Frithiofs saga Read Online

–

Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det

ypperst i Norden.

Detta, och mera dertill tog Frithiof i arf af

sin fader.

Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving,

om ej en Konungason; ty Kungars välde är yp-

perst.

Var han ej Konungason, likväl hans sinne var

Kungligt,

vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte

hans rykte.

Kämpar hade han tolf, gråhåriga, furstar i idrott,

fadrens kamrater, med bröst af stål och med ärriga

pannor.

Nederst på kämparnes bänk, jemnårig med Frithiof,

en yngling

satt, som en ros bland vissnade löf: Björn hette

den unga,

glad som ett barn, men fast som en man och vis

som en gubbe.

Upp med Frithiof han växt och de blandat blod

med hvarandra,

fosterbröder på Nordmanna sätt, och svurit att lefva

samman i lust och i nöd, och att hämna hvarandra

i döden.

Midt bland kämpar och gästernas mängd som kom-

mit till graföl,

Frithiof, en sörjande värd, med ögon fyllda af tå-

rar,

drack på fädernas vis sin faders minne, och hörde

skaldernas sång till hans lof, ett dundrande Drapa;

men sedan

steg han i fadrens säte, nu hans, och satte sig

neder

mellan dess Oden och Frej: det är Thors plats

uppe i Valhall.

________

IV.

Frithiofs Frieri.

Väl klingar sången i Frithiofs sal,

och skalderna prisa hans ättartal.

Men sången gläder

ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.

Och jorden har åter klädt sig grön,

och drakarna simma igen på sjön.

Men hjeltesonen

han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad,

ty muntre Kung Halfdan till gäst han bad,

och Helge dyster,

och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand,

och kände tillbaka en tryckning ibland,

och såg betagen

alltjemt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar,

då morgonens dagg låg på lifvet qvar,

om barndomsminnen,

de rosengårdar i ädla sinnen!

Hon helsade honom från dal och park,

från namnen som grodde i björkens bark,

och från den kullen,

der ekarne frodas i hjeltemullen.

”Det var ej så trefligt i Kungens gård,

ty Halfdan var barnslig och Helge hård.

De Kungasöner

de höra ej annat än lof och böner.

Och ingen (här rodnade hon som en ros,)

åt hvilken en klagan kunde förtros.

I kungasalar

hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!

Och dufvorna som de matat och tämt,

nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.

Ett par allena

var qvar, af de tvenne tag du den ena.

Den dufvan hon flyger väl hem igen,

hon längtar, som andra, väl till sin vän.

Bind under vingen

en vänlig runa; det märker ingen.” ―

Så suto de hviskande dagen om,

de hviskade ännu, när qvällen kom,

som aftonvindar

om våren hviska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Frithiofs mod

är borta med henne. Det unga blod

i kinden stiger,

han lågar och suckar alltjemnt, och tiger.

Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,

och glad for hon af med sitt kärleksbref.

Men ack! tillbaka

hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn,

Han sade: ”hvad fattas vår unga örn,

så tyst, så sluten?

Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?

Hvad vill du? Ha vi ej i öfverflöd,

det härskna fläsk och det bruna mjöd?

Och skalder många?

det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog att gångaren stampar i spilt,

på rof på rof skriker falken vildt.

Men Frithiof jagar

i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg,

hon rycker alltjemt på sitt ankartåg.

Ligg still, Ellida,

ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut

jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.

Det kan ej fela,

vi blifva välkomna hos blåhvit Hela.” –

Då släppte Frithiof sin drake lös,

och seglet svällde och vågen fnös.

Rakt öfver fjärden

till Kungens söner han styrde färden.

De suto på Beles hög den dag,

och hörde folket och skipade lag.

Men Frithiof talar;

den stämman förnimmes kring berg och dalar.

”J Kungar, skön Ingeborg är mig kär,

af Eder jag henne till brud begär,

och den förening

hon var väl äfven Kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp,

likt ungträn som växa tillsammans i topp.

Derofvanföre

band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej Konung, ej Jarl en gång,

dock lefver hans minne i skaldens sång.

Höghvälfda grifter

förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land,

men heldre jag blir på min fädernestrand.

Der vill jag skydda

så Kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör

hvart ord i djupet här nedanför.

Med Frithiof beder

den gamle i högen: betänken Eder!” –

Då reste sig Helge och talte med hån:

”vår syster är ej för en bondeson.

Nordlandens Drotter

må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,

vinn männer med handkraft och qvinnor med ord

Men Odinsblodet

till pris ger jag icke ut öfvermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an,

jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,

en plats är ledig

ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig.” –

”Din man blir jag knappast, var Frithiofs svar,

är man för mig sjelf, som min fader var.

Ur silfverskida

flyg, Angurvadel! du får ej bida.”

I solen glänste den klinga blå,

och runorna lågade röda derpå.

”Du Angurvadel,

du är dock, sad Frithiof, af gammal adel.

Och vore det icke för högens fred,

på stället jag högge dig, Svartekung, ned.

Vill dock dig lära

en ann gång ej komma mitt svärd för nära.” –

Så sagdt han klöf i ett hugg allen

Kung Helges guldsköld, som hängde på gren.

I två halfrunder

han klang emot högen, det klang inunder.

”Väl träffadt, min klinga! ligg nu och dröm

om högre bedrifter: till dess förgöm

de runolågor;

nu segla vi hem öfver mörkblå vågor.”

________

V.

Kung Ring.

Och Kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och kämpar och skalder

uppstego att lyssna till Kungens ord

berömd i Nord;

han var vis som Gud Mimer, och from som Balder.

Hans land var som lunden, der Gudar bo,

och vapnen komma

ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,

och gräsen gro

fridlysta derstädes och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd sträng och huld,

på domarstolen,

och friden betalte hvart år sin skuld,

och kornets guld

låg strödt öfver landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart,

med hvita vingar,

från hundrade land och förde från hvart

mångfaldig art

af rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden qvar

i glad förening,

och alla älskade landets far,

fast en och hvar

fritt sade på Tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll

styrt Nordlands söner,

och ingen gått missnöjd hem till sitt fjäll,

och hvarje qväll

hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och Kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och alla glade

uppstego att lyssna till Kungens ord

berömd i Nord;

men han suckade djupt, och talte och sade:

”Min drottning sitter i Folkvangs4 loft

på purpurtäcken,

men här är det gräs öfver hennes stoft,

och blomsterdoft

kringånga dess grafhög vid bäcken.

Ej får jag drottning så god, så skön,

mitt rikes ära.

Till Gudarna gick hon, till Valhalls lön,

men landets bön

och barnens, en moder begära.

Kung Bele som ofta kom till min sal

med sommarvinden,

har lemnat en dotter, hon är mitt val,

den lilja smal

med morgonrodnad på kinden.

Jag vet hon är ung, och den unga mö

helst blomman plockar,

men jag gått i frö och vintrarna strö

alltren sin snö

i Kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man

med hvitt i håren,

och vill hon ta sig de späda an,

hvars mor försvann,

så bjuder Hösten sin thron åt Våren.

Tan guld ur hvalfven, tan smycken åt brud

ur skåp af eke;

och följen, J skalder, med harpoljud,

ty sångens Gud

är med då vi frie, är med då vi leke.” –

Och ut drogo svenner med buller och bång,

med guld och böner,

och skalderna följde, en rad så lång,

med hjeltesång,

och ställde sig fram för Kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre,

men på den fjerde,

hvad svar Kung Helge dem månde ge,

åtsporde de,

ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd falk och häst

i lunden gröna,

han spörjer båd Vala5 och offerprest,

hvad som var bäst

allt för hans syster den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjemt,

som Prest och Vala;

och då gaf Kung Helge, den tecknen skrämt,

sitt Nej bestämdt,

ty menskan må lyda, då Gudar tala.

Men muntre Kung Halfdan han log och sad:

”farväl med festen!

Kung Gråskägg sjelf bort rida åstad,

jag hulpit glad

den hedersgubben på hästen.”

