Frithiofs saga Read Online

Jag har sett din syster,

har talt med henne uti templets natt,

men Balders fred har jag ej derför brutit.” –

Jag fick ej tala mer. Ett sorl af fasa

flög Tinget genom: de som stodo närmast

sig drogo undan, liksom för en pestsjuk;

och när jag såg mig om, den dumma Vantron

förlamat hvarje tunga, kalkat hvit

hvar kind, nyss blossande af glad förhoppning

Då segrade Kung Helge. Med en röst

så hemsk, så dyster som den döda Valans

i Vegtamsquida, när hon sjöng för Oden

om Asars ofärd och om Helas seger,

så hemskt han talte: ”landsflykt eller död

jag kunde sätta, efter fädrens lagar,

uppå ditt brott; men jag vill vara mild,

som Balder är, hvars helgedom du skymfat,

I vesterhafvet ligger det en krans

af öar, dem Jarl Angantyr beherrskar.

Så länge Bele lefde, Jarlen gaf

hvart år sin skatt, sen har den uteblifvit.

Drag öfver böljan hän och indrif skatten;

det är den bot jag fordrar för din djerfhet.

Det sägs, tillade han med nedrigt hån,

att Angantyr är hårdhändt, att han ruffar

som draken Fafner på sitt guld, men hvem

står mot vår nya Sigurd Fafnersbane?

En mera manlig bragd försöke du

än dåra jungfrur uti Balders hage.

Till nästa sommar vänta vi dig här

med all din ära, framför allt med skatten.

Om icke, Frithiof, är du hvar mans niding,

och för din lifstid fridlös i vårt land.” –

Så var hans dom och härmed löstes Tinget

Ingeborg.

Och ditt beslut?

Frithiof.

Har jag väl mer ett val?

Är ej min ära bunden vid hans fordran?

Den skall jag lösa, om ock Angantyr

förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.

I dag ännu far jag.

Ingeborg.

Och lemnar mig?

Frithiof.

Nej, icke lemnar dig, du följer med.

Ingeborg.

Omöjligt!

Frithiof.

Hör mig, hör mig förrn du svarar.

Din vise broder Helge tycks ha glömt,

att Angantyr var vän utaf min fader,

liksom af Bele; kanske gifver han

med godo hvad jag fordrar; men om icke,

en väldig öfvertalare, en skarp,

har jag, som hänger vid min venstra sida.

Det kära guldet skickar jag till Helge,

och dermed löser jag oss begge från

den krönte hycklarns offerknif för alltid.

Men sjelfve, sköna Ingborg, hissa vi

Ellidas segel öfver okänd våg;

hon gungar oss till någon vänlig strand,

som skänker fristad åt en biltog kärlek.

Hvad är mig Norden, hvad är mig ett folk,

som bleknar för ett ord af sina Diar,

och vill med fräcka händer gripa i

mitt hjertas helgedom, mitt väsens blomkalk?

Vid Freja, det skall icke lyckas dem.

En usel träl är bunden vid den torfva,

der han blef född, men jag vill vara fri,

så fri som bergens vind. En hand full stoft

utaf min faders hög och en af Beles,

få ännu rum om skeppsbord, det är allt,

hvad vi behöfva utaf fosterjorden.

Du älskade, det fins en annan sol

än den, som bleknar öfver dessa snöberg;

det fins en himmel skönare än här,

och milda stjernor med gudomlig glans

se ner derfrån i vurma sommarnätter,

i lagerlundar på ett troget par.

Min fader Thorsten Vikingsson for vida

omkring i härdnad, och förtalde ofta,

vid brasans sken i långa vinterqvällar

om Greklands haf och öarna deri,

de gröna lundar i den blanka böljan.

Ett mäktigt slägte bodde fordom der,

och höga Gudar uti marmortempel.

Nu stå de öfvergifna, gräset frodas

å öde stigar, och en blomma växer

ur runorna som tala forntids vishet;

och smärta pelarstammar grönska der

omlindade af söderns rika rankor.

Men rundt omkring bär jorden af sig sjelf,

en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,

och gyllne äpplen glöda mellan löfven,

och röda drufvor hänga på hvar gren,

och svälla yppiga som dina läppar.

Der, Ingeborg, der bygga vi i vågen

ett litet Norden, skönare än här;

och med vår trogna kärlek fylla vi

de lätta tempelhvalfven, fägna än

med mensklig lycka de förgätna Gudar.

När seglarn då med slappa dukar gungar

(ty stormen trifs ej der,) förbi vår ö

i aftonrodnans sken, och blickar glad

från rosenfärgad bölja upp mot stranden –

då skall han skåda uppå templets tröskel

den nya Freja, (Afrodite tror jag

hon nämns i deras språk,) och undra på

de gula lockar, flygande i vinden,

och ögon ljusare än söderns himmel.

Och efter hand kring henne växer opp

ett litet tempelslägte utaf Alfer

med kinder, der du tror att södern satt

i Nordens drifvor alla sina rosor. –

Ack! Ingeborg, hur skön, hur nära står

all jordisk lycka för två trogna hjertan!

Blott de ha mod att gripa henne fatt,

hon följer villigt med och bygger dem

ett Vingolf redan här inunder molnen.

Kom, skynda: hvarje ord, som talas än,

tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.

Allt är beredt, Ellida spänner redan

de mörka örnevingarne till flygt,

och friska vindar visa vägen från,

för evigt från den vantrosfyllda stranden.

Hvi dröjer du?

Ingeborg.

Jag kan ej följa dig.

Frithiof.

Ej följa mig!

Ingeborg.

Ack, Frithiof, du är lycklig!

du följer ingen, du går sjelf förut,

som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret

din egen vilja står och styr din fart

med stadig hand utöfver vreda vågor.

Hur annorlunda är det ej med mig!

Mitt öde hvilar uti andras händer,

de släppa ej sitt rof, fastän det blöder;

och offra sig och klaga och förtyna

i långsam sorg, är kungadottrens frihet.

Frithiof.

Är du ej fri så snart du vill? I högen

din fader sitter.

Ingeborg.

Helge är min fader,

är mig i faders ställe, af hans bifall

beror min hand, och Beles dotter stjäl

sin lycka ej, hur nära ock den ligger.

Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös

ifrån de band, hvarmed Allfader fäst

invid den starke hennes svaga väsen?

Den bleka vattenliljan liknar hon;

med vågen stiger hon, med vågen faller,

och seglarns köl går öfver henne fram

och märker icke, att han skär dess stängel.

Det är nu hennes öde; men likväl,

så länge roten hänger fast i sanden,

har växten än sitt värde, lånar färgen

af bleka syskonstjernor ofvanfrån,

en stjerna sjelf uppå de blåa djupen.

Men rycker hon sig lös, då drifver hon,

ett vissnadt blad omkring den öde böljan.

Förliden natt – den natten var förfärlig,

jag väntade dig ständigt och du kom ej,

och nattens barn, de allvarsamma tankar,

med svarta lockar, gingo jemt förbi

mitt vakna öga, brinnande och tårlöst,

och Balder sjelf, blodlöse Guden, såg

med blickar fulla utaf hot på mig. –

Förliden natt har jag betänkt mitt öde,

och mitt beslut är fattadt, jag blir qvar;

ett lydigt offer vid min broders altar.

Dock var det väl, att jag ej hört dig då

med dina öar diktade i molnen,

der aftonrodnan ligger ständigt kring

en enslig blomsterverld af frid och kärlek.

Hvem vet hur svag man är? Min barndoms

drömmar,

de länge tystade, stå upp igen

och hviska i mitt öra med en röst

så välbekant, som vore det en systers,

så öm, som vore det en älskares.

Jag hör Er icke, nej, jag hör Er icke,

J lockande, J fordom kära stämmor!

Hvad skulle jag, ett Nordens barn, i södern?

Jag är för blek för rosorna deri,

för färglöst är mitt sinne för dess glöd,

det skulle brännas af den heta solen,

och längtansfullt mitt öga skulle se

mot Nordens stjerna, hvilken står alltjemt

en himmelsk skildtvakt, öfver fädrens grafvar.

Min ädle Frithiof skall ej flykta från

det kära land han föddes att försvara;

skall icke kasta bort sitt rykte för

en sak så ringa som en flickas kärlek.

Ett lif, der solen spinner år från år

den ena dagen alltid lik den andra,

ett skönt, men evigt enahanda, är

för qvinnan endast, men för mannens själ,

och helst för din, blef lifvets stiltje tröttsam.

Du trifves bäst, när stormen tumlar kring

på skummig gångare utöfver djupen,

och på din planka, uppå lif och död,

du kämpa får med faran om din ära.

Den sköna öcknen som du målar, blefve

en graf för bragder icke födda än,

och med din sköld förrostades jemväl

ditt fria sinne. Så skall det ej vara!

Ej jag skall stjäla bort min Frithiofs namn

ur skaldens sånger, icke jag skall släcka

min hjeltes ära i dess morgonrodnad.

Var vis, min Frithiof, låt oss vika för

de höga Nornor, låt oss rädda ur

vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära;

vår lefnads lycka kan ej räddas mer.

Vi måste skiljas.

Frithiof.

Hvarför måste vi?

För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?

Ingeborg.

För det mitt värde räddas bör och ditt.

Frithiof.

På mannens kärlek hvilar qvinnans värde.

Ingeborg.

Ej länge älskar han den han ej aktar.

Frithiof.

Med lösa nycker vins hans aktning ej.

Ingeborg.

En ädel nyck är känslan af det rätta.

Frithiof.

Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg.

I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Frithiof.

Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg.

Hvad som är rätt och ädelt, är nödvändigt.

Frithiof.

Högt, rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg.

Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Frithiof.

Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg.

Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Frithiof.

Välan, farväl, farväl, Kung Helges syster!

