Ut eller in om någon vill,
klyf hans hufvudskalle.”
Blek vardt Kungen, alltför väl
kände han den rösten.
Fram steg Frithiof med vredgad själ,
qvad som en storm om hösten.
”Här är skatten, som du bjöd
hämtas från vestervågor,
tag den: sedan på lif och död
slåss vi vid Balders lågor;
sköld på ryggen, barmen bar,
ingen skall striden klandra.
Första hugget som Kung du har,
glöm ej, mitt är det andra.
Blicka ej åt dörren så,
räf är fångad i kula.
Tänk på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula.” –
Så han talte med hjeltefog,
drog ur gördel pungen,
föga varsamt han den slog
midt i pannan på Kungen.
Blodet frusade ut ur mund,
svart det blef för öga;
dånad låg vid sin altarrund
Asafränden höga.
”Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld,
att ha fällt din like.
Stilla, Prester, med offerknif,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla Ert usla lif,
ty min klinga törstar.
Hvite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen,
Ringen som du bär på arm,
med förlof, han är stulen.
Ej för dig, så vidt jag vet,
smiddes han af Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun gret,
bort med de nidingsfunder!” –
Tappert drog han, men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp af harm
Guden i offerflamman.
Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs att han darrar.
”Öppna dörren, släpp folket ut,
vakt ej mer jag behöfver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela hafvet deröfver!” –
Nu från templet och ned till strand
knyts en kedja af händer,
böljan vandrar från hand till hand,
fräser mot svedda bränder.
Frithiof sitter, som regnets Gud,
högt på bjelken och flödar,
delar till alla sitt herrskarbud,
lugn bland de heta dödar.
Fåfängt! Elden tar öfverhand,
rökmoln hvirfla och välta,
guldet droppar på glödhet sand,
silfverplåtarna smälta.
Allt förloradt! Ur halfbränd sal
eldröd hane sig svingar,
sitter på takets ås och gal,
flaxar med lösta vingar.
Morgonvinden spelar från norr,
högt det mot himlen blossar.
Balderslunden är sommartorr,
lågan är hungrig och frossar.
Rasande far hon från gren till gren,
än har hon långt till målet.
Eja, hvad vildt, hvad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.
Hör hur det knakar i remnad rot,
se hur topparna glöda!
Hvad är menniskokraft emot
Muspels söner19, de röda?
Eldhaf böljar i Balders lund,
strandlöst svalla dess vågor.
Sol går opp, men fjärd och sund
spegla blott afgrundslågor.
Aska är templet inom kort,
aska tempellunden;
sorgsen drager Frithiof bort,
gråter i morgonstunden.
________
XIV.
Frithiof går i landsflykt.
På skeppsdäck satt
i sommarnatt
bedröfvad hjelte.
Som vågor välte
än sorg, än harm
uti hans barm,
och tempelbranden
rök än från stranden.
”Du tempelrök
flyg högt och sök,
sök opp Valhalla
och nederkalla
den Hvites20 hämd
åt mig bestämd.
Flyg dit och sqvallra,
så hvalfven skallra,
om tempelrund
förbränd till grund;
om träbelätet,
som föll från sätet,
och brände ned,
som annan ved.
Om lunden sedan,
fridlyst alltsedan
svärd bands vid länd –
nu är han bränd,
fick ej den heder
att ruttna neder! –
Det der, med mer,
som hvar man ser,
glöm ej att föra
till Balders öra,
du töckenbud
till töcknig Gud!
Helt visst besjungen
blir milde Kungen,
som bannlyst mig,
ej just från sig,
men från sitt rike.
Välan, vi vike
till riken blå,
der vågor gå.
Du får ej hvila,
du måste ila,
Ellida, ut
till verldens slut.
Du måste vagga
i saltad fragga,
min drake god;
en droppa blod
ej heller skadar,
ehvar du vadar.
I stormens sus
är du mitt hus;
det andra brände
Gud Balders frände.
Du är min Nord,
min fosterjord;
ifrån den andra
jag måste vandra.
Du är min brud
i becksvart skrud;
ty på den hvita
var ej att lita.
Du fria haf,
du vet ej af
Kung som förtrycker
med herrskarnycker.
Din Kung är den
bland frie män,
som aldrig skälfver,
hur högt du hvälfver
i retad harm
hvitskummig barm.
De blåa fälten
förnöja hjelten.
Hans kölar gå
som plog derpå,
och blodregn dugga
i ekens skugga,
men stålblankt är
utsädet der.
De fälten bära
sin skörd af ära,
sin skörd af guld.
Blif du mig huld,
du vilda bölja!
Dig vill jag följa.
Min faders hög
står still och trög,
och vågor döna
omkring den gröna.
Min skall bli blå,
med hafskum på,
skall ständigt simma
i storm och dimma,
och dra allt fler
i djupet ner. –
Du blef mig gifvet
till hem i lifvet,
du blir min graf
du fria haf!” –
Så qvad den vilde.
Med sorg sig skilde
hans trogna stäf
från välkänd säf.
Han vaggar sakta
bland skär, som vakta
ännu i Nord
den grunda fjord.
Men hämden vakar:
med tio drakar
Kung Helge sam
i sundet fram.
Då ropte alla:
”nu Kung vill falla.
Ett slag han ger;
ej trifves mer
Valhallasonen
inunder månen,
vill ofvanom,
hvarfrån han kom,
den gudabloden
vill hem till Oden.” –
Knappt var det sagdt
förrn osedd makt
vid köln sig hakar
på Helges drakar.
Allt mer och mer
de dragas ner
till Ranas döda,
och sjelf med möda
Kung Helge sam
från halfdränkt stam. –
Men Björn den glade
log högt och sade:
”Du Asablod,
den list var god.