Förbittrade draga de sändmän bort

och budskap bära

om Kungens skymf; men han svarar dem tort,

att inom kort

Kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam

i höga linden.

Då simma drakar på vågen fram

med blodröd kam,

och hjelmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård,

som sade dyster:

”Kung Ring är mäktig, den strid blir hård;

i Balders vård,

i templet jag sätter min syster.” –

Der sitter den älskande vemodsfull

å fridlyst tilja.

Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull,

och gråter full

sin barm: det är dagg öfver lilja.

________

VI.

Frithiof spelar Schack.

Björn och Frithiof suto båda

vid ett schackbord, skönt att skåda.

Silfver var hvarannan ruta,

och hvarannan var af guld.

Då steg Hilding in: ”Sitt neder,

upp i högbänk jag dig leder,

töm ditt horn, och låt mig sluta

spelet, fosterfader huld!”

Hilding qvad: ”från Beles söner

kommer jag till dig med böner.

Tidningarne äro onde,

och till dig står landets hopp.”

Frithiof qvad: ”tag dig till vara,

Björn, ty nu är Kung i fara.

Frälsas kan han med en bonde,

den är gjord att offras opp.”

”Frithiof reta icke Kungar,

starka växa örnens ungar;

fast mot Ring de aktas svaga,

stor är deras makt mot din.”

”Björn, jag ser du tornet hotar,

men ditt anfall lätt jag motar.

Tornet blir dig svårt att taga,

drar sig i sin sköldborg in.”

”Ingeborg i Baldershagen

sitter och förgråter dagen.

Kan hon dig till strids ej locka,

gråterskan med ögon blå?”

”Drottning, Björn, du fåfängt jagar

var mig kär från barndomsdagar,

hon är spelets bästa docka,

hur det går, hon räddas må,”

”Frithiof, vill du icke svara?

Skall din fosterfader fara

ohörd från din gård, emedan

ej ett dockspel vill ta slut?” –

Då steg Frithiof upp och lade

Hildings hand i sin och sade:

”Fader, jag har svarat redan,

du har hört min själs beslut.

”Rid att Beles söner lära

hvad jag sagt: de kränkt min ära,

inga band vid dem mig fästa,

aldrig blir jag deras man.” –

”Väl, din egen bana vandra,

ej kan jag din vrede klandra.

Oden styre till det bästa!”

Sade Hilding och försvann.

________

VII.

Frithiofs Lycka.

Kung Beles söner gerna drage

från dal till dal att be om svärd.

Mitt få de ej: i Balders hage

der är min valplats, är min verld.

Der vill jag ej tillbaka blicka

på kungars hämd, på jordens sorg,

men endast Gudars glädje dricka

tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer

sin purpurglans på blomstren varm,

lik rosenfärgadt skir, som gömmer

en blomsterverld, min Ingborgs barm:

så länge irrar jag på stranden

af längtan, evig längtan tärd,

och ritar suckande i sanden

det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder!

Du Dellings son6, hvi dröjer du?

Har du ej skådat berg och lunder

och sund och öar förr än nu?

Bor ingen mö i vestersalar,

som väntar dig för längesen,

och flyger till ditt bröst och talar

om kärlek först, om kärlek sen?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,

du sjunker ner ifrån din höjd,

och qvällen drar det rosenröda

sparrlakanet för Gudars fröjd.

Om kärlek hviska jordens floder,

om kärlek hviskar himlens fläkt.

Välkommen, Natt, du Gudars moder!

med perlor på din bröllopsdrägt.

Hur tyst de höga stjernor skrida,

likt älskarn till en mö på tå!

Flyg öfver fjärden, min Ellida,

skjut på, skjut på, du bölja blå!

Der borta ligga Gudens lunder,

till gode Gudar styra vi,

och Balderstemplet står derunder,

med kärlekens Gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden!

Du jord, jag ville kyssa dig,

och Er, J blommor små, som randen

med hvitt och rödt den krökta stig!

Du måne, som ditt skimmer tömmer

kring lund och tempel, hög och vård,

hur skön du sitter der och drömmer,

lik Saga i en bröllopsgård!

Hvem lärde dig, du bäck som talar

med blommorna, min känslas röst?

Hvem gaf Er, Nordens näktergalar,

den klagan, stulen ur mitt bröst!

Med qvällens rodnad Alfer måla

min Ingborgs bild på mörkblå duk;

den bilden kan ej Freja tåla,

hon blåser bort den, afundsjuk.

Dock gerna hennes bild försvinne,

der är hon sjelf, som Hoppet skön,

och trogen, som ett barndomsminne;

hon kommer med min kärleks lön.

Kom, älskade, och låt mig trycka

dig till det hjerta du är kär.

Min själs begär, min lefnads lycka,

kom i min famn och hvila der.

Så smärt som stjelken af en lilja,

så fyllig som en mognad ros!

Du är så ren, som Gudars vilja,

och dock så varm, som Freja tros.

Kyss mig, min sköna! Låt min låga

få genomströmma äfven dig.

Ack! jordens rund och himlens båga

försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här fins ej fara;

Björn står der nere med sitt svärd,

med kämpar nog att oss försvara,

om det behöfdes, mot en verld.

Jag sjelf, o att jag strida finge

för dig, som jag dig håller nu!

Hur lycklig jag till Valhall ginge,

om min Valkyria vore du!

Hvad hviskar du om Balders vrede?

Han vredgas ej, den fromme Gud,

den älskande, som vi tillbede,

vårt hjertas kärlek är hans bud;

den Gud med solsken på sin panna,

med evig trohet i sin barm:

var ej hans kärlek till sin Nanna,

som min till dig, så ren, så varm?

Der står hans bild, han sjelf är nära,

hur mildt han ser på mig, hur huldt!

Till offer vill jag honom bära

ett hjerta varmt och kärleksfullt.

Böj knä med mig: ej bättre gåfva,

ej skönare för Balder fans,

än tvenne hjertan, hvilka lofva

hvarann en trohet, fast som hans.

Till himlen mera än till jorden

min kärlek hör, försmå ej den!

I himlen är han ammad vorden

och längtar till sitt hem igen.

O den, som ren deruppe vore!

O den, som nu med dig fick dö,

och segrande till Gudar fore

i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida

ur silfverportarna till krig,

jag skulle sitta vid din sida,

en trogen vän, och se på dig.

När Valhalls mör kring bordet bringa

de mjödhorn med sitt skum af gull,

med dig jag ensamt skulle klinga,

och hviska öm och kärleksfull.

En löfsal ville jag oss bygga

på näset vid en mörkblå bugt.

Der låge vi i skuggan trygga

af lunden med den gyllne frukt.

När Valhalls sol sig återtände,

(hur klart, hur herrligt är dess bloss!)

till Gudarne vi återvände

och längtade dock hem till oss.

Med stjernor skulle jag bekransa

din panna, dina lockars glöd;

i Vingolfs7 sal jag skulle dansa

min bleka lilja rosenröd;

till dess jag dig ur dansen droge

till kärlekens, till fridens tjäll,

der silfverskäggig Brage sloge

din brudsång ny för hvarje qväll.

Hur vakan sjunger genom lunden!

den sången är från Valhalls strand.

Hur månen skiner öfver sunden!

han lyser ur de dödas land.

Den sången och det ljuset båda

en verld af kärlek utan sorg;

Den verlden ville jag väl skåda

med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke: ännu lifvet strömmar

i mina ådror, gråt ej så.

Men kärlekens och mannens drömmar

kringsvärma gerna i det blå.

Ack! blott din famn mot mig du breder,

blott dina ögon se på mig,

hur lätt du lockar svärmarn neder

från Gudars salighet till dig! – –

”Tyst, det är lärkan.” Nej, en dufva

i skogen hviskar om sin tro;

men lärkan slumrar än på tufva

hos maken i sitt varma bo.

De lycklige! dem skiljer ingen,

när dagen kommer, eller far,

men deras lif är fritt, som vingen,

som bär i skyn det glada par.

”Se, dagen gryr.” Nej, det är flamman

af någon vårdkas österut.