Ingeborg.

O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?

Har du ej någon vänlig blick att ge

åt barndomsvännen, ingen hand att räcka

åt den olyckliga du älskat förr?

Tror du jag står på rosor här och visar

min lefnads lycka leende ifrån mig,

och sliter utan smärta ur mitt bröst

ett hopp som växt tillhopa med mitt väsen?

Var icke du mitt hjertas morgondröm?

Hvar glädje som jag kände, hette Frithiof,

och allt hvad lifvet stort och ädelt har,

tog dina anletsdrag inför mitt öga.

Fördunkla ej den bilden för mig, möt

med hårdhet ej den svaga, när hon offrar

hvad henne kärast var på jordens rund,

hvad henne kärast blir i Valhalls salar.

Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå;

ett ord till tröst det kunde väl förtjena.

Jag vet du älskar mig, har vetat det

allt sen mitt väsen började att dagas,

och säkert följer dig din Ingborgs minne

i många år ännu, hvarthelst du far.

Men vapenklangen döfvar sorgen dock,

hon blåser bort uppå de vilda vågor,

och törs ej sätta sig på kämpens bänk

vid dryckeshornet firande sin seger.

Blott då och då, när uti nattens frid

du mönstrar än en gång förflutna dagar,

då skymtar fram bland dem en bleknad bild:

du känner honom väl, han helsar dig

från kära trakter, det är bilden af

den bleka jungfrun uti Balders hage.

Du må ej visa honom bort, fastän

han blickar sorgligt, du må hviska honom

ett vänligt ord i örat: nattens vindar

på trogna vingar föra det till mig,

en tröst likväl, jag bar ej någon annan! –

För mig är intet som förströr min saknad,

i allt, som omger mig, har hon en målsman.

De höga tempelhvalfven tala blott

om dig, och Gudens bild, som skulle hota,

tar dina anletsdrag, när månen skiner.

Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar

i skum sin väg till längterskan på stranden.

Ser jag åt lunden, der står mången stam

med Ingborgs runor ritade i barken.

Nu växer barken ut, mitt namn förgås,

och det betyder döden, säger sagan.

Jag frågar Dagen, hvar han såg dig sist,

jag frågar Natten, men de tiga still,

och hafvet sjelf som bär dig, svarar på

min fråga endast med en suck mot stranden.

Med aftonrodnan skall jag skicka dig

en helsning, när hon släcks i dina vågor,

och himlens långskepp, molnen, skola ta

om bord en klagan från den öfvergifna.

Så skall jag sitta i min jungfrubur,

en svartklädd enka efter lifvets glädje,

och sömma brutna liljor uti duken,

tills en gång Våren väft sin duk, och sömmar

den full med bättre liljor på min graf.

Men tar jag harpan för att sjunga ut

oändlig smärta uti djupa toner,

då brister jag i gråt, som nu – –

Frithiof.

Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera!

Förlåt min vrede, det var blott min sorg,

som för ett ögonblick tog vredens drägt,

den drägten kan hon icke bära länge.

Du är min goda Norna, Ingeborg:

hvad ädelt är lär bäst ett ädelt sinne.

Nödvändighetens vishet kan ej ha

en bättre förespråkerska än dig,

du sköna Vala med de rosenläppar!

Ja, jag vill vika för nödvändigheten,

vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp;

jag tar det med mig öfver vestervågor,

jag tar det med mig intill grafvens port.

Med nästa vårdag är jag här igen,

Kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.

Då har jag löst mitt löfte, fyllt hans fordran,

försont jemväl det brott man diktat på mig,

och då begär jag, nej, jag fordrar dig

på öppet Ting emellan blanka vapen,

ej utaf Helge, men af Nordens folk,

det är din giftoman, du Kungadotter!

jag har ett ord att säga den som vägrar.

Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,

och tag, till minne af vår barndomskärlek,

min armring här, ett skönt Vaulunderverk,

med himlens under ritade i guldet:

det bästa undret är ett troget hjerta.

Hur skönt han passar till din hvita arm,

en lysmask lindad kring en liljestängel!

Farväl, min brud, min älskade, farväl,

om några månar är det annorlunda!

(går)

Ingeborg.

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!

Han sätter spetsen af sitt goda svärd

på Nornans bröst och säger: du skall vika!

Du arma Frithiof, Nornan viker ej,

hon går sin gång och ler åt Angurvadel.

Hur litet känner du min mörka broder!

Ditt öppna hjeltesinne fattar ej

det dystra djupet utaf hans, och hatet

som glöder i hans afundsjuka barm.

Sin systers hand ger han dig aldrig; förr

han ger sin krona, ger sitt lif till spillo,

och offrar mig åt gamle Oden, eller

åt gamle Ring, som nu han kämpar mot. –

Hvart helst jag ser, fins intet hopp för mig,

dock är jag glad, det lefver i ditt hjerta.

Jag vill behålla för mig sjelf min smärta,

men alla goda Gudar följe dig!

Här på din armring dock sig räkna låter

hvar särskilt månad af en långsam sorg;

två, fyra, sex – då kan du vara åter,

men finner icke mer din Ingeborg.

________

IX.

Ingeborgs klagan.

Nu är det höst,

stormande häfver sig hafvets bröst,

Ack, men hur gerna jag sute

ändå derute!

Länge jag såg

seglet i vester, det flög på sin våg.

Ack! det är lyckligt, får följa

Frithiof på bölja.

Bölja, du blå,

sväll ej så högt, det går fort nog ändå.

Lysen, J stjernor, och sägen

seglaren vägen!

När det blir vår,

kommer han hem, men den älskade går

ej till hans möte i salen,

icke i dalen;

ligger i mull

bleknad och kall för sin kärleks skull,

eller hon klagar och blöder,

offrad af bröder. –

Falk, som han glömt,

du skall bli min; jag vill älska dig ömt.

Sjelf vill jag mata för ägarn

vingade jägarn.

Här på hans hand

virkar jag in dig i dukens rand,

vingar af silfver och rika

guldklor tillika.

Falkvingar tog

Freja en gång och kring rymderna drog,

sökte i norr och i söder

älskade Öder9.

Länte du ock

vingarna ut, de ej bure mig dock.

Döden allena mig bringar

Gudarnas vingar.

Jägare skön,

sitt på min skullra och blicka åt sjön.

Ack! hur vi längte och blicke,

kommer han icke.

När jag är död

kommer han säkert, mins då hvad jag bjöd:

helsa och helsa du åter

Frithiof som gråter!

________

X.

Frithiof på Hafvet.

Men på stranden stod

Kung Helge och qvad

med förbittradt mod,

och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen,

dundret går kring öde rum,

och i djupet kokar vågen,

och dess yta höljs med skum.

Blixtrarne i molnen draga

här och der en blodig rand,

alla hafvets fåglar jaga

skrikande emot sin strand. –

”Hårdt blir vädret, bröder!

Stormens vingar hör jag

flaxande i fjerran,

men vi blekna ej.

Sitt du lugn i lunden

tänk på mig och längta,

skön i dina tårar,

sköna Ingeborg!”

________

Mot Ellidas stam

drog ett trollpar till fejd.

Det var vindkall Ham,

det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar,

och den vilde doppar dem

än i djupet, än han svingar

hvirflande mot Gudars hem.

Alla fasans makter skrida,

ridande på vågens topp,

ur den skummiga, den vida,

bottenlösa grafven opp.

”Skönare var färden

uti månens skimmer

öfver spegelvågor

hän mot Balders lund.

Varmare än här är,

var vid Ingborgs hjerta,

hvitare än hafsskum

svällde hennes barm.” –

________

Nu Solundar ö

står ur våg, som går hvit,

der är stillare sjö,

der är hamn, styr dit.

Men förvågen viking rädes

ej så lätt på trofast ek,

står vid styret sjelf och glädes

åt de vilda vindars lek.

Hårdare han seglen fäster,

skarpare han vågen skär.

Rakt i vester, rakt i vester

skall det gå hvart böljan bär.

”Lyster mig att kämpa

än en stund mot stormen.

Storm och Nordbo trifvas

väl ihop på sjön.

Ingborg skulle blygas

om dess hafsörn flöge

rädd, med slappa vingar,

för en il i land.”

________

Men nu växer våg,

nu fördjupas göl,

och det hviner i tåg

och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida,

tumlande nu med, nu mot,

gudatimrade Ellida

trotsar ännu deras hot.

Som ett stjernskott uti qvällen,

skjuter hon sin fart i fröjd,

hoppar, som en bock på fjällen,

öfver afgrund, öfver höjd.

”Bättre var att kyssa

brud i Balders hage,

än stå här och smaka

saltskum som yr opp.

Bättre var att famna

Kungadottrens midja,

än stå här och gripa

roderstången om.”

________

Men oändlig köld

snöar skyn utur,

och på däck och på sköld

smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar

kan du icke se för natt,

der är mörkt som i den kammar,

der den döde blifver satt.

Oförsonlig våg, förtrollad,

vill dra seglaren i qvaf;

hvitgrå, som med aska sållad,

gapar en oändlig graf.

”Blåa bolstrar bäddar

Ran 10 i djupet åt oss,

men mig bida dina

bolstrar, Ingeborg!

Goda drängar lyfta

årorna Ellidas,

Gudar byggde kölen,

bär oss än en stund.” –

________

Öfver styrbord gick

nu en sjö med fart,

i ett ögonblick

spolas däcket klart.

Då från armen Frithiof drager

lödig guldring, tre mark tung,

blank som sol i morgondager,

var en skänk af Bele kung.

Hugger så i stycken ringen

konstfullt utaf dvergar gjord,

delar dem och glömmer ingen

utaf sina män om bord.

”Guld är godt att hafva

uppå giljarfärden,

tomhändt träde ingen

ner till sjöblå Ran.

