöd;

i Vingolfs7 sal jag skulle dansa

min bleka lilja rosenröd;

till dess jag dig ur dansen droge

till kärlekens, till fridens tjäll,

der silfverskäggig Brage sloge

din brudsång ny för hvarje qväll.

Hur vakan sjunger genom lunden!

den sången är från Valhalls strand.

Hur månen skiner öfver sunden!

han lyser ur de dödas land.

Den sången och det ljuset båda

en verld af kärlek utan sorg;

Den verlden ville jag väl skåda

med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke: ännu lifvet strömmar

i mina ådror, gråt ej så.

Men kärlekens och mannens drömmar

kringsvärma gerna i det blå.

Ack! blott din famn mot mig du breder,

blott dina ögon se på mig,

hur lätt du lockar svärmarn neder

från Gudars salighet till dig! – –

”Tyst, det är lärkan.” Nej, en dufva

i skogen hviskar om sin tro;

men lärkan slumrar än på tufva

hos maken i sitt varma bo.

De lycklige! dem skiljer ingen,

när dagen kommer, eller far,

men deras lif är fritt, som vingen,

som bär i skyn det glada par.

”Se, dagen gryr.” Nej, det är flamman

af någon vårdkas österut.

Ännu vi kunna språka samman,

än har den kära natt ej slut.

Försof dig, dagens gyllne stjerna!

och morna sen dig långsamt till.

För Frithiof må du sofva gerna

till Ragnarök 8, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas,

der blåser ren en morgonvind,

och redan österns rosor knoppas

så friska, som på Ingborgs kind.

En vingad sångarskara qvittrar

(en tanklös hop) i klarnad sky,

och lifvet rörs och vågen glittrar,

och skuggorna och älskarn fly.

Der kommer hon i all sin ära!

Förlåt mig, gyllne sol, min bön!

Jag känner det, en Gud är nära,

hur präktig är hon dock, hur skön.

O den, som fram i banan trädde

så väldig, som du träder nu,

och, stolt och glad, sin lefnad klädde

i ljus och seger liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga

det skönaste du sett i Nord.

Tag henne i din vård, du höga,

hon är din bild på grönklädd jord.

Dess själ är ren som dina strålar,

dess öga som din himmel blått,

och samma guld din hjessa målar,

har hon i sina lockar fått. –

Farväl, min älskade! En annan,

en längre natt vi ses igen.

Farväl! Ännu en kyss på pannan,

och en på dina läppar än!

Sof nu, och dröm om mig, och vakna

vid middag; och med trogen själ

tälj timmarna, som jag, och sakna,

och brinn, som jag. Farväl, farväl!

________

VIII.

Afskedet.

Ingeborg.

Det dagas ren, och Frithiof kommer icke!

I går likväl var redan Tinget utlyst

på Beles hög: den platsen valdes rätt;

hans dotters öde skulle der bestämmas.

Hur många böner har det kostat mig,

hur många tårar, räknade af Freja,

att smälta hatets is kring Frithiofs hjerta,

och locka löftet från den stoltes mund,

att åter bjuda handen till försoning?

Ack! mannen är dock hård, och för sin ära,

(så kallar han sin stolthet,) räknar han

ej just så noga, om han skulle krossa

ett troget hjerta mera eller mindre.

Den arma qvinnan, sluten till hans bröst,

är som en mossväxt, blommande på klippan

med bleka färger: blott med möda håller

den obemärkta sig vid hällen fast,

och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blef då mitt Öde afgjordt,

och aftonsolen har gått ner deröfver.

Men Frithiof kommer ej! De bleka stjernor,

en efter annan, slockna och försvinna,

och med hvarenda utaf dem som släcks,

går en förhoppning i mitt bröst till grafven.

Dock, hvarför också hoppas? Valhalls Gudar

ej älska mig, jag har förtörnat dem.

Den höge Balder, i hvars skygd jag vistas,

är förolämpad, ty en mensklig kärlek

är icke helig nog för Gudars blickar;

och jordens glädje får ej våga sig

inunder hvalfven, der de allvarsamma,

de höga makter ha sin boning fäst. –

Och likafullt, hvad är mitt fel, hvi vredgas

den fromme Guden öfver jungfruns kärlek?

Är han ej ren, som Urdas blanka våg,

ej oskuldsfull, som Gefions morgondrömmar?