Ännu vi kunna språka samman,

än har den kära natt ej slut.

Försof dig, dagens gyllne stjerna!

och morna sen dig långsamt till.

För Frithiof må du sofva gerna

till Ragnarök 8, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas,

der blåser ren en morgonvind,

och redan österns rosor knoppas

så friska, som på Ingborgs kind.

En vingad sångarskara qvittrar

(en tanklös hop) i klarnad sky,

och lifvet rörs och vågen glittrar,

och skuggorna och älskarn fly.

Der kommer hon i all sin ära!

Förlåt mig, gyllne sol, min bön!

Jag känner det, en Gud är nära,

hur präktig är hon dock, hur skön.

O den, som fram i banan trädde

så väldig, som du träder nu,

och, stolt och glad, sin lefnad klädde

i ljus och seger liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga

det skönaste du sett i Nord.

Tag henne i din vård, du höga,

hon är din bild på grönklädd jord.

Dess själ är ren som dina strålar,

dess öga som din himmel blått,

och samma guld din hjessa målar,

har hon i sina lockar fått. –

Farväl, min älskade! En annan,

en längre natt vi ses igen.

Farväl! Ännu en kyss på pannan,

och en på dina läppar än!

Sof nu, och dröm om mig, och vakna

vid middag; och med trogen själ

tälj timmarna, som jag, och sakna,

och brinn, som jag. Farväl, farväl!

________

VIII.

Afskedet.

Ingeborg.

Det dagas ren, och Frithiof kommer icke!

I går likväl var redan Tinget utlyst

på Beles hög: den platsen valdes rätt;

hans dotters öde skulle der bestämmas.

Hur många böner har det kostat mig,

hur många tårar, räknade af Freja,

att smälta hatets is kring Frithiofs hjerta,

och locka löftet från den stoltes mund,

att åter bjuda handen till försoning?

Ack! mannen är dock hård, och för sin ära,

(så kallar han sin stolthet,) räknar han

ej just så noga, om han skulle krossa

ett troget hjerta mera eller mindre.

Den arma qvinnan, sluten till hans bröst,

är som en mossväxt, blommande på klippan

med bleka färger: blott med möda håller

den obemärkta sig vid hällen fast,

och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blef då mitt Öde afgjordt,

och aftonsolen har gått ner deröfver.

Men Frithiof kommer ej! De bleka stjernor,

en efter annan, slockna och försvinna,

och med hvarenda utaf dem som släcks,

går en förhoppning i mitt bröst till grafven.

Dock, hvarför också hoppas? Valhalls Gudar

ej älska mig, jag har förtörnat dem.

Den höge Balder, i hvars skygd jag vistas,

är förolämpad, ty en mensklig kärlek

är icke helig nog för Gudars blickar;

och jordens glädje får ej våga sig

inunder hvalfven, der de allvarsamma,

de höga makter ha sin boning fäst. –

Och likafullt, hvad är mitt fel, hvi vredgas

den fromme Guden öfver jungfruns kärlek?

Är han ej ren, som Urdas blanka våg,

ej oskuldsfull, som Gefions morgondrömmar?

Den höga solen vänder icke bort

från tvenne älskande sitt rena öga;

och dagens enka, stjernenatten, hör

midt i sin sorg med glädje deras eder.

Hvad som är lofligt under himlens hvalf,

hur blef det brottsligt under tempelhvalfvet?

Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka,

som jag kan minnas, har jag älskat honom;

den känslan är ett årsbarn med mig sjelf;

jag vet ej när hon börjat, kan ej ens

den tanken fatta, att hon varit borta.

Som frukten sätter sig omkring sin kärna

och växer ut och rundar omkring henne

i sommarsolens sken sitt klot af guld:

så har jag äfven vuxit ut och mognat

omkring den kärnan, och mitt väsen är

det yttre skalet endast af min kärlek.

Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjerta

jag trädde i din sal, och med ett troget

vill jag gå derifrån: jag tar det med mig

utöfver Bifrosts bro, och ställer mig

med all min kärlek fram för Valhalls Gudar.

Der skall han stå, en Asason som de,

och spegla sig i sköldarna, och flyga

med lösta dufvovingar genom blå

oändlig rymd uti Allfaders sköte,

hvarfrån han kommit. – Hvarför rynkar du

i morgongryningen din ljusa panna?

I mina ådror flyter, som i dina,

den gamle Odens blod. Hvad vill du frände?

Min kärlek kan jag icke offra dig,

vill det ej ens, han är din himmel värdig.

Men väl jag offra kan min lefnads lycka;

kan kasta bort den, som en Drottning kastar

sin mantel från sig, och är likafullt

den samma, som hon var. – Det är beslutadt!

Det höga Valhall skall ej blygas för

sin fränka, jag vill gå emot mitt öde,

som hjelten går mot sitt. – Der kommer Frithiof;

Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi!

Min vreda Norna kommer jemte honom.

Var stark, min själ! – Välkommen, sent omsider!

Vårt öde är bestämdt, det står att läsa

uppå din panna.

FRITHIOF.

Stå der icke äfven

blodröda runor, talande om skymf

och hån och landsflykt!

Ingeborg.

Frithiof, sansa dig,

berätta hvad som händt: det värsta anar

jag längesen, jag är beredd på allt.

FRITHIOF.

Jag kom till Tinget uppå ättehögen,

och kring dess gröna sidor sköld vid sköld,

och svärd i handen, stodo Nordens män,

den ena ringen innanför den andra,

upp emot toppen: men på domarstenen,

mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge,

den bleke blodman med de skumma blickar;

och jemte honom, ett fullvuxet barn,

satt Halfdan, tanklöst lekande med svärdet.

Då steg jag fram och talte: ”kriget står

och slår på härsköld invid landets gränser;

ditt rike, Konung Helge, är i fara:

gif mig din syster, och jag lånar dig

min arm i striden, den kan bli dig nyttig.

Låt grollet vara glömdt emellan oss,

ej gerna när jag det mot Ingborgs broder.

Var billig, Konung, rädda på en gång

din gyllne krona och din systers hjerta.

Här är min hand. Vid Asa-Thor, det är

den sista gång hon bjuds dig till försoning.” –

Då blef ett gny på Tinget. Tusen svärd

sitt bifall hamrade på tusen sköldar,

och vapenklangen flög mot skyn, som glad

drack fria männers bifall till det rätta.

”Gif honom Ingeborg, den smärta liljan,

den skönaste, som växt i våra dalar;

han är den bästa klingan i vårt land,

gif honom Ingeborg.” – Min fosterfader,

den gamle Hilding, med sitt silfverskägg,

steg fram och höll ett tal af vishet fullt

med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg;

och Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte

sig reste, bedjande med ord och blickar.

Det var förgäfves; hvarje bön var spilld,

liksom ett solsken slösadt bort på klippan,

det lockar ingen växt från hennes hjerta;

och Konung Helges anlet blef sig likt,

ett bleklagdt Nej på mensklighetens böner.

”Åt bondesonen, (sade han föraktligt,)

jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn

syns mig ej passa för Valhalladottern.

Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,

har du ej sett min syster i hans tempel,

när dagen gömde sig för Edert möte?

Ja, eller nej?” Då skallade ett rop

ur mannaringen: ”säg blott nej, säg nej,

vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,

du Thorstens son, så god som kungasonen;

säg nej, säg nej, och Ingeborg är din.” –

”Min lefnads lycka hänger på ett ord,

(sad jag) men frukta ej för det, Kung Helge!

Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje,

och ej till jordens. Jag har sett din syster,

har talt med henne uti templets natt,

men Balders fred har jag ej derför brutit.” –

Jag fick ej tala mer. Ett sorl af fasa

flög Tinget genom: de som stodo närmast

sig drogo undan, liksom för en pestsjuk;

och när jag såg mig om, den dumma Vantron

förlamat hvarje tunga, kalkat hvit

hvar kind, nyss blossande af glad förhoppning

Då segrade Kung Helge. Med en röst

så hemsk, så dyster som den döda Valans

i Vegtamsquida, när hon sjöng för Oden

om Asars ofärd och om Helas seger,

så hemskt han talte: ”landsflykt eller död

jag kunde sätta, efter fädrens lagar,

uppå ditt brott; men jag vill vara mild,

som Balder är, hvars helgedom du skymfat,

I vesterhafvet ligger det en krans

af öar, dem Jarl Angantyr beherrskar.