Kall är hon att kyssa,

flyktig till att famna,

men vi fästa hafsbrud

med det brända guld.”

________

Med förnyadt hot

faller stormen på,

och då brister skot,

och då springer rå.

Och mot skeppet, halft begrafvet,

vågorna till äntring gå.

Hur man också öser, hafvet

öser man ej ut ändå.

Frithiof sjelf kan ej sig dölja

att han döden har om bord.

Högre dock än storm och bölja

ryter än hans herrskarord.

”Björn, kom hit till roder

grip det skarpt med björnram;

sådant väder sända

Valhalls makter ej.

Trolldom är å färde,

Helge niding qvad den

säkert öfver vågen,

jag vill upp och se.” –

________

Som en mård han flög

uti masten opp,

och der satt han hög

och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida

hafshval, lik en lossnad ö,

och två leda hafstroll rida

på hans rygg i skummig sjö.

Hejd, med pelsen snögad neder,

skepnan lik den hvita björn,

Ham, med vingar, dem han breder

hviftande, som stormens örn.

”Nu, Ellida, gäller

visa om du gömmer

hjeltemod i jernfast,

bugtig barm af ek.

Lyssna till min stämma:

är du Gudars dotter,

upp, med kopparkölen

stånga trollad hval!” –

________

Och Ellida hör

på sin Herres röst,

med ett språng hon kör

emot hvalens bröst.

Och en blodig stråle ryker

utur såret upp mot sky;

genomborradt villdjur dyker

vrålande till djupets dy.

På en gång två lansar springa,

slungade af hjeltearm,

midt i luden isbjörns bringa,

midt i becksvart stormörns barm.

”Braf, Ellida, träffadt!

Ej så hastigt, tror jag,

dyker Helges drakskepp

opp ur blodig dy.

Hejd och Ham ej heller

hålla sjön nu längre

bittert är att bita

i det blåa stål.” –

________

Och nu stormen flyr

på en gång från sjön,

blott en svallvåg styr

mot den nära ön.

Och på en gång solen träder

som en Konung i sin sal,

återlifvar allt och gläder

skepp och bölja, berg och dal.

Hennes sista strålar kröna

klippans topp och dunkel lund,

alla känna nu de gröna

stränderna af Efjesund 11.

”Stego Ingborgs böner,

bleka mör, mot Valhall,

böjde liljehvita

knän på Gudars guld.

Tår i ljusblå ögon,

suck ur svandunsbarmar

rörde Asars hjertan,

låt oss tacka dem!” –

________

Men Ellidas stam,

utaf hvalen stött,

går i marvad fram,

är af färden trött.

Tröttare ändå af färden

äro alla Frithiofs män,

knappast, stödda emot svärden,

hålla de sig uppe än.

Björn på väldig skullra drager

fyra utaf dem i land,

Frithiof ensam åtta tager,

sätter dem kring brasans brand.

”Blygens ej, J bleke,

våg är väldig viking,

det är hårdt att kämpa

emot hafvets mör.

Se! der kommer mjödhorn

vandrande på guldfot,

värmer frusna lemmar,

skål för Ingeborg!”

________

XI.

Frithiof hos Angantyr.

Nu är att säga huru

Jarl Angantyr satt än

uti sin sal af furu

och drack med sina män.

Han var så glad i hågen,

såg ut åt blånad ban,

der solen sjönk i vågen

allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar

stod utanför på vakt.

Han vaktade med allvar,

gaf ock på mjödet akt.

En sed den gamle hade,

han jemt i botten drack,

och intet ord han sade,

blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida

i salen in och qvad:

”skepp ser jag böljan rida,

den färden är ej glad.

Män ser jag döden nära,

nu lägga de i land,

och tvenne jättar bära

de bleknade på strand.” –

Utöfver böljans spegel

Från salen Jarl såg ned.

”Det är Ellidas segel

och Frithiof, tror jag, med.

På gången och på pannan

käns Thorstens son igen.

Så blickar ingen annan

i Nordens land som den.

Från dryckesbord helt modig

sprang Atle viking då,

svartskäggig Berserk, blodig

och grym att se uppå.

”Nu, skrek han, vill jag pröfva

hvad ryktet ment dermed,

att Frithiof svärd kan döfva,

och aldrig ber om fred.”

Och upp med honom sprungo

hans bistra kämpar tolf,

på förhand luften stungo,

och svängde svärd och kolf.

De stormade mot stranden,

der tröttadt drakskepp stod,

och Frithiof satt å sanden

och talte kraft och mod.

”Lätt kunde jag dig fälla,

skrek Atle med stort gny,

vill i ditt val dock ställa,

att kämpa eller fly.

Men blott om fred du beder,

fastän en kämpe hård,

jag som en vän dig leder

allt upp till Jarlens gård.”

”Väl är jag trött af färden,

genmälte Frithiof vred,

dock må vi pröfva svärden

förr än jag tigger fred.”

Då såg man stålen ljunga

i solbrun kämpehand,

på Angurvadels tunga

hvar runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga

och dråpslag hagla nu,

och begges sköldar flyga

på samma gång i tu.

De kämpar utan tadel

stå dock i kretsen fast.

Men skarpt bet Angurvadel

och Atles klinga brast.

”Mot svärdlös man jag svänger,

sad Frithiof, ej mitt svärd,

men lyster det dig länger,

vi pröfva annan färd.”

Likt vågor då om hösten

de begge storma an,

och stålbeklädda brösten

slå tätt emot hvarann.

De brottades som björnar

uppå sitt fjäll af snö,

de spände hop som örnar

utöfver vredgad sjö.

Rotfästad klippa hölle

väl knappast ut att stå,

och lummig jernek fölle

för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar

och bröstet häfves kallt,

och buskar, sten och backar

uppsparkas öfver allt.

Med bäfvan slutet bida

stålklädde män å strand;

det brottandet var vida

berömdt i Nordens land.

Till slut dock Frithiof fällde

sin fiende till jord,

han knät mot bröstet ställde

och talte vredens ord:

”Blott jag mitt svärd nu hade,

du svarte Berserksskägg,

jag genom lifvet lade

på dig den hvassa egg.”

”Det skall ej hinder bringa

sad Atle, stolt i håg.

Gå du och tag din klinga,

jag ligger som jag låg.

Den ena som den andra

skall en gång Valhall se:

i dag må jag väl vandra

i morgon du kanske.”

Ej länge Frithiof dröjde,

den lek han sluta vill,

han Angurvadel höjde,

men Atle låg dock still.

Det rörde hjeltens sinne,

sin vrede då han band,

höll midt i hugget inne

och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med ifver

och hof sin hvita staf:

”för Edert slagsmål blifver

har ingen glädje af.

På bord stå silfverfaten

och röka längesen,

för Er skull kallnar maten,

och törsten gör mig men.”

Försonta trädde båda

nu inom salens dörr,

der mycket var att skåda,

som Frithiof ej sett förr.

Grofhyflad planka kläder

ej nakna väggar der,

men dyrbart gyllenläder

med blommor och med bär.

Ej midt på golfvet glöder

den muntra brasans sken,

men emot vägg sig stöder

kamin af marmorsten.

Ej rök i sal sig lade,

ej sågs der sotad ås,

glasrutor fönstren hade

och dörren hade lås.

Der sträcka silfverstakar

ut armarne med ljus,

men intet stickbloss sprakar

att lysa kämpens rus.

Helstekt, med späckad bringa,

står hjort på bordets rund,

med guldhof lyft att springa,

och löf i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna

står med sin liljehy,

och blickar, som en stjerna

bakom en stormig sky.

Der flyga lockar bruna,

der stråla ögon blå,

och, som en ros i runa,

så glöda läppar små.

Men hög å silfverstolen

satt Jarlen i sin prakt,

hans hjelm var blank som solen,

och pansart guldbelagdt.

Med stjernor öfversållad

var manteln rik och fin,

och purpurbrämen fållad

med fläcklös hermelin.

Tre steg han gick från bordet,

bjöd handen åt sin gäst,

och vänligt tog till ordet:

”kom hit och sitt mig näst.

Rätt månget horn jag tömde

med Thorsten Vikingson,

hans son, den vidtberömde,

ej sitte fjerran från.”

Då sågs han bägarn råga

med vin från Sikelö 12,

det gnistrade som låga,

det skummade som sjö:

”Välkommen gäst härinne,

du son utaf min vän!

jag dricker Thorstens minne,

jag sjelf och mina män.”

En skald från Morvens13 kullar

då pröfvar harpans gång.

I Velska toner rullar

hans dystra hjeltesång.

Men i Norräna tunga14

en ann på fädrens vis

hörs Thorstens bragder sjunga,

och han tog sångens pris.

Nu mycket Jarlen sporde

om fränderna i Nord,

och Frithiof redo gjorde

för allt med vittra ord.

Ej någon kunde klaga

på våld uti hans dom,

han talte lugnt som Saga

i minnets helgedom.

När han dernäst berättar

hvad han på djupet såg,

om Helges troll och jättar

besegrade på våg,

då glädas kämpar alla,

då småler Angantyr,

och höga bifall skalla

till hjeltens äfventyr.

Men när han talar åter

om älskad Ingeborg,

hur ömt den sköna gråter,

hur ädel i sin sorg,

då suckar mången tärna

med kinderna i brand.

Ack, hur hon tryckte gerna

den trogne älskarns hand!

Sitt ärende framförde

den ungersven till slut,

och Jarlen tåligt hörde

till dess han talat ut.

”Skattskyldig var jag icke,

mitt folk är fritt som jag,

Kung Beles skål vi dricke,

men lyda ej hans lag.

Hans söner ej jag känner,

men fordra de en gärd,

väl, som det höfves männer,

de kräfve den med svärd.