Den höga solen vänder icke bort

från tvenne älskande sitt rena öga;

och dagens enka, stjernenatten, hör

midt i sin sorg med glädje deras eder.

Hvad som är lofligt under himlens hvalf,

hur blef det brottsligt under tempelhvalfvet?

Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka,

som jag kan minnas, har jag älskat honom;

den känslan är ett årsbarn med mig sjelf;

jag vet ej när hon börjat, kan ej ens

den tanken fatta, att hon varit borta.

Som frukten sätter sig omkring sin kärna

och växer ut och rundar omkring henne

i sommarsolens sken sitt klot af guld:

så har jag äfven vuxit ut och mognat

omkring den kärnan, och mitt väsen är

det yttre skalet endast af min kärlek.

Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjerta

jag trädde i din sal, och med ett troget

vill jag gå derifrån: jag tar det med mig

utöfver Bifrosts bro, och ställer mig

med all min kärlek fram för Valhalls Gudar.

Der skall han stå, en Asason som de,

och spegla sig i sköldarna, och flyga

med lösta dufvovingar genom blå

oändlig rymd uti Allfaders sköte,

hvarfrån han kommit. – Hvarför rynkar du

i morgongryningen din ljusa panna?

I mina ådror flyter, som i dina,

den gamle Odens blod. Hvad vill du frände?

Min kärlek kan jag icke offra dig,

vill det ej ens, han är din himmel värdig.

Men väl jag offra kan min lefnads lycka;

kan kasta bort den, som en Drottning kastar

sin mantel från sig, och är likafullt

den samma, som hon var. – Det är beslutadt!

Det höga Valhall skall ej blygas för

sin fränka, jag vill gå emot mitt öde,

som hjelten går mot sitt. – Der kommer Frithiof;

Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi!

Min vreda Norna kommer jemte honom.

Var stark, min själ! – Välkommen, sent omsider!

Vårt öde är bestämdt, det står att läsa

uppå din panna.

FRITHIOF.

Stå der icke äfven

blodröda runor, talande om skymf

och hån och landsflykt!

Ingeborg.

Frithiof, sansa dig,

berätta hvad som händt: det värsta anar

jag längesen, jag är beredd på allt.

FRITHIOF.

Jag kom till Tinget uppå ättehögen,

och kring dess gröna sidor sköld vid sköld,

och svärd i handen, stodo Nordens män,

den ena ringen innanför den andra,

upp emot toppen: men på domarstenen,

mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge,

den bleke blodman med de skumma blickar;

och jemte honom, ett fullvuxet barn,

satt Halfdan, tanklöst lekande med svärdet.

Då steg jag fram och talte: ”kriget står

och slår på härsköld invid landets gränser;

ditt rike, Konung Helge, är i fara:

gif mig din syster, och jag lånar dig

min arm i striden, den kan bli dig nyttig.

Låt grollet vara glömdt emellan oss,

ej gerna när jag det mot Ingborgs broder.

Var billig, Konung, rädda på en gång

din gyllne krona och din systers hjerta.

Här är min hand. Vid Asa-Thor, det är

den sista gång hon bjuds dig till försoning.” –

Då blef ett gny på Tinget. Tusen svärd

sitt bifall hamrade på tusen sköldar,

och vapenklangen flög mot skyn, som glad

drack fria männers bifall till det rätta.

”Gif honom Ingeborg, den smärta liljan,

den skönaste, som växt i våra dalar;

han är den bästa klingan i vårt land,

gif honom Ingeborg.” – Min fosterfader,

den gamle Hilding, med sitt silfverskägg,

steg fram och höll ett tal af vishet fullt

med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg;

och Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte

sig reste, bedjande med ord och blickar.

Det var förgäfves; hvarje bön var spilld,

liksom ett solsken slösadt bort på klippan,

det lockar ingen växt från hennes hjerta;

och Konung Helges anlet blef sig likt,

ett bleklagdt Nej på mensklighetens böner.

”Åt bondesonen, (sade han föraktligt,)

jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn

syns mig ej passa för Valhalladottern.

Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,

har du ej sett min syster i hans tempel,

när dagen gömde sig för Edert möte?

Ja, eller nej?” Då skallade ett rop

ur mannaringen: ”säg blott nej, säg nej,

vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,

du Thorstens son, så god som kungasonen;

säg nej, säg nej, och Ingeborg är din.” –

”Min lefnads lycka hänger på ett ord,

(sad jag) men frukta ej för det, Kung Helge!

Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje,

och ej till jordens.