Så länge Bele lefde, Jarlen gaf

hvart år sin skatt, sen har den uteblifvit.

Drag öfver böljan hän och indrif skatten;

det är den bot jag fordrar för din djerfhet.

Det sägs, tillade han med nedrigt hån,

att Angantyr är hårdhändt, att han ruffar

som draken Fafner på sitt guld, men hvem

står mot vår nya Sigurd Fafnersbane?

En mera manlig bragd försöke du

än dåra jungfrur uti Balders hage.

Till nästa sommar vänta vi dig här

med all din ära, framför allt med skatten.

Om icke, Frithiof, är du hvar mans niding,

och för din lifstid fridlös i vårt land.” –

Så var hans dom och härmed löstes Tinget

Ingeborg.

Och ditt beslut?

Frithiof.

Har jag väl mer ett val?

Är ej min ära bunden vid hans fordran?

Den skall jag lösa, om ock Angantyr

förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.

I dag ännu far jag.

Ingeborg.

Och lemnar mig?

Frithiof.

Nej, icke lemnar dig, du följer med.

Ingeborg.

Omöjligt!

Frithiof.

Hör mig, hör mig förrn du svarar.

Din vise broder Helge tycks ha glömt,

att Angantyr var vän utaf min fader,

liksom af Bele; kanske gifver han

med godo hvad jag fordrar; men om icke,

en väldig öfvertalare, en skarp,

har jag, som hänger vid min venstra sida.

Det kära guldet skickar jag till Helge,

och dermed löser jag oss begge från

den krönte hycklarns offerknif för alltid.

Men sjelfve, sköna Ingborg, hissa vi

Ellidas segel öfver okänd våg;

hon gungar oss till någon vänlig strand,

som skänker fristad åt en biltog kärlek.

Hvad är mig Norden, hvad är mig ett folk,

som bleknar för ett ord af sina Diar,

och vill med fräcka händer gripa i

mitt hjertas helgedom, mitt väsens blomkalk?

Vid Freja, det skall icke lyckas dem.

En usel träl är bunden vid den torfva,

der han blef född, men jag vill vara fri,

så fri som bergens vind. En hand full stoft

utaf min faders hög och en af Beles,

få ännu rum om skeppsbord, det är allt,

hvad vi behöfva utaf fosterjorden.

Du älskade, det fins en annan sol

än den, som bleknar öfver dessa snöberg;

det fins en himmel skönare än här,

och milda stjernor med gudomlig glans

se ner derfrån i vurma sommarnätter,

i lagerlundar på ett troget par.

Min fader Thorsten Vikingsson for vida

omkring i härdnad, och förtalde ofta,

vid brasans sken i långa vinterqvällar

om Greklands haf och öarna deri,

de gröna lundar i den blanka böljan.

Ett mäktigt slägte bodde fordom der,

och höga Gudar uti marmortempel.

Nu stå de öfvergifna, gräset frodas

å öde stigar, och en blomma växer

ur runorna som tala forntids vishet;

och smärta pelarstammar grönska der

omlindade af söderns rika rankor.

Men rundt omkring bär jorden af sig sjelf,

en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,

och gyllne äpplen glöda mellan löfven,

och röda drufvor hänga på hvar gren,

och svälla yppiga som dina läppar.

Der, Ingeborg, der bygga vi i vågen

ett litet Norden, skönare än här;

och med vår trogna kärlek fylla vi

de lätta tempelhvalfven, fägna än

med mensklig lycka de förgätna Gudar.

När seglarn då med slappa dukar gungar

(ty stormen trifs ej der,) förbi vår ö

i aftonrodnans sken, och blickar glad

från rosenfärgad bölja upp mot stranden –

då skall han skåda uppå templets tröskel

den nya Freja, (Afrodite tror jag

hon nämns i deras språk,) och undra på

de gula lockar, flygande i vinden,

och ögon ljusare än söderns himmel.

Och efter hand kring henne växer opp

ett litet tempelslägte utaf Alfer

med kinder, der du tror att södern satt

i Nordens drifvor alla sina rosor. –

Ack! Ingeborg, hur skön, hur nära står

all jordisk lycka för två trogna hjertan!

Blott de ha mod att gripa henne fatt,

hon följer villigt med och bygger dem

ett Vingolf redan här inunder molnen.

Kom, skynda: hvarje ord, som talas än,

tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.

Allt är beredt, Ellida spänner redan

de mörka örnevingarne till flygt,

och friska vindar visa vägen från,

för evigt från den vantrosfyllda stranden.

Hvi dröjer du?

Ingeborg.

Jag kan ej följa dig.

Frithiof.

Ej följa mig!

Ingeborg.

Ack, Frithiof, du är lycklig!

du följer ingen, du går sjelf förut,

som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret

din egen vilja står och styr din fart

med stadig hand utöfver vreda vågor.

Hur annorlunda är det ej med mig!

Mitt öde hvilar uti andras händer,

de släppa ej sitt rof, fastän det blöder;

och offra sig och klaga och förtyna

i långsam sorg, är kungadottrens frihet.

Frithiof.

Är du ej fri så snart du vill? I högen

din fader sitter.

Ingeborg.

Helge är min fader,

är mig i faders ställe, af hans bifall

beror min hand, och Beles dotter stjäl

sin lycka ej, hur nära ock den ligger.

Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös

ifrån de band, hvarmed Allfader fäst

invid den starke hennes svaga väsen?

Den bleka vattenliljan liknar hon;

med vågen stiger hon, med vågen faller,

och seglarns köl går öfver henne fram

och märker icke, att han skär dess stängel.

Det är nu hennes öde; men likväl,

så länge roten hänger fast i sanden,

har växten än sitt värde, lånar färgen

af bleka syskonstjernor ofvanfrån,

en stjerna sjelf uppå de blåa djupen.

Men rycker hon sig lös, då drifver hon,

ett vissnadt blad omkring den öde böljan.

Förliden natt – den natten var förfärlig,

jag väntade dig ständigt och du kom ej,

och nattens barn, de allvarsamma tankar,

med svarta lockar, gingo jemt förbi

mitt vakna öga, brinnande och tårlöst,

och Balder sjelf, blodlöse Guden, såg

med blickar fulla utaf hot på mig. –

Förliden natt har jag betänkt mitt öde,

och mitt beslut är fattadt, jag blir qvar;

ett lydigt offer vid min broders altar.

Dock var det väl, att jag ej hört dig då

med dina öar diktade i molnen,

der aftonrodnan ligger ständigt kring

en enslig blomsterverld af frid och kärlek.

Hvem vet hur svag man är? Min barndoms

drömmar,

de länge tystade, stå upp igen

och hviska i mitt öra med en röst

så välbekant, som vore det en systers,

så öm, som vore det en älskares.

Jag hör Er icke, nej, jag hör Er icke,

J lockande, J fordom kära stämmor!

Hvad skulle jag, ett Nordens barn, i södern?

Jag är för blek för rosorna deri,

för färglöst är mitt sinne för dess glöd,

det skulle brännas af den heta solen,

och längtansfullt mitt öga skulle se

mot Nordens stjerna, hvilken står alltjemt

en himmelsk skildtvakt, öfver fädrens grafvar.

Min ädle Frithiof skall ej flykta från

det kära land han föddes att försvara;

skall icke kasta bort sitt rykte för

en sak så ringa som en flickas kärlek.

Ett lif, der solen spinner år från år

den ena dagen alltid lik den andra,

ett skönt, men evigt enahanda, är

för qvinnan endast, men för mannens själ,

och helst för din, blef lifvets stiltje tröttsam.