Vi möta dem på stranden –

dock var din far mig kär,” –

Då vinkar han med handen

sin dotter, som satt när.

Då sprang den blomstervidja

från stol med gyllne karm;

hon var så smal om midja,

hon var så rund om barm,

I gropen uppå kinden

satt Astrild, liten skalk,

lik fjäriln, förd af vinden

allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen

och kom tillbaka med

grönvirkad pung, der djuren

gå under höga träd,

och silfvermånen skiner

på sjö af segel full;

dess lås är af rubiner

och tofsarna af gull.

Hon lade den i handen

uppå sin fader huld:

han fyllde den till randen

med fjerran myntadt guld.

”Der är min välkomstgåfva,

gör med den hvad du vill,

men nu skall Frithiof lofva

bli här i vinter still.

”Mod gagnar allestädes

men nu är stormens tid,

och Hejd och Ham, jag rädes,

ha åter qvicknat vid.

Ej alltid gör Eliida

så lyckligt språng som sist,

och många hvalar rida

sin våg, fast en vi mist.” –

Så skämtades i salen

och dracks till dager ljus,

men gyllne vinpokalen

gaf glädje blott, ej rus.

Fullbräddad skål vardt egnad

åt Angantyr till slut,

och så i god välfägnad

satt Frithiof vintern ut.

________

XII.

Frithiofs Återkomst.

Men våren andas i blånad sky

och jordens grönska blir åter ny.

Då tackar Frithiof sin värd och sätter

å nyo ut öfver böljans slätter,

och glädtigt skjuter hans svarta svan

sin silfverfåra på solblank ban;

ty vestanvindar med vårens tunga

som näktergalar i seglen sjunga,

och Ägirs döttrar 15 med slöjor blå

kring rodret hoppa och skjuta på.

Det är så skönt när du stäfven vänder

från fjerran segling mot hemmets stränder,

der röken stiger från egen härd

och minnet vaktar sin barndomsverld,

och friska källan din lekplats lögar,

men fädren sitta i gröna högar,

och full af längtan den trogna mön

står på sin klippa och ser åt sjön. –

Sex dar han seglar, men på den sjunde

en mörkblå strimma han skönja kunde

vid himlaranden, den växer ut

med skär och öar och land till slut.

Det är hans land, som ur böljan träder,

han ser dess skogar i gröna kläder,

han hör dess forsar med skummigt larm,

och klippan blottar sin marmorbarm.

Han helsar näsen, han helsar sunden

och seglar tätt under gudalunden,

der sista sommar, så mången natt,

den glada svärmarn med Ingborg satt.

”Hvi syns hon icke? kan hon ej ana

hur när jag gungar på mörkblå bana?

kanske hon lemnat sin Balders vård,

och sitter sorgsen i Kungens gård

och harpan slår, eller guldet tvinnar.” ―

Då stiger plötsligt från templets tinnar

hans falk i höjden, och skjuter ned

på Frithiofs axel, så var hans sed.

Han flaxar ständigt med hvita vingen,

från skullran lockar den trogna ingen;

han krafsar ständigt med brandgul klo,

han ger ej hvila, han ger ej ro.

Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,

det är som hade han bud att föra

kanske från Ingborg, från älskad brud,

men ingen fattar de brutna ljud.

Ellida susar nu fram om näset,

hon hoppar glad, som en hind på gräset,

ty välkänd bölja mot kölen slår,

men Frithiof munter i stäfven står.

Han gnuggar ögat, han lägger handen

utöfver pannan och ser åt stranden.

Men hur han gnuggar och hur han ser,

han finner icke sitt Framnäs mer.

Den nakna eldstad står upp ur mullen,

lik kämpens benrad i ättekullen;

der gården var, är ett svedjeland,

och askan hvirflar kring härjad strand.

Förbittrad Frithiof från skeppet hastar,

kring brända tomter han ögat kastar,

sin faders tomter, sin barndoms ban.

Då kommer hastigt lurfhårig Bran,

hans hund som ofta, så käck som trogen,

för honom brottats med björn i skogen.

Han gör i glädjen så många hopp,

han springer högt på sin Herre opp.

Mjölkhvita gångarn med guld i manen,

med ben som hinden, med hals som svanen,

den Frithiof ridit så mången gång,

ur dalen ilar med höga språng.

Han gnäggar glädtigt, han halsen vänder,

han vill ha bröd ur sin Herres händer.

Den arme Frithiof, mer arm än de,

har ingenting att de trogna ge. –

Bedröfvad, husvill – på ärfda grunden

står Frithiof, blickar kring svedda lunden,

då gamle Hilding mot honom går,

hans fosterfader med silfverhår.

”Hvad här jag skådar mig knappt förundrar,

när örn är flugen, hans bo man plundrar.

En kunglig idrott för landets fred!

Väl håller Helge sin Kungaed,

att Gudar dyrka och menskor hata,

och mordbrand heter hans Eriksgata.

Det gör mig snarare harm än sorg;

men säg mig nu, hvar är Ingeborg?” –

”De bud jag bär dig, den gamle sade,

jag räds du finner dem föga glade.

Så snart du seglat, Kung Ring bröt fram,

fem sköldar väl jag mot en förnam.

I Disardalen, vid ån, stod slaget,

och blodrödt skummade vattendraget.

Kung Halfdan skämtade jemt och log,

men likafullt som en man han slog.

Jag höll min sköld öfver Kungasonen,

jag var så glad åt den läro-spånen.

Men länge hölls ej den leken ut,

Kung Helge flydde, då vardt det slut.

Men som han flydde, den Asafrände,

förbi din gård, han i hast den tände.

För brödren sattes då två beting:

sin syster skulle de ge Kung Ring,

hon ensam kunde hans skymf försona;

om ej, så toge han land och krona.

Och af och an gingo fredens bud,

men nu Kung Ring har fört hem sin brud.” –

”O! qvinna, qvinna, nu Frithiof sade,

den första tanke som Loke hade,

det var en Lögn, och han sände den

i qvinnoskepnad till jordens män.

En blåögd lögn, som med falska tårar

alltjemt oss tjusar, alltjemt oss dårar,

högbarmad lögn med sin rosenkind,

med dygd af våris och tro af vind;

i hjertat flärden och sveket hviska,

och mened dansar på läppar friska. –

Och dock hur var hon mitt hjerta kär,

hur kär hon var mig, hur kär hon är!

Jag kan ej minnas så långt tillbaka,

att hon i leken ej var min maka.

Jag mins ej bragd som jag tänkt uppå,

der hon ej tänktes som pris också.

Som stammar vuxna från rot tillsamman

slår Thor den ena med himlaflamman,

den andra vissnar; men löfvas en,

den andra kläder i grönt hvar gren:

så var vår glädje, vår sorg gemensam,

jag är ej van, att mig tänka ensam.

Nu är jag ensam. Du höga Var16,

som med din griffel kring jorden far,

och skrifver eder på gyllne skifva,

låt bli det narrspel, låt bli att skrifva.

Med lögner ristar du skifvan full,

det skada är på det trogna gull.

En dikt jag minnes om Balders Nanna,

men sanning fins ej på mensklig panna,

det fins ej trohet i menskobröst –

när sveket länte min Ingborgs röst;

den röst lik vinden på blomsterängar,

lik harpoljudet från Brages strängar.

Jag vill ej lyssna till harpoljud,

jag vill ej tänka på trolös brud.

Hvart stormen dansar, dit vill jag följa,

blod skall du dricka du verldshafsbölja!

hvar helst en klinga sår högens säd,

på berg, i dal vill jag vara med.

Jag tör väl möta en Kung med krona,

mig lyster se, om jag då skall skona.

Jag tör väl möta bland sköldars larm

en ungersven med förälskad barm,

en narr, som litar på tro och heder,

den vill jag hugga af ömkan neder,

vill spara honom att stå en dag,

besviken, skymfad, förrådd som jag,” –

”Hur ungdomsblodet dock kokar öfver,

sad gamle Hilding, hur väl behöfver

det dock att kylas af årens snö,

och orätt gör du den ädla mö.

Anklaga icke min fosterdotter,

anklaga Nornan, hvars vreda lotter

ej menskor rubba, de falla från

åskdiger himmel på jordens son.

Väl hörde ingen den ädlas klagan,

hon teg, som Vidar i gudasagan;

hon sörjde tyst, som i sunnanskog

en turturdufva, hvars make dog.

För mig hon yppade dock sitt hjerta,

i djupet bodde oändlig smärta.

Som vattenfågeln med såradt bröst

till botten dyker, det är hans tröst,

att dagen icke i såret glöder,

på botten ligger han och förblöder:

så hennes smärta i natt sjönk ned,

jag ensam vet, hvad den starka led.

”Ett offer är jag, hon sade ofta,

för Beles rike, snöblommor dofta

i fridsmöns lockar, och vintergrönt

kring offret hänges, det är dock skönt!

Jag kunde dö, men det vore skoning,

förtörnad Balder vill blott försoning,

en långsam död, kan ej hvila få,

dess hjerta klappar, dess pulsar slå.

Men säg för ingen den svagas strider,

jag vill ej ömkas, ehur jag lider;

Kung Beles dotter fördrar sin sorg,

men helsa Frithiof från Ingeborg.” –

När bröllopsdagen nu kom (den dagen

jag gerna sett från min runstaf tagen)

mot templet skredo i långsam färd

hvitklädda jungfrur och män med svärd.

För skaran tågade dyster Sångarn,

men blek satt bruden på svarte gångarn.

blek som en Ande, som sitter på

det svarta molnet när åskor gå.

Jag hof ur sadeln min höga lilja,

jag ledde henne på tempeltilja

till altarrunden, der sade hon

åt Lofn17 sitt löfte med säker ton,

och mycket bad hon till hvite Guden,

och alla greto, så när som bruden.

Då märkte Helge på hennes arm

din ring, han ryckte den bort med harm:

på Balders bild nu den gyllne hänger.

Min vrede styrde jag då ej länger;

jag ref från länden mitt goda svärd,

ej mycket var då Kung Helge värd.

Men Ingborg hviskade mig: ”låt vara,

en broder kunnat mig detta spara,

dock mycket tål man förrn man förgås,

Allfader dömmer emellan oss.” –

”Allfader dömmer, sad Frithiof dyster,

men litet också mig dömma lyster.

Är nu ej Balders midsommarfest?

I templet är väl den krönta prest,

mordbrännarkungen, som sålt sin syster,

mig också litet att dömma lyster.” –

________

XIII.

Balders Bål.

Midnattssolen på bergen satt,

blodröd till att skåda,

det var ej dag, det var ej natt,

det vägde emellan båda.

Baldersbålet, den solens bild,

brann på vigda härden.

Snart är ändå lågan spilld,

då rår Höder18 för verlden.

Prester stodo kring tempelvägg,

makade bålets bränder,

bleka gubbar med silfverskägg,

och med flintknif i hårda händer.

Kung med krona står bredvid,

sysslar kring altarrunden.

Hör! då klinga i midnattstid

Vapen i offerlunden.

”Björn, håll endast dörren till,

fångne äro de alle.

Ut eller in om någon vill,

klyf hans hufvudskalle.”

Blek vardt Kungen, alltför väl

kände han den rösten.

Fram steg Frithiof med vredgad själ,

qvad som en storm om hösten.

”Här är skatten, som du bjöd

hämtas från vestervågor,

tag den: sedan på lif och död

slåss vi vid Balders lågor;

sköld på ryggen, barmen bar,

ingen skall striden klandra.

Första hugget som Kung du har,

glöm ej, mitt är det andra.

Blicka ej åt dörren så,

räf är fångad i kula.

Tänk på Framnäs, tänk uppå

systern med lockar gula.” –

Så han talte med hjeltefog,

drog ur gördel pungen,

föga varsamt han den slog

midt i pannan på Kungen.

Blodet frusade ut ur mund,

svart det blef för öga;

dånad låg vid sin altarrund

Asafränden höga.

”Tål du ej ditt eget guld,

fegaste i ditt rike?

Angurvadel vill ej ha skuld,

att ha fällt din like.

Stilla, Prester, med offerknif,

bleke månskensförstar!

Kunde gälla Ert usla lif,

ty min klinga törstar.

Hvite Balder, styr din harm,

se ej på mig så mulen,

Ringen som du bär på arm,

med förlof, han är stulen.

Ej för dig, så vidt jag vet,

smiddes han af Vaulunder.

Våldet rånade, jungfrun gret,

bort med de nidingsfunder!” –

Tappert drog han, men ring och arm

voro som grodda samman:

när den lossnade, stöp af harm

Guden i offerflamman.

Hör! det knattrar, lågan slår

guldtand i tak och sparrar.

Dödsblek Björn vid porten står,

Frithiof blygs att han darrar.

”Öppna dörren, släpp folket ut,

vakt ej mer jag behöfver.

Templet brinner, gjut vatten, gjut

hela hafvet deröfver!” –

Nu från templet och ned till strand

knyts en kedja af händer,

böljan vandrar från hand till hand,

fräser mot svedda bränder.

Frithiof sitter, som regnets Gud,

högt på bjelken och flödar,

delar till alla sitt herrskarbud,

lugn bland de heta dödar.

Fåfängt! Elden tar öfverhand,

rökmoln hvirfla och välta,

guldet droppar på glödhet sand,

silfverplåtarna smälta.

Allt förloradt! Ur halfbränd sal

eldröd hane sig svingar,

sitter på takets ås och gal,

flaxar med lösta vingar.

Morgonvinden spelar från norr,

högt det mot himlen blossar.

Balderslunden är sommartorr,

lågan är hungrig och frossar.

Rasande far hon från gren till gren,

än har hon långt till målet.

Eja, hvad vildt, hvad rysligt sken!

Väldigt är Baldersbålet.

Hör hur det knakar i remnad rot,

se hur topparna glöda!

Hvad är menniskokraft emot

Muspels söner19, de röda?

Eldhaf böljar i Balders lund,

strandlöst svalla dess vågor.

Sol går opp, men fjärd och sund

spegla blott afgrundslågor.

Aska är templet inom kort,

aska tempellunden;

sorgsen drager Frithiof bort,

gråter i morgonstunden.

________

XIV.

Frithiof går i landsflykt.

På skeppsdäck satt

i sommarnatt

bedröfvad hjelte.

Som vågor välte

än sorg, än harm

uti hans barm,

och tempelbranden

rök än från stranden.

”Du tempelrök

flyg högt och sök,

sök opp Valhalla

och nederkalla

den Hvites20 hämd

åt mig bestämd.

Flyg dit och sqvallra,

så hvalfven skallra,

om tempelrund

förbränd till grund;

om träbelätet,

som föll från sätet,

och brände ned,

som annan ved.

Om lunden sedan,

fridlyst alltsedan

svärd bands vid länd –

nu är han bränd,

fick ej den heder

att ruttna neder! –

Det der, med mer,

som hvar man ser,

glöm ej att föra

till Balders öra,

du töckenbud

till töcknig Gud!

Helt visst besjungen

blir milde Kungen,

som bannlyst mig,

ej just från sig,

men från sitt rike.

Välan, vi vike

till riken blå,

der vågor gå.

Du får ej hvila,

du måste ila,

Ellida, ut

till verldens slut.

Du måste vagga

i saltad fragga,

min drake god;

en droppa blod

ej heller skadar,

ehvar du vadar.

I stormens sus

är du mitt hus;

det andra brände

Gud Balders frände.

Du är min Nord,

min fosterjord;

ifrån den andra

jag måste vandra.

Du är min brud

i becksvart skrud;

ty på den hvita

var ej att lita.

Du fria haf,

du vet ej af

Kung som förtrycker

med herrskarnycker.

Din Kung är den

bland frie män,

som aldrig skälfver,

hur högt du hvälfver

i retad harm

hvitskummig barm.

De blåa fälten

förnöja hjelten.

Hans kölar gå

som plog derpå,

och blodregn dugga

i ekens skugga,

men stålblankt är

utsädet der.

De fälten bära

sin skörd af ära,

sin skörd af guld.

Blif du mig huld,

du vilda bölja!

Dig vill jag följa.

Min faders hög

står still och trög,

och vågor döna

omkring den gröna.

Min skall bli blå,

med hafskum på,

skall ständigt simma

i storm och dimma,

och dra allt fler

i djupet ner. –

Du blef mig gifvet

till hem i lifvet,

du blir min graf

du fria haf!” –

Så qvad den vilde.

Med sorg sig skilde

hans trogna stäf

från välkänd säf.

Han vaggar sakta

bland skär, som vakta

ännu i Nord

den grunda fjord.

Men hämden vakar:

med tio drakar

Kung Helge sam

i sundet fram.

Då ropte alla:

”nu Kung vill falla.

Ett slag han ger;

ej trifves mer

Valhallasonen

inunder månen,

vill ofvanom,

hvarfrån han kom,

den gudabloden

vill hem till Oden.” –

Knappt var det sagdt

förrn osedd makt

vid köln sig hakar

på Helges drakar.

Allt mer och mer

de dragas ner

till Ranas döda,

och sjelf med möda

Kung Helge sam

från halfdränkt stam. –

Men Björn den glade

log högt och sade:

”Du Asablod,

den list var god.

Mig ingen sporrat,

jag skeppen borrat

förleden natt,

ett lofligt spratt!

Jag hoppas Rana

af gammal vana

dem håller qvar:

men skada var,

att icke Drotten

gick med till botten.”

I vredesmod

Kung Helge stod

knappt frälst ur vågen.

Han spände bågen,

stålgjuten, rund,

mot klippig grund.

Han sjelf ej kände

hur hårdt han spände,

tills med en klang

stålbågen sprang.

Men Frithiof väger

sin lans och säger:

”En dödsörn bär

jag bunden här.

Om ut den flöge,

då låge höge

Kungsniding fälld

för våld och väld.

Men frukta icke,

min lans ej dricke

den feges blod!

Han är för god

för de bedrifter.

På runogrifter

han ristas må,

men icke på

de nidingsstänger21,

der ditt namn hänger. –

Ditt mandomsrön

försjönk i sjön.

Till lands ej heller

det mycket gäller.

Rost bryter stål,

ej du; ett mål

mer högt än detta

vill jag mig sätta.

Gif akt hur vidt

det går från ditt.” –

Då tar han furen

till åra skuren,

en mastfur fälld

i Gudbrands däld.

Han tar dess make

och ror sin drake.

Han ror med kraft:

som rörpils skaft,

som kallbräckt klinga,

de åror springa. –

Nu sol går opp

bak fjällens topp,

och vinden ljuder

från land och bjuder

hvar våg till dans

i morgonglans.

På böljans toppar

Ellida hoppar

i fröjd åstad,

men Frithiof qvad:

”Heimkringlas22 panna,

du höga Nord!

jag får ej stanna

uppå din jord.

Från dig att stamma

jag yfs med skäl.

Nu, hjelteamma,

farväl, farväl!

Farväl du höga

Valhallastol,

du nattens öga,

midsommarsol!

Du klara himmel,

lik hjeltens själ,

du stjernehvimmel,

farväl, farväl!

Farväl, J fjällar,

der Äran bor!

J runohällar

för väldig Thor!

J blåa sjöar

jag känt så väl,

J skär och öar,

farväl, farväl!

Farväl J högar

vid bölja blå,

dem linden snögar

sitt blomdoft på,

men Saga dömmer

med rättvis själ

hvad jorden gömmer,

farväl, farväl!