Du trifves bäst, när stormen tumlar kring

på skummig gångare utöfver djupen,

och på din planka, uppå lif och död,

du kämpa får med faran om din ära.

Den sköna öcknen som du målar, blefve

en graf för bragder icke födda än,

och med din sköld förrostades jemväl

ditt fria sinne. Så skall det ej vara!

Ej jag skall stjäla bort min Frithiofs namn

ur skaldens sånger, icke jag skall släcka

min hjeltes ära i dess morgonrodnad.

Var vis, min Frithiof, låt oss vika för

de höga Nornor, låt oss rädda ur

vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära;

vår lefnads lycka kan ej räddas mer.

Vi måste skiljas.

Frithiof.

Hvarför måste vi?

För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?

Ingeborg.

För det mitt värde räddas bör och ditt.

Frithiof.

På mannens kärlek hvilar qvinnans värde.

Ingeborg.

Ej länge älskar han den han ej aktar.

Frithiof.

Med lösa nycker vins hans aktning ej.

Ingeborg.

En ädel nyck är känslan af det rätta.

Frithiof.

Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg.

I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Frithiof.

Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg.

Hvad som är rätt och ädelt, är nödvändigt.

Frithiof.

Högt, rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg.

Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Frithiof.

Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg.

Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Frithiof.

Välan, farväl, farväl, Kung Helges syster!

Ingeborg.

O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?

Har du ej någon vänlig blick att ge

åt barndomsvännen, ingen hand att räcka

åt den olyckliga du älskat förr?

Tror du jag står på rosor här och visar

min lefnads lycka leende ifrån mig,

och sliter utan smärta ur mitt bröst

ett hopp som växt tillhopa med mitt väsen?

Var icke du mitt hjertas morgondröm?

Hvar glädje som jag kände, hette Frithiof,

och allt hvad lifvet stort och ädelt har,

tog dina anletsdrag inför mitt öga.

Fördunkla ej den bilden för mig, möt

med hårdhet ej den svaga, när hon offrar

hvad henne kärast var på jordens rund,

hvad henne kärast blir i Valhalls salar.

Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå;

ett ord till tröst det kunde väl förtjena.

Jag vet du älskar mig, har vetat det

allt sen mitt väsen började att dagas,

och säkert följer dig din Ingborgs minne

i många år ännu, hvarthelst du far.

Men vapenklangen döfvar sorgen dock,

hon blåser bort uppå de vilda vågor,

och törs ej sätta sig på kämpens bänk

vid dryckeshornet firande sin seger.

Blott då och då, när uti nattens frid

du mönstrar än en gång förflutna dagar,

då skymtar fram bland dem en bleknad bild:

du känner honom väl, han helsar dig

från kära trakter, det är bilden af

den bleka jungfrun uti Balders hage.

Du må ej visa honom bort, fastän

han blickar sorgligt, du må hviska honom

ett vänligt ord i örat: nattens vindar

på trogna vingar föra det till mig,

en tröst likväl, jag bar ej någon annan! –

För mig är intet som förströr min saknad,

i allt, som omger mig, har hon en målsman.

De höga tempelhvalfven tala blott

om dig, och Gudens bild, som skulle hota,

tar dina anletsdrag, när månen skiner.

Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar

i skum sin väg till längterskan på stranden.

Ser jag åt lunden, der står mången stam

med Ingborgs runor ritade i barken.

Nu växer barken ut, mitt namn förgås,

och det betyder döden, säger sagan.

Jag frågar Dagen, hvar han såg dig sist,

jag frågar Natten, men de tiga still,

och hafvet sjelf som bär dig, svarar på

min fråga endast med en suck mot stranden.

Med aftonrodnan skall jag skicka dig

en helsning, när hon släcks i dina vågor,

och himlens långskepp, molnen, skola ta

om bord en klagan från den öfvergifna.

Så skall jag sitta i min jungfrubur,

en svartklädd enka efter lifvets glädje,

och sömma brutna liljor uti duken,

tills en gång Våren väft sin duk, och sömmar

den full med bättre liljor på min graf.

Men tar jag harpan för att sjunga ut

oändlig smärta uti djupa toner,

då brister jag i gråt, som nu – –

Frithiof.

Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera!

Förlåt min vrede, det var blott min sorg,

som för ett ögonblick tog vredens drägt,

den drägten kan hon icke bära länge.

Du är min goda Norna, Ingeborg:

hvad ädelt är lär bäst ett ädelt sinne.

Nödvändighetens vishet kan ej ha

en bättre förespråkerska än dig,

du sköna Vala med de rosenläppar!

Ja, jag vill vika för nödvändigheten,

vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp;

jag tar det med mig öfver vestervågor,

jag tar det med mig intill grafvens port.

Med nästa vårdag är jag här igen,

Kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.

Då har jag löst mitt löfte, fyllt hans fordran,

försont jemväl det brott man diktat på mig,

och då begär jag, nej, jag fordrar dig

på öppet Ting emellan blanka vapen,

ej utaf Helge, men af Nordens folk,

det är din giftoman, du Kungadotter!

jag har ett ord att säga den som vägrar.

Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,

och tag, till minne af vår barndomskärlek,

min armring här, ett skönt Vaulunderverk,

med himlens under ritade i guldet:

det bästa undret är ett troget hjerta.

Hur skönt han passar till din hvita arm,

en lysmask lindad kring en liljestängel!

Farväl, min brud, min älskade, farväl,

om några månar är det annorlunda!

(går)

Ingeborg.

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!

Han sätter spetsen af sitt goda svärd

på Nornans bröst och säger: du skall vika!

Du arma Frithiof, Nornan viker ej,

hon går sin gång och ler åt Angurvadel.

Hur litet känner du min mörka broder!

Ditt öppna hjeltesinne fattar ej

det dystra djupet utaf hans, och hatet

som glöder i hans afundsjuka barm.

Sin systers hand ger han dig aldrig; förr

han ger sin krona, ger sitt lif till spillo,

och offrar mig åt gamle Oden, eller

åt gamle Ring, som nu han kämpar mot. –

Hvart helst jag ser, fins intet hopp för mig,

dock är jag glad, det lefver i ditt hjerta.

Jag vill behålla för mig sjelf min smärta,

men alla goda Gudar följe dig!

Här på din armring dock sig räkna låter

hvar särskilt månad af en långsam sorg;

två, fyra, sex – då kan du vara åter,

men finner icke mer din Ingeborg.

________

IX.

Ingeborgs klagan.

Nu är det höst,

stormande häfver sig hafvets bröst,

Ack, men hur gerna jag sute

ändå derute!

Länge jag såg

seglet i vester, det flög på sin våg.

Ack! det är lyckligt, får följa

Frithiof på bölja.

Bölja, du blå,

sväll ej så högt, det går fort nog ändå.

Lysen, J stjernor, och sägen

seglaren vägen!

När det blir vår,

kommer han hem, men den älskade går

ej till hans möte i salen,

icke i dalen;

ligger i mull

bleknad och kall för sin kärleks skull,

eller hon klagar och blöder,

offrad af bröder. –

Falk, som han glömt,

du skall bli min; jag vill älska dig ömt.

Sjelf vill jag mata för ägarn

vingade jägarn.

Här på hans hand

virkar jag in dig i dukens rand,

vingar af silfver och rika

guldklor tillika.

Falkvingar tog

Freja en gång och kring rymderna drog,

sökte i norr och i söder

älskade Öder9.

Länte du ock

vingarna ut, de ej bure mig dock.

Döden allena mig bringar

Gudarnas vingar.

Jägare skön,

sitt på min skullra och blicka åt sjön.

Ack! hur vi längte och blicke,

kommer han icke.

När jag är död

kommer han säkert, mins då hvad jag bjöd:

helsa och helsa du åter

Frithiof som gråter!

________

X.

Frithiof på Hafvet.

Men på stranden stod

Kung Helge och qvad

med förbittradt mod,

och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen,

dundret går kring öde rum,

och i djupet kokar vågen,

och dess yta höljs med skum.

Blixtrarne i molnen draga

här och der en blodig rand,

alla hafvets fåglar jaga

skrikande emot sin strand. –

”Hårdt blir vädret, bröder!

Stormens vingar hör jag

flaxande i fjerran,

men vi blekna ej.

Sitt du lugn i lunden

tänk på mig och längta,

skön i dina tårar,

sköna Ingeborg!”

________

Mot Ellidas stam

drog ett trollpar till fejd.

Det var vindkall Ham,

det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar,

och den vilde doppar dem

än i djupet, än han svingar

hvirflande mot Gudars hem.

Alla fasans makter skrida,

ridande på vågens topp,

ur den skummiga, den vida,

bottenlösa grafven opp.

”Skönare var färden

uti månens skimmer

öfver spegelvågor

hän mot Balders lund.

Varmare än här är,

var vid Ingborgs hjerta,

hvitare än hafsskum

svällde hennes barm.” –

________

Nu Solundar ö

står ur våg, som går hvit,

der är stillare sjö,

der är hamn, styr dit.

Men förvågen viking rädes

ej så lätt på trofast ek,

står vid styret sjelf och glädes

åt de vilda vindars lek.

Hårdare han seglen fäster,

skarpare han vågen skär.

Rakt i vester, rakt i vester

skall det gå hvart böljan bär.

”Lyster mig att kämpa

än en stund mot stormen.

Storm och Nordbo trifvas

väl ihop på sjön.

Ingborg skulle blygas

om dess hafsörn flöge

rädd, med slappa vingar,

för en il i land.”

________

Men nu växer våg,

nu fördjupas göl,

och det hviner i tåg

och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida,

tumlande nu med, nu mot,

gudatimrade Ellida

trotsar ännu deras hot.

Som ett stjernskott uti qvällen,

skjuter hon sin fart i fröjd,

hoppar, som en bock på fjällen,

öfver afgrund, öfver höjd.

”Bättre var att kyssa

brud i Balders hage,

än stå här och smaka

saltskum som yr opp.

Bättre var att famna

Kungadottrens midja,

än stå här och gripa

roderstången om.”

________

Men oändlig köld

snöar skyn utur,

och på däck och på sköld

smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar

kan du icke se för natt,

der är mörkt som i den kammar,

der den döde blifver satt.

Oförsonlig våg, förtrollad,

vill dra seglaren i qvaf;

hvitgrå, som med aska sållad,

gapar en oändlig graf.

”Blåa bolstrar bäddar

Ran 10 i djupet åt oss,

men mig bida dina

bolstrar, Ingeborg!

Goda drängar lyfta

årorna Ellidas,

Gudar byggde kölen,

bär oss än en stund.” –

________

Öfver styrbord gick

nu en sjö med fart,

i ett ögonblick

spolas däcket klart.

Då från armen Frithiof drager

lödig guldring, tre mark tung,

blank som sol i morgondager,

var en skänk af Bele kung.

Hugger så i stycken ringen

konstfullt utaf dvergar gjord,

delar dem och glömmer ingen

utaf sina män om bord.

”Guld är godt att hafva

uppå giljarfärden,

tomhändt träde ingen

ner till sjöblå Ran.

Kall är hon att kyssa,

flyktig till att famna,

men vi fästa hafsbrud

med det brända guld.”

________

Med förnyadt hot

faller stormen på,

och då brister skot,

och då springer rå.

Och mot skeppet, halft begrafvet,

vågorna till äntring gå.

Hur man också öser, hafvet

öser man ej ut ändå.

Frithiof sjelf kan ej sig dölja

att han döden har om bord.

Högre dock än storm och bölja

ryter än hans herrskarord.

”Björn, kom hit till roder

grip det skarpt med björnram;

sådant väder sända

Valhalls makter ej.

Trolldom är å färde,

Helge niding qvad den

säkert öfver vågen,

jag vill upp och se.” –

________

Som en mård han flög

uti masten opp,

och der satt han hög

och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida

hafshval, lik en lossnad ö,

och två leda hafstroll rida

på hans rygg i skummig sjö.

Hejd, med pelsen snögad neder,

skepnan lik den hvita björn,

Ham, med vingar, dem han breder

hviftande, som stormens örn.

”Nu, Ellida, gäller

visa om du gömmer

hjeltemod i jernfast,

bugtig barm af ek.

Lyssna till min stämma:

är du Gudars dotter,

upp, med kopparkölen

stånga trollad hval!” –

________

Och Ellida hör

på sin Herres röst,

med ett språng hon kör

emot hvalens bröst.

Och en blodig stråle ryker

utur såret upp mot sky;

genomborradt villdjur dyker

vrålande till djupets dy.

På en gång två lansar springa,

slungade af hjeltearm,

midt i luden isbjörns bringa,

midt i becksvart stormörns barm.

”Braf, Ellida, träffadt!

Ej så hastigt, tror jag,

dyker Helges drakskepp

opp ur blodig dy.

Hejd och Ham ej heller

hålla sjön nu längre

bittert är att bita

i det blåa stål.” –

________

Och nu stormen flyr

på en gång från sjön,

blott en svallvåg styr

mot den nära ön.

Och på en gång solen träder

som en Konung i sin sal,

återlifvar allt och gläder

skepp och bölja, berg och dal.

Hennes sista strålar kröna

klippans topp och dunkel lund,

alla känna nu de gröna

stränderna af Efjesund 11.

”Stego Ingborgs böner,

bleka mör, mot Valhall,

böjde liljehvita

knän på Gudars guld.

Tår i ljusblå ögon,

suck ur svandunsbarmar

rörde Asars hjertan,

låt oss tacka dem!” –

________

Men Ellidas stam,

utaf hvalen stött,

går i marvad fram,

är af färden trött.

Tröttare ändå af färden

äro alla Frithiofs män,

knappast, stödda emot svärden,

hålla de sig uppe än.

Björn på väldig skullra drager

fyra utaf dem i land,

Frithiof ensam åtta tager,

sätter dem kring brasans brand.

”Blygens ej, J bleke,

våg är väldig viking,

det är hårdt att kämpa

emot hafvets mör.

Se! der kommer mjödhorn

vandrande på guldfot,

värmer frusna lemmar,

skål för Ingeborg!”

________

XI.

Frithiof hos Angantyr.

Nu är att säga huru

Jarl Angantyr satt än

uti sin sal af furu

och drack med sina män.

Han var så glad i hågen,

såg ut åt blånad ban,

der solen sjönk i vågen

allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar

stod utanför på vakt.

Han vaktade med allvar,

gaf ock på mjödet akt.

En sed den gamle hade,

han jemt i botten drack,

och intet ord han sade,

blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida

i salen in och qvad:

”skepp ser jag böljan rida,

den färden är ej glad.

Män ser jag döden nära,

nu lägga de i land,

och tvenne jättar bära

de bleknade på strand.” –

Utöfver böljans spegel

Från salen Jarl såg ned.

”Det är Ellidas segel

och Frithiof, tror jag, med.

På gången och på pannan

käns Thorstens son igen.

Så blickar ingen annan

i Nordens land som den.

Från dryckesbord helt modig

sprang Atle viking då,

svartskäggig Berserk, blodig

och grym att se uppå.

”Nu, skrek han, vill jag pröfva

hvad ryktet ment dermed,

att Frithiof svärd kan döfva,

och aldrig ber om fred.”

Och upp med honom sprungo

hans bistra kämpar tolf,

på förhand luften stungo,

och svängde svärd och kolf.

De stormade mot stranden,

der tröttadt drakskepp stod,

och Frithiof satt å sanden

och talte kraft och mod.

”Lätt kunde jag dig fälla,

skrek Atle med stort gny,

vill i ditt val dock ställa,

att kämpa eller fly.

Men blott om fred du beder,

fastän en kämpe hård,

jag som en vän dig leder

allt upp till Jarlens gård.”

”Väl är jag trött af färden,

genmälte Frithiof vred,

dock må vi pröfva svärden

förr än jag tigger fred.”