Farväl J lunder,

J gröna hus,

jag lekt inunder

vid bäckens sus.

J barndomsvänner

som ment mig väl,

jag än Er känner,

farväl, farväl!

Min kärlek gäckad,

min gård är bränd,

min ära fläckad,

i landsflykt sänd!

Från jord vi vädje

till hafvet väl,

men lifvets glädje,

farväl, farväl!”

________

XV.

Vikingabalk.

Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for

vida, som jagande falk;

men för kämpar om bord skref han lagar och rätt.

Vill du höra hans Vikingabalk?

”Ej må tältas å skepp, ej må sofvas i hus: inom

salsdörr blott fiender stå;

Viking sofve på sköld och med svärdet i hand, och

till tält har han himlen, den blå.

”Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor,

blott en aln långt är svärdet hos Frej.

Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och

för kort är din klinga då ej.

”När det stormar med makt, hissa seglen i topp;

det är lustigt på stormande haf:

låt det gå, låt det gå: den som stryker är feg,

förrn du stryker, gå heldre i qvaf.

”Mö är fridlyst å land, får ej komma om bord: var

det Freja, hon sveke dig dock;

ty den gropen på kind är den falskaste grop, och

ett nät är den flygande lock.

”Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig undt,

om du endast med sansning det bär:

den som raglar å land, kan stå upp, men till Ran,

till den söfvande, raglar du här.

”Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,

men den svage ej vägre dig tull.

Du är Kung på din våg, han är slaf af sin vinst,

och ditt stål är så godt som hans gull.

”Gods må skiftas å däck genom tärning och lott:

hur den faller beklaga ej dig;

men sjökonungen sjelf kastar tärningen ej, han be-

håller blott äran för sig.

”Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det

går hett under sköldarna till;

om du viker ett steg, har du afsked från oss: det

är lagen, gör sen som du vill.

”När du segrat, var nöjd: den som beder om frid,

har ej svärd, är din fiende ej;

Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst: den

är niding, som ger henne Nej.

”Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när

på bröst eller panna det står;

låt det blöda, förbind det sen dygnet är om, men

ej förr, vill du helsas för vår.” –

Så han ristade lag, och hans namn med hvar dag

växte vida på främmande kust,

och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans

kämpar de stridde med lust.

Men han sjelf satt vid rodret och blickade mörk,

han såg ned i det vaggande blå.

”Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske, men

hon trifves ej ofvanuppå.

Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag

vill falla, om så är bestämdt;

men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som

förmörka mitt sinne alltjemt.” –

Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flygt,

stiger djerft som den hvilade örn,

och hans panna är klar, och hans stämma är hög,

och som Ljungaren står han i förn.

Så han sam ifrån seger till seger alltjemt, han var

trygg på den skummande graf,

och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom

han till Grekelands haf.

När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de

lutande templen uti,

hvad han tänkte vet Freja, och Skalden det vet,

J som älsken, J veten det, J! –

”Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här

är templet min fader beskref:

det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men

den hårda i Norden förblef.

Bor ej friden i saliga dalarne der, bor ej minnet i

pelaregång?

och som älskandes hviskning är källornas sorl, och

som brudsång är fåglarnas sång.

Hvar är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren

för gråhårige, vissnade Drott?

Ack! jag kan icke glömma, jag gåfve mitt lif, för

att se, för att se henne blott.

Och tre år ha förgått sen jag skådat mitt land, den

idrotternas Konungasal;

stå de herrliga fjällen i himlen ännu? Är det grönt

i min fädernedal?

På den hög, der min fader är lagd, har jag satt en

lind, mån hon lefver ännu?

Och hvem vårdar den späda? Du jord, gif din

must, och din dagg, o! du himmel, gif du!

Dock, hvi ligger jag längre på främmande våg och

tar skatt, och slår menskor ihjel?

Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det

lumpna, föraktar min själ.

Der är flagga på mast och den visar åt norr, och

i norr är den älskade jord;

jag vill följa de himmelska vindarnes gång, jag vill

styra tillbaka mot Nord.”

________

XVI.

Frithiof och Björn.

Frithiof.

Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,

böljorna äro oroliga sällar.

Nordens de fasta, de älskade fjällar

locka med underlig makt min håg.

Lycklig är den, som hans land ej förskjutit,

ingen förjagat från fädernas graf!

Ack! för länge, för länge jag flutit

fridlös omkring på det vilda haf.

Björn.

Hafvet är godt, det må du ej klandra,

frihet och glädje på hafvet bo,

veta ej af den vekliga ro,

älska alltjemt att med böljorna vandra.

När jag blir gammal, vid grönskande jord

växer jag också väl fast som gräsen.

Nu vill jag kämpa och dricka om bord,

nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

Frithiof.

Isen har nu dock oss jagat i land,

rundt kring vår köl ligga vågorna döda;

vintern, den långa, vill jag ej föröda

här ibland klippor på ödslig strand.

Ännu en gång vill i Norden jag jula,

gästa Kung Ring och min röfvade brud;

se vill jag åter de lockarne gula,

höra dess stämmas, de älskade ljud

Björn.

Godt, jag förstår dig: Kung Ring skall röna

vikingahämden är föga blid.

Kungsgård vi tända vid midnattstid,

sveda den gamle och röfva den sköna.

Eller kanhända på vikingavis

aktar du drotten en holmgång värdig,

eller han stämmes till härslag på is: –

säg hur du vill, jag är genast färdig.

Frithiof.

Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig,

fredlig till Kungen min kosa jag ställer.

Han har ej felat, hans Drottning ej heller,

hämnande Gudar ha straffat mig.

Litet har jag att på jorden hoppas,

vill blott ta afsked af den jag har kär,

afsked för evigt! När lunderna knoppas,

kanske ock förr, är jag åter här.

Björn.

Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.

Klagan och suck för en qvinnas skull!

Jorden, ty värr! är af qvinnor full,

miste du en, stå dig tusen åter.

Vill du, så hämtar jag dig af det kram

hastigt en laddning från glödande Söder,

röda som rosor och spaka som lam,

sen dra vi lott, eller dela som bröder.

Frithiof.

Björn, du är öppen och glad som Frej,

tapper att strida och klok att råda;

Oden och Thor, dem känner du båda,

Freja, den himmelska, känner du ej.

Icke om Gudarnas makt må vi tvista:

akta dig, väck ej den evigas harm;

fort eller sent hennes slumrande gnista

vaknar i Gudars och menniskors barm.

Björn.

Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.

Frithiof.

Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

Björn.

Mins du hur Hagbart blef hängd i träd?

Frithiof.

Den som kan tagas, är värd att hängas.

Björn.

Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl,

ristar väl blodörn på Frithiofs bane?

Frithiof.

Onödigt, Björn: den galande hane

hör han ej längre än jag, farväl!

________

XVII.

Frithiof kommer till Kung Ring.

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack

mjöd,

hos honom satt hans drottning så hvit och rosenröd.

Som vår och höst dem båda man såg bredvid hvar-

ann,

hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Då trädde uti salen en okänd gubbe in,

från hufvud och till fötter han insvept var i skinn.

Han hade staf i handen och lutad sågs han gå,

men högre än de andra den gamle var ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr;

der är de armas ställe ännu, som det var förr.

De hofmän logo smädligt och sågo till hvarann

och pekade med fingret på luden björnskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande så hvasst,

med ena handen grep han en ungersven i hast,

helt varligen han vände den hofman upp och ned,

då tystnade de andre; vi hade gjort så med.

”Hvad är för larm der nere? Hvem bryter Kungens

frid?

Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.

Hvad är ditt namn? Hvad vill du? Hvar kommer

du ifrån?”

Så talte Kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.

”Helt mycket spör du, Konung, men jag dig svara

vill.

Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.

I Ånger är jag uppfödd, min arfgård heter Brist,

hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag sist.

Jag red i fordna dagar så glad på drakens rygg,

han hade starka vingar och flög så glad och trygg;

nu ligger han förlamad och frusen jemte land,

sjelf är jag gammal vorden och bränner salt vid

strand.

Jag kom att se din vishet i landet vida spord,

då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord;

Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,

dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, Kung

Ring!” –

”Ej illa, sade Kungen, du lägger dina ord;

de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.

Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,

förklädd trifs glädjen icke, jag vill ha glädje här.”

Och nu från gästens hufvud föll luden björnhud ner,

i stället för den gamle, en hvar en yngling ser.

Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full,

de ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,

i handsbredt silfverbälte med skogens djur uppå.

I drifvet arbet alla den konstnär bragt dem an,

och rundt kring hjeltens midja de jagade hvarann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,

vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld

likt.

Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for,

skön stod han der som Balder, och hög som Asa-

Thor.

Den häpna Drottnings kinder de skifta färg så snällt’

som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:

som tvenne vattenliljor inunder stormens larm

stå gungande på vågen, så häfdes hennes barm.

Nu blåste lur i salen och tyst blef öfverallt,

ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt.

Med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,

och fyra knän han böjde på silfverfatets rund.

Och Konung Ring sig reste i sina lockar grå,

han rörde galtens panna och gjorde löftet så:

”Jag svär att Frithiof vinna, fastän en kämpe stor;

så hjelpe Frej och Oden, derhos den starke Thor!”

Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,

en blixt af hjeltevrede hans anlet öfverflög;

han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang,

och upp från ekebänken hvarenda kämpe sprang.

”Och hör du nu, Herr Konung, mitt löfte äfvenväl:

ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.

Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en

verld;

så hjelpe mig min Norna, derhos mitt goda svärd!”

Men Kungen log och sade: ”Helt dristigt är ditt tal,

dock orden äro fria i nordisk Kungasal.

Fyll honom hornet, Drottning, med vin som du

har bäst,

den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.”

Och Drottningen tog hornet, som framför henne stod,

af urens panna brutet, en kostelig klenod,

på blanka silfverfötter, med mången gyllne ring,

med forntids bilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,

men darrande var handen, och vin blef spildt derpå.

Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,

de dunkla droppar brunno på hennes hvita hand.

Och glad tog gästen hornet utaf den ädla Fru;

ej tvenne män det tömde, som männer äro nu;

men lätt och utan tvekan, den Drottning till behag,

den väldige det tömde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa, han satt vid Kungens

bord,

och sjöng ett hjertligt qväde om kärleken i Nord,

om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst

de hårda hjertan smällte i stålbeklädda bröst.

Han sjöng om Valhalls salar och om Einheriers lön,

om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.

Då grep hvar hand åt svärdet, då flammade hvar

blick,

och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blef der nu drucket allt i det Kungahus,

hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,

gick sedan bort att sofva förutan harm och sorg;

men Konung Ring den gamle sof hos skön Ingeborg.

________

XVIII.

Isfarten.

Kung Ring med sin Drottning till gästebud far,

på sjön står isen så spegelklar.

‘‘Far ej öfver isen, den främling sad:

han brister, för djupt är det kalla bad.” –

”Kung drunknar icke så lätt, sad Ring,

den som är rädd, kan gå sjön omkring.”

Den främling blickar så mörk med hot,

han spänner stålsko i hast på fot.

Slädtrafvarn sätter med makt åstad,

han frustar lågor, han är så glad.

Sträck ut, skrek Kungen, min trafvare god,

låt se om du är af Sleipners23 blod!

Det går, som stormen går öfver sjön,

den gamle ej aktar sin Drottnings bön.

Men stålskodd kämpe står heller ej still,

han far dem förbi så snart han vill.

Han ritar mång runa i isens famn,

skön Ingeborg åker öfver sitt namn.

Så ila de fram på den glatta ban,

men under dem lurar den falska Ran.

Hon stöter ett hål i sitt silfvertak,

och släden ligger i öppen vak.

Skön Ingeborg vardt så blek på kind,

då kommer den gäst som en hvirfvelvind.

Han borrar sin stålsko i isen fast,

och griper i gångarns man med hast.

Då svänger han lätt med ett enda hopp

båd häst och släde på isen opp.

Det tag vill jag prisa, sad Kungen fort,

ej Frithiof den starke det bättre gjort.

Så vände de åter till Kungsgård om;

den främmande blef der tills våren kom.

________

XIX.

Frithiofs Frestelse.

Våren kommer: fåglen qvittrar, skogen löfvas, so-

len ler,

Och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner.

Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,

och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod

och hopp.

Då vill gamle Kungen jaga, Drottningen skall med

på jagt,

och det hela hof församlas hvimlande i brokig prakt.

Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark

med hof,

och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof.

Se, der kommer jagtens Drottning! Arma Frithiof,

se ej dit!

Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångarn

hvit.

Hälften Freja, hälften Rota, skönare än begge två,

och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.

Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!

akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är

full!

Blicka ej på ros och lilja skiftande på hennes kind,

hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind.

Nu är jägarskaran färdig. Hejsan! öfver berg och

dal!

Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens

sal.

Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,

men med spjutet sträckt framför sig är Valkyrian

efter dem.

Gamle Kungen kan ej följa jagten som hon flyger

fram,

ensam vid hans sida rider Frithiof, tyst och allvar-

sam.

Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst,

och hvarthelst han än sig vänder, hör han deras

klagoröst.

”O! hvi öfvergaf jag hafvet för min egen fara blind?

Sorgen trifs ej rätt på vågen, blåser bort med him-

lens vind.

Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp

till dans,

och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans.

Men här är det annorlunda, outsäglig längtan slår

sina vingar kring min panna, som en drömmande

jag går;

kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,

som hon svor – hon bröt den icke, grymma Gu-

dar bröto den.

Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med

harm,

och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns

barm.

Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej

hennes pris,

men hans kalla ande kläder knopp och blad och

stjelk med is.” –

Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,

dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af

björk och al.

Der steg Kungen af och sade; ”se! hur skön, hur

sval den lund,

jag är trött, kom låt oss hvila, jag vill slumra här

en stund.” –

‘‘Icke må du sofva, Konung: kall är marken här

och hård,

tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka

till din gård.”

”Sömnen, som de andre Gudar, kommer när vi

minst det tro,

sade gubben, unnar gästen ej sin värd en timmas

ro?”

Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på mar-

ken hän,

och den gamle Kungen lade tryggt sitt hufvud på

hans knän;

somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens

larm

på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin

moders arm.

Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel i-

från qvist:

”skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång

er tvist.

Tag hans Drottning, dig tillhör hon, dig har hon

som brudgum kysst,

intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är

tyst.” –

Frithiof lyssnar: hör! då sjunger snöhvit fågel ifrån

qvist:

”ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.

Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gub-

be slå?

Hvud du vinner, hjelterykte vinner du dock ej der-

på.” –

Så de begge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Fri-

thiof tog,

slängde det med fasa från sig fjerran i den mörka skog.

Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vin-

gars par.

som en harpoton den andra klingande mot solen

far.

Strax är gamle Kungen vaken. ”Mycket var den

sömn mig värd,

ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tapp-

res svärd.

Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens bro-

der, hvar är han?

Hvem har skilt Er, J som aldrig skulle skiljas från

hvarann?” –

”Lika mycket, Frithiof sade: svärd jag finner nog i

Nord;

skarp är svärdets tunga, Konung, talar icke fridens

ord.

Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Niffelhem,

sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem.” –

”Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröf-

vat så,

obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.

Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal

du steg,

gamle Ring har vetat länge hvad hans kloka gäst

förteg.

Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd

och utan namn?

Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles

famn?

Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt

lag,

blank är hennes sköld som solen, öppna hennes an-

letsdrag.

Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och Gudars

skräck,

sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika

käck.

Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han e-

mot ditt land,

och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggar-

staf i hand.

Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en

gång,

lifvet är en strid från början, ungdomen dess Ber-

serksgång.

Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda

mod är tömdt;

jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och för-

glömt.

Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen

in;

tag mitt rike då, o yngling, tag min Drottning, hon

är din.

Blif min son till dess, och gästa i min Kungssal som

förut;

svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla

tvist har slut.” –

”Icke, svarar Frithiof dyster, kom jag som en tjuf

till dig,

ville jag din Drottning taga, säg hvem skulle hin-

drat mig?

Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott

en gång än.

O! jag dåre, halfsläckt låga tände jag på nytt igen!

I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o

Kung!

Oförsonta Gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.

Balder med de ljusa lockar, han som har hvar död-

lig kär,

se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är!

Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i Veum24

heter jag,

när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gäst-

fritt lag.

Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,

fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen

barm.

Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer,

marken bränner under foten, trädet ingen skugga

ger.

Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle

Ring,

solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundtom-

kring.

Derför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake

god!

bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod;

hvifta vingarna i molnen, hväsande de vågor skär,

flyg så långt som stjernan leder, som besegrad böl-

ja bär!

Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans

röst!

När det dånar rundtomkring mig, då är lugn i

Frithiofs bröst.

Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet sla-

get står,

och jag stupar glad, och renad till försonta Gudar

går.”

________

XX.

Kung Rings död.

Gullmanig fåle,

Skinfaxe drager

vårsol ur vågen mer herrlig än förr.

Morgonens stråle,

dubbelt så fager,

leker i Kungsal: det klappar på dörr.

Sorgsen i hågen

Frithiof inträder,

blek sitter Kungen, skön Ingeborgs bröst

häfves som vågen.

Främlingen qväder

afskedets qväde med danande röst:

”Böljorna bada

vingade hästen,

sjöhästen längtar från stranden igen.

Ut vill han vada,

bort måste gästen,

bort från sitt land och sin älskade vän.

Dig ger jag ringen,

Ingeborg, åter;

heliga minnen bo troget i den.

Gif den åt ingen:

Frithiof förlåter;

mig ser du aldrig på jorden igen.

Ej skall jag skåda

stigande röken

mer ifrån Nordlanden. Menskan är slaf;

Nornorna råda.

Böljornas öken,

der är mitt fädernesland och min graf.

Gå ej till stranden,

Ring, med din maka,

helst sedan stjernorna sprida sitt sken.

Kanske i sanden

vräkas tillbaka

Frithiofs, den biltoge vikingens, ben.” –

Då qväder Kungen:

”Tungt är att höra

mannen som klagar likt qvidande mö.

Dödssång är sjungen

ren i mitt öra.

Hvad är det mer? den som föds han skall dö.

Nornornas lottning,

huru vi fike,

trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.

Dig ger jag Drottning,

dig ger jag rike,

skydda det du åt min växande son.

Väl har jag sutit

vänsäll i salen,

väl har jag älskat den gyllene frid.

Dock har jag brutit

sköldar i dalen,

sköldar på sjön, och ej bleknat dervid.

Nu vill jag rista

Geirsodd och blöda,

strådöd ej höfves för Nordmannakung.

Ringa är sista

idrottens möda,

mera än lifvet är döden ej tung.” –

Då skar han ärligt

runor åt Oden,

dödsrunor djupa på bröst och på arm.

Lyste så herrligt

droppande bloden

fram mellan silfret på hårvuxen barm.

”Bringen mig hornet!

Skål för ditt minne,

skål för din ära, du herrliga Nord!

Mognande kornet,

tänkande sinne,

fredelig bragd har jag älskat på jord.

Fåfängt bland vilda

blodiga drotter

sökte jag Friden, hon flyktade hän.

Nu står den milda

ätthögens dotter

väntande på mig vid Gudarnas knän.

Hell Er, J Gudar,

Valhallasöner!

Jorden försvinner; till Asarnes fest

Gjallarhorn budar.

Salighet kröner

skönt, som en guldhjelm, den kommande gäst.” –

Sade, och tryckte

Ingeborg handen,

handen på son och på gråtande vän.