Då såg man stålen ljunga

i solbrun kämpehand,

på Angurvadels tunga

hvar runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga

och dråpslag hagla nu,

och begges sköldar flyga

på samma gång i tu.

De kämpar utan tadel

stå dock i kretsen fast.

Men skarpt bet Angurvadel

och Atles klinga brast.

”Mot svärdlös man jag svänger,

sad Frithiof, ej mitt svärd,

men lyster det dig länger,

vi pröfva annan färd.”

Likt vågor då om hösten

de begge storma an,

och stålbeklädda brösten

slå tätt emot hvarann.

De brottades som björnar

uppå sitt fjäll af snö,

de spände hop som örnar

utöfver vredgad sjö.

Rotfästad klippa hölle

väl knappast ut att stå,

och lummig jernek fölle

för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar

och bröstet häfves kallt,

och buskar, sten och backar

uppsparkas öfver allt.

Med bäfvan slutet bida

stålklädde män å strand;

det brottandet var vida

berömdt i Nordens land.

Till slut dock Frithiof fällde

sin fiende till jord,

han knät mot bröstet ställde

och talte vredens ord:

”Blott jag mitt svärd nu hade,

du svarte Berserksskägg,

jag genom lifvet lade

på dig den hvassa egg.”

”Det skall ej hinder bringa

sad Atle, stolt i håg.

Gå du och tag din klinga,

jag ligger som jag låg.

Den ena som den andra

skall en gång Valhall se:

i dag må jag väl vandra

i morgon du kanske.”

Ej länge Frithiof dröjde,

den lek han sluta vill,

han Angurvadel höjde,

men Atle låg dock still.

Det rörde hjeltens sinne,

sin vrede då han band,

höll midt i hugget inne

och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med ifver

och hof sin hvita staf:

”för Edert slagsmål blifver

har ingen glädje af.

På bord stå silfverfaten

och röka längesen,

för Er skull kallnar maten,

och törsten gör mig men.”

Försonta trädde båda

nu inom salens dörr,

der mycket var att skåda,

som Frithiof ej sett förr.

Grofhyflad planka kläder

ej nakna väggar der,

men dyrbart gyllenläder

med blommor och med bär.

Ej midt på golfvet glöder

den muntra brasans sken,

men emot vägg sig stöder

kamin af marmorsten.

Ej rök i sal sig lade,

ej sågs der sotad ås,

glasrutor fönstren hade

och dörren hade lås.

Der sträcka silfverstakar

ut armarne med ljus,

men intet stickbloss sprakar

att lysa kämpens rus.

Helstekt, med späckad bringa,

står hjort på bordets rund,

med guldhof lyft att springa,

och löf i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna

står med sin liljehy,

och blickar, som en stjerna

bakom en stormig sky.

Der flyga lockar bruna,

der stråla ögon blå,

och, som en ros i runa,

så glöda läppar små.

Men hög å silfverstolen

satt Jarlen i sin prakt,

hans hjelm var blank som solen,

och pansart guldbelagdt.

Med stjernor öfversållad

var manteln rik och fin,

och purpurbrämen fållad

med fläcklös hermelin.

Tre steg han gick från bordet,

bjöd handen åt sin gäst,

och vänligt tog till ordet:

”kom hit och sitt mig näst.

Rätt månget horn jag tömde

med Thorsten Vikingson,

hans son, den vidtberömde,

ej sitte fjerran från.”

Då sågs han bägarn råga

med vin från Sikelö 12,

det gnistrade som låga,

det skummade som sjö:

”Välkommen gäst härinne,

du son utaf min vän!

jag dricker Thorstens minne,

jag sjelf och mina män.”

En skald från Morvens13 kullar

då pröfvar harpans gång.

I Velska toner rullar

hans dystra hjeltesång.

Men i Norräna tunga14

en ann på fädrens vis

hörs Thorstens bragder sjunga,

och han tog sångens pris.

Nu mycket Jarlen sporde

om fränderna i Nord,

och Frithiof redo gjorde

för allt med vittra ord.

Ej någon kunde klaga

på våld uti hans dom,

han talte lugnt som Saga

i minnets helgedom.

När han dernäst berättar

hvad han på djupet såg,

om Helges troll och jättar

besegrade på våg,

då glädas kämpar alla,

då småler Angantyr,

och höga bifall skalla

till hjeltens äfventyr.

Men när han talar åter

om älskad Ingeborg,

hur ömt den sköna gråter,

hur ädel i sin sorg,

då suckar mången tärna

med kinderna i brand.

Ack, hur hon tryckte gerna

den trogne älskarns hand!

Sitt ärende framförde

den ungersven till slut,

och Jarlen tåligt hörde

till dess han talat ut.

”Skattskyldig var jag icke,

mitt folk är fritt som jag,

Kung Beles skål vi dricke,

men lyda ej hans lag.

Hans söner ej jag känner,

men fordra de en gärd,

väl, som det höfves männer,

de kräfve den med svärd.

Vi möta dem på stranden –

dock var din far mig kär,” –

Då vinkar han med handen

sin dotter, som satt när.

Då sprang den blomstervidja

från stol med gyllne karm;

hon var så smal om midja,

hon var så rund om barm,

I gropen uppå kinden

satt Astrild, liten skalk,

lik fjäriln, förd af vinden

allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen

och kom tillbaka med

grönvirkad pung, der djuren

gå under höga träd,

och silfvermånen skiner

på sjö af segel full;

dess lås är af rubiner

och tofsarna af gull.

Hon lade den i handen

uppå sin fader huld:

han fyllde den till randen

med fjerran myntadt guld.

”Der är min välkomstgåfva,

gör med den hvad du vill,

men nu skall Frithiof lofva

bli här i vinter still.

”Mod gagnar allestädes

men nu är stormens tid,

och Hejd och Ham, jag rädes,

ha åter qvicknat vid.

Ej alltid gör Eliida

så lyckligt språng som sist,

och många hvalar rida

sin våg, fast en vi mist.” –

Så skämtades i salen

och dracks till dager ljus,

men gyllne vinpokalen

gaf glädje blott, ej rus.

Fullbräddad skål vardt egnad

åt Angantyr till slut,

och så i god välfägnad

satt Frithiof vintern ut.

________

XII.

Frithiofs Återkomst.

Men våren andas i blånad sky

och jordens grönska blir åter ny.

Då tackar Frithiof sin värd och sätter

å nyo ut öfver böljans slätter,

och glädtigt skjuter hans svarta svan

sin silfverfåra på solblank ban;

ty vestanvindar med vårens tunga

som näktergalar i seglen sjunga,

och Ägirs döttrar 15 med slöjor blå

kring rodret hoppa och skjuta på.

Det är så skönt när du stäfven vänder

från fjerran segling mot hemmets stränder,

der röken stiger från egen härd

och minnet vaktar sin barndomsverld,

och friska källan din lekplats lögar,

men fädren sitta i gröna högar,

och full af längtan den trogna mön

står på sin klippa och ser åt sjön. –

Sex dar han seglar, men på den sjunde

en mörkblå strimma han skönja kunde

vid himlaranden, den växer ut

med skär och öar och land till slut.

Det är hans land, som ur böljan träder,

han ser dess skogar i gröna kläder,

han hör dess forsar med skummigt larm,

och klippan blottar sin marmorbarm.

Han helsar näsen, han helsar sunden

och seglar tätt under gudalunden,

der sista sommar, så mången natt,

den glada svärmarn med Ingborg satt.

”Hvi syns hon icke? kan hon ej ana

hur när jag gungar på mörkblå bana?

kanske hon lemnat sin Balders vård,

och sitter sorgsen i Kungens gård

och harpan slår, eller guldet tvinnar.” ―

Då stiger plötsligt från templets tinnar

hans falk i höjden, och skjuter ned

på Frithiofs axel, så var hans sed.

Han flaxar ständigt med hvita vingen,

från skullran lockar den trogna ingen;

han krafsar ständigt med brandgul klo,

han ger ej hvila, han ger ej ro.

Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,

det är som hade han bud att föra

kanske från Ingborg, från älskad brud,

men ingen fattar de brutna ljud.

Ellida susar nu fram om näset,

hon hoppar glad, som en hind på gräset,

ty välkänd bölja mot kölen slår,

men Frithiof munter i stäfven står.

Han gnuggar ögat, han lägger handen

utöfver pannan och ser åt stranden.

Men hur han gnuggar och hur han ser,

han finner icke sitt Framnäs mer.

Den nakna eldstad står upp ur mullen,

lik kämpens benrad i ättekullen;

der gården var, är ett svedjeland,

och askan hvirflar kring härjad strand.

Förbittrad Frithiof från skeppet hastar,

kring brända tomter han ögat kastar,

sin faders tomter, sin barndoms ban.

Då kommer hastigt lurfhårig Bran,

hans hund som ofta, så käck som trogen,

för honom brottats med björn i skogen.

Han gör i glädjen så många hopp,

han springer högt på sin Herre opp.

Mjölkhvita gångarn med guld i manen,

med ben som hinden, med hals som svanen,

den Frithiof ridit så mången gång,

ur dalen ilar med höga språng.

Han gnäggar glädtigt, han halsen vänder,

han vill ha bröd ur sin Herres händer.

Den arme Frithiof, mer arm än de,

har ingenting att de trogna ge. –

Bedröfvad, husvill – på ärfda grunden

står Frithiof, blickar kring svedda lunden,

då gamle Hilding mot honom går,

hans fosterfader med silfverhår.

”Hvad här jag skådar mig knappt förundrar,

när örn är flugen, hans bo man plundrar.

En kunglig idrott för landets fred!

Väl håller Helge sin Kungaed,

att Gudar dyrka och menskor hata,

och mordbrand heter hans Eriksgata.

Det gör mig snarare harm än sorg;

men säg mig nu, hvar är Ingeborg?” –

”De bud jag bär dig, den gamle sade,

jag räds du finner dem föga glade.

Så snart du seglat, Kung Ring bröt fram,

fem sköldar väl jag mot en förnam.

I Disardalen, vid ån, stod slaget,

och blodrödt skummade vattendraget.

Kung Halfdan skämtade jemt och log,

men likafullt som en man han slog.

Jag höll min sköld öfver Kungasonen,

jag var så glad åt den läro-spånen.

Men länge hölls ej den leken ut,

Kung Helge flydde, då vardt det slut.

Men som han flydde, den Asafrände,

förbi din gård, han i hast den tände.

För brödren sattes då två beting:

sin syster skulle de ge Kung Ring,

hon ensam kunde hans skymf försona;

om ej, så toge han land och krona.

Och af och an gingo fredens bud,

men nu Kung Ring har fört hem sin brud.” –

”O! qvinna, qvinna, nu Frithiof sade,

den första tanke som Loke hade,

det var en Lögn, och han sände den

i qvinnoskepnad till jordens män.

En blåögd lögn, som med falska tårar

alltjemt oss tjusar, alltjemt oss dårar,

högbarmad lögn med sin rosenkind,

med dygd af våris och tro af vind;

i hjertat flärden och sveket hviska,

och mened dansar på läppar friska. –

Och dock hur var hon mitt hjerta kär,

hur kär hon var mig, hur kär hon är!

Jag kan ej minnas så långt tillbaka,

att hon i leken ej var min maka.

Jag mins ej bragd som jag tänkt uppå,

der hon ej tänktes som pris också.

Som stammar vuxna från rot tillsamman

slår Thor den ena med himlaflamman,

den andra vissnar; men löfvas en,

den andra kläder i grönt hvar gren:

så var vår glädje, vår sorg gemensam,

jag är ej van, att mig tänka ensam.

Nu är jag ensam. Du höga Var16,

som med din griffel kring jorden far,

och skrifver eder på gyllne skifva,

låt bli det narrspel, låt bli att skrifva.

Med lögner ristar du skifvan full,

det skada är på det trogna gull.

En dikt jag minnes om Balders Nanna,

men sanning fins ej på mensklig panna,

det fins ej trohet i menskobröst –

när sveket länte min Ingborgs röst;

den röst lik vinden på blomsterängar,

lik harpoljudet från Brages strängar.

Jag vill ej lyssna till harpoljud,

jag vill ej tänka på trolös brud.

Hvart stormen dansar, dit vill jag följa,

blod skall du dricka du verldshafsbölja!

hvar helst en klinga sår högens säd,

på berg, i dal vill jag vara med.

Jag tör väl möta en Kung med krona,

mig lyster se, om jag då skall skona.

Jag tör väl möta bland sköldars larm

en ungersven med förälskad barm,

en narr, som litar på tro och heder,

den vill jag hugga af ömkan neder,

vill spara honom att stå en dag,

besviken, skymfad, förrådd som jag,” –

”Hur ungdomsblodet dock kokar öfver,

sad gamle Hilding, hur väl behöfver

det dock att kylas af årens snö,

och orätt gör du den ädla mö.

Anklaga icke min fosterdotter,

anklaga Nornan, hvars vreda lotter

ej menskor rubba, de falla från

åskdiger himmel på jordens son.

Väl hörde ingen den ädlas klagan,

hon teg, som Vidar i gudasagan;

hon sörjde tyst, som i sunnanskog

en turturdufva, hvars make dog.

För mig hon yppade dock sitt hjerta,

i djupet bodde oändlig smärta.

Som vattenfågeln med såradt bröst

till botten dyker, det är hans tröst,

att dagen icke i såret glöder,

på botten ligger han och förblöder:

så hennes smärta i natt sjönk ned,

jag ensam vet, hvad den starka led.

”Ett offer är jag, hon sade ofta,

för Beles rike, snöblommor dofta

i fridsmöns lockar, och vintergrönt

kring offret hänges, det är dock skönt!

Jag kunde dö, men det vore skoning,

förtörnad Balder vill blott försoning,

en långsam död, kan ej hvila få,

dess hjerta klappar, dess pulsar slå.

Men säg för ingen den svagas strider,

jag vill ej ömkas, ehur jag lider;

Kung Beles dotter fördrar sin sorg,

men helsa Frithiof från Ingeborg.” –

När bröllopsdagen nu kom (den dagen

jag gerna sett från min runstaf tagen)

mot templet skredo i långsam färd

hvitklädda jungfrur och män med svärd.

För skaran tågade dyster Sångarn,

men blek satt bruden på svarte gångarn.

blek som en Ande, som sitter på

det svarta molnet när åskor gå.

Jag hof ur sadeln min höga lilja,

jag ledde henne på tempeltilja

till altarrunden, der sade hon

åt Lofn17 sitt löfte med säker ton,

och mycket bad hon till hvite Guden,

och alla greto, så när som bruden.

Då märkte Helge på hennes arm

din ring, han ryckte den bort med harm:

på Balders bild nu den gyllne hänger.

Min vrede styrde jag då ej länger;

jag ref från länden mitt goda svärd,

ej mycket var då Kung Helge värd.

Men Ingborg hviskade mig: ”låt vara,

en broder kunnat mig detta spara,

dock mycket tål man förrn man förgås,

Allfader dömmer emellan oss.” –

”Allfader dömmer, sad Frithiof dyster,

men litet också mig dömma lyster.

Är nu ej Balders midsommarfest?

I templet är väl den krönta prest,

mordbrännarkungen, som sålt sin syster,

mig också litet att dömma lyster.” –

________

XIII.

Balders Bål.

Midnattssolen på bergen satt,

blodröd till att skåda,

det var ej dag, det var ej natt,

det vägde emellan båda.

Baldersbålet, den solens bild,

brann på vigda härden.

Snart är ändå lågan spilld,

då rår Höder18 för verlden.

Prester stodo kring tempelvägg,

makade bålets bränder,

bleka gubbar med silfverskägg,

och med flintknif i hårda händer.

Kung med krona står bredvid,

sysslar kring altarrunden.

Hör! då klinga i midnattstid

Vapen i offerlunden.

”Björn, håll endast dörren till,

fångne äro de alle.