Ögat han lyckte,

kunglige Anden

flög med en suck till Allfader igen.

________

XXI.

Rings Drapa.

Sitter i högen

högättad höfding,

slagsvärd vid sidan,

skölden på arm.

Gångaren gode

gnäggar derinne,

skrapar med gullhof

grundmurad graf.

Nu rider rike

Ring öfver Bifrost,

svigtar för bördan

bågiga bron.

Upp springa Valhalls

hvalfdörrar vida;

Asarnes händer

hänga i hans.

Thor är ej hemma,

härjar i härnad.

Valfader vinkar

vinbägarn fram.

Ax flätar Frej kring

Konungens krona,

Frigg binder blåa

blommor deri.

Brage, hin gamle,

griper i guldsträng,

stillare susar

sången än förr.

Lyssnande hvilar

Vanadis25 hvita

barmen mot bordet,

brinner och hör.

”Högt sjunga svärden

ständigt i hjelmar;

brusande böljor

blodas alltjemt.

Kraften de gode

Gudarnas gåfva,

bister som Berserk

biter i sköld.

Derför var dyre

drotten oss kär, som

stod med sin sköld för

fredliga fält:

Sansade styrkans

skönaste afbild

steg som en offer-

ånga åt skyn.

Ord väljer vittra

Valfader då ban

sitter hos Saga,

Söquabäcks mö.

Så klungo Kungsord,

klara som Mimers

böljor, och derhos

djupa som de.

Fridsam förlikar

Forsete tvisten,

domarn vid Urdas

vällande våg.

Så satt å domsten

dyrkade drotten,

blidkade händer

blodhämden bjöd.

Karg var ej Kungen,

kring sig han strödde

dvergarnes dagglans26,

drakarnas bädd26.

Gåfvan gick glad från

gifmilda handen,

lätt från hans läppar

lidandets tröst.

Välkommen, vise

Valhalla-arfving!

Länge lär Norden

lofva ditt namn.

Brage dig helsar

höfviskt med horndryck

Nornornas fridsbud

nerifrån Nord!”

________

XXII.

Konungavalet.

Till Tings! Till Tings! Budkaflen går

kring berg och dal.

Kung Ring är död: nu förestår

ett Kungaval.

Då tager bonden svärd från vägg,

det stål är blått.

Med fingret pröfvar han dess egg,

den biter godt.

De piltar se med glädje på

det stålblå sken;

de lyfta svärdet två och två,

för tungt för en.

Men dottren skurar hjelmen ren,

blank skall han bli –

och rodnar, när hon skådar sen

sin bild deri.

Sist tar han sköldens runda värn,

en sol i blod.

Hell dig, du frie man af jern,

du bonde god!

All landets ära växer ur

ditt fria bröst.

I striden är du landets mur,

i frid dess röst.

Så samlas de med sköldegny

och vapenbrak

på öppet Ting, ty himlens sky

är deras tak.

Men Frithiof står på Tingets sten,

hos honom står

den Kungason, en liten en

med guldgult hår.

Då går ett sorl kring bondelag:

”för liten är

den Kungsson, kan ej skipa lag,

ej leda här.” –

Men Frithiof lyfte pilten ung

på skölden opp:

”J Nordmän, här är Eder Kung

och landets hopp.

Sen här den gamle Odens ätt

i bild så skön.

På sköld han känner sig så lätt,

som fisk i sjön.

Jag svär att skydda rike hans

med svärd och stång,

och sätta fadrens gyllne krans

på son en gång.

Forsete, Balders höge son,

har hört min ed;

och om jag viker derifrån,

slå han mig ned!” –

Men pilten satt på skölden lyft,

lik Kung å stol,

lik unga örnen, som från klyft

ser opp mot sol.

Den väntan blef det unga blod

till slut för lång,

och med ett hopp i mark han stod,

ett kungligt språng!

Då ropte böndren högt på Ting:

”Vi Nordens män

vi kore dig, blif lik Kung Ring,

sköldburne sven! –

Och Frithiof före dina bud

tills du blir stor.

Jarl Frithiof, dig ge vi till brud

hans sköna mor.” –

Då blickar Frithiof mörk: ”I dag

är Kungaval,

men bröllop ej; min brud tar jag

af eget val.

Till Balders hage vill jag gå,

har möte stämt

med mina Nornor der: de stå

och vänta jemt.

Ett ord jag måste tala med

de sköldemör.

De bygga under Tidens träd,

och ofvanför.

Ljuslockig Balder vredgas än,

den bleke Gud.

Han tog, blott han kan ge igen

mitt hjertas brud.” –

Då helsade han nyvald Kung

på pannan kysst,

och långsamt öfver hedens ljung

försvann han tyst.

________

XXIII.

Frithiof på sin Faders hög.

”Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar

dess milda stråle ifrån gren till gren!

Allfaders blick, i aftondaggens droppar,

som i hans verldshaf, lika klar och ren!

Hur röda färgar hon ej bergens toppar!

O! det är blod på Balders offersten!

I natt är snart det hela land begrafvet,

snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.

Först låt mig dock bese de kära ställen,

min barndoms vänner, dem jag älskat så.

Ack! samma blommor dofta än i qvällen,

och samma fåglar än i skogen slå,

och vågen tumlar sig som förr mot hällen, –

O! den som aldrig gungat deruppå!

Om namn och bragder jemt den falska talar,

men fjerran för hon dig från hemmets dalar.

Jag känner dig, du flod, som ofta burit

den djerfve simmarn på din bölja klar.

Jag känner dig, du dal, der vi besvurit

en evig tro, som icke jorden har.

Och björkar J, uti hvars bark jag skurit

de runor många, J stån ännu qvar,

med stammar hvita och med kronor runda,

allt är som förr, blott jag är annorlunda.

Är allt som förr? Hvar äro Framnäs salar

och Balders tempel på den vigda strand?

Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,

men derutöfver har gått svärd och brand,

och menskors hämd och Gudars vrede talar

till vandrarn nu från svarta svedjoland.

Du fromme vandrare, ej hit du drage,

ty skogens villdjur bo i Balders hage.

Det går en frestare igenom lifvet,

den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.

Han hatar Asaljuset, som står skrifvet

på hjeltens panna, på hans blanka svärd.

Hvart nidingsdåd i vredens stund bedrifvet,

det är hans verk, är mörka makters gärd;

och när det lyckas, när han templet tänder,

då klappar han uti kolsvarta händer.

Fins ej försoning, strålande Valhalla?

Blåögde Balder! tar du ingen bot?

Bot tager mannen, när hans fränder falla,

de höga Gudar sonar man med blot.

Det sägs, du är den mildaste af alla,

bjud, och hvart offer ger jag utan knot.

Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,

tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka.

Tag bort din börda, jag kan den ej bära,

qväf i min själ de mörka skuggors spel;

försmå ej ångren, låt en lefnads ära

försona dig för ögonblickets fel.

Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,

i ögat kan jag se den blekblå Hel.

Du fromme Gud med dina månskensblickar,

dig ensam räds jag och den hämd du skickar.

Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?

Ack! han red hän, der ingen kommer från.

Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten,

och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.

Du Asagäst, se ner från himlafälten,

din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!

Jag kommer ej med runor eller galder,

men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?

Har grafven ingen tunga? För en klinga

den starke Angantyr ur högen qvad.

Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa

mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;

svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa

du mig försoning ifrån Asars stad.

Min skumma blick, min gissning blott du lede,

ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.

Du tiger, fader! Hör du vågen klingar,

ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri.

Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,

och hviska till mig, som han far förbi.

Och vestern hänger full af gyllne ringar,

låt en af dem din tankes härold bli. –

Ej svar, ej tecken för din son i nöden

du äger, fader! O hur arm är döden!” –

Och solen släcks, och aftonvinden lullar

för jordens barn sin vaggsång utur skyn,

och aftonrodnan körer opp och rullar

med rosenröda hjul kring himlens bryn.

I blåa dalar, öfver blåa kullar

hon flyger fram, en skön Valhallasyn.

Då kommer plötsligt öfver vestervågor

en bild framsusande i guld och lågor.

En hägring kalla vi det himlens under,

(i Valhall klingar hennes namn mer skönt.)

Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,

en gyllne krona på en grund af grönt.

Det skimrar öfver och det skimrar under,

med sällsam glans ej förr af menskor rönt.

Till slut hon stadnar, sjunkande till jorden,

der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.

En bild af Breidablick27, den höga muren

stod silfverblank på klippans brant och sken.

Af djupblått stål hvar pelare var skuren,

och altaret utaf en ädelsten;

och dômen hängde, som af Andar buren,

en vinterhimmel stjerneklar och ren,

och högt deri, med himmelsblåa skrudar,

med gyllne kronor, suto Valhalls Gudar.

Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,

de höga Nornor uti domen stå:

tre rosenknoppar i en urna födda,

allvarliga, men tjusande ändå.

Och Urda pekar tyst på det förödda,

det nya tempel pekar Skulda på.

Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit,

och gläds och undrar, så är allt försvunnit.

”O! jag förstår Er, mör från tidens källa,

det var ditt tecken, hjeltefader god!

Det brända templet skall jag återställa,

skönt skall det stå på klippan, der det stod,

O! det är herrligt att få vedergälla

med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!

Den djupt förkastade kan hoppas åter,

den hvite Guden blidkas och förlåter.

Välkomna stjernor, som deruppe tågen?

Nu ser jag åter glad Er stilla gång.

Välkomna norrsken, som deruppe lågen!

J voren tempelbrand för mig en gång.

Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,

så skön som förr, du underbara sång!

Här vill jag slumra på min sköld och drömma

hur menskor sonas, och hur Gudar glömma.”

________

XXIV.

Försoningen.

Fulländadt nu var Balders tempel.