Mig ingen sporrat,
jag skeppen borrat
förleden natt,
ett lofligt spratt!
Jag hoppas Rana
af gammal vana
dem håller qvar:
men skada var,
att icke Drotten
gick med till botten.”
I vredesmod
Kung Helge stod
knappt frälst ur vågen.
Han spände bågen,
stålgjuten, rund,
mot klippig grund.
Han sjelf ej kände
hur hårdt han spände,
tills med en klang
stålbågen sprang.
Men Frithiof väger
sin lans och säger:
”En dödsörn bär
jag bunden här.
Om ut den flöge,
då låge höge
Kungsniding fälld
för våld och väld.
Men frukta icke,
min lans ej dricke
den feges blod!
Han är för god
för de bedrifter.
På runogrifter
han ristas må,
men icke på
de nidingsstänger21,
der ditt namn hänger. –
Ditt mandomsrön
försjönk i sjön.
Till lands ej heller
det mycket gäller.
Rost bryter stål,
ej du; ett mål
mer högt än detta
vill jag mig sätta.
Gif akt hur vidt
det går från ditt.” –
Då tar han furen
till åra skuren,
en mastfur fälld
i Gudbrands däld.
Han tar dess make
och ror sin drake.
Han ror med kraft:
som rörpils skaft,
som kallbräckt klinga,
de åror springa. –
Nu sol går opp
bak fjällens topp,
och vinden ljuder
från land och bjuder
hvar våg till dans
i morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
i fröjd åstad,
men Frithiof qvad:
”Heimkringlas22 panna,
du höga Nord!
jag får ej stanna
uppå din jord.
Från dig att stamma
jag yfs med skäl.
Nu, hjelteamma,
farväl, farväl!
Farväl du höga
Valhallastol,
du nattens öga,
midsommarsol!
Du klara himmel,
lik hjeltens själ,
du stjernehvimmel,
farväl, farväl!
Farväl, J fjällar,
der Äran bor!
J runohällar
för väldig Thor!
J blåa sjöar
jag känt så väl,
J skär och öar,
farväl, farväl!
Farväl J högar
vid bölja blå,
dem linden snögar
sitt blomdoft på,
men Saga dömmer
med rättvis själ
hvad jorden gömmer,
farväl, farväl!
Farväl J lunder,
J gröna hus,
jag lekt inunder
vid bäckens sus.
J barndomsvänner
som ment mig väl,
jag än Er känner,
farväl, farväl!
Min kärlek gäckad,
min gård är bränd,
min ära fläckad,
i landsflykt sänd!
Från jord vi vädje
till hafvet väl,
men lifvets glädje,
farväl, farväl!”
________
XV.
Vikingabalk.
Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for
vida, som jagande falk;
men för kämpar om bord skref han lagar och rätt.
Vill du höra hans Vikingabalk?
”Ej må tältas å skepp, ej må sofvas i hus: inom
salsdörr blott fiender stå;
Viking sofve på sköld och med svärdet i hand, och
till tält har han himlen, den blå.
”Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och
för kort är din klinga då ej.
”När det stormar med makt, hissa seglen i topp;
det är lustigt på stormande haf:
låt det gå, låt det gå: den som stryker är feg,
förrn du stryker, gå heldre i qvaf.
”Mö är fridlyst å land, får ej komma om bord: var
det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och
ett nät är den flygande lock.
”Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig undt,
om du endast med sansning det bär:
den som raglar å land, kan stå upp, men till Ran,
till den söfvande, raglar du här.
”Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är Kung på din våg, han är slaf af sin vinst,
och ditt stål är så godt som hans gull.
”Gods må skiftas å däck genom tärning och lott:
hur den faller beklaga ej dig;
men sjökonungen sjelf kastar tärningen ej, han be-
håller blott äran för sig.
”Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det
går hett under sköldarna till;
om du viker ett steg, har du afsked från oss: det
är lagen, gör sen som du vill.
”När du segrat, var nöjd: den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej;
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst: den
är niding, som ger henne Nej.
”Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när
på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det sen dygnet är om, men
ej förr, vill du helsas för vår.” –
Så han ristade lag, och hans namn med hvar dag
växte vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans
kämpar de stridde med lust.
Men han sjelf satt vid rodret och blickade mörk,
han såg ned i det vaggande blå.
”Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske, men
hon trifves ej ofvanuppå.
Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag
vill falla, om så är bestämdt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som
förmörka mitt sinne alltjemt.” –
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flygt,
stiger djerft som den hvilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög,
och som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjemt, han var
trygg på den skummande graf,
och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom
han till Grekelands haf.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de
lutande templen uti,
hvad han tänkte vet Freja, och Skalden det vet,
J som älsken, J veten det, J! –
”Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här
är templet min fader beskref:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men
den hårda i Norden förblef.
Bor ej friden i saliga dalarne der, bor ej minnet i
pelaregång?
och som älskandes hviskning är källornas sorl, och
som brudsång är fåglarnas sång.
Hvar är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren
för gråhårige, vissnade Drott?
Ack! jag kan icke glömma, jag gåfve mitt lif, för
att se, för att se henne blott.
Och tre år ha förgått sen jag skådat mitt land, den
idrotternas Konungasal;
stå de herrliga fjällen i himlen ännu? Är det grönt
i min fädernedal?
På den hög, der min fader är lagd, har jag satt en
lind, mån hon lefver ännu?
Och hvem vårdar den späda? Du jord, gif din
must, och din dagg, o! du himmel, gif du!
Dock, hvi ligger jag längre på främmande våg och
tar skatt, och slår menskor ihjel?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det
lumpna, föraktar min själ.
Der är flagga på mast och den visar åt norr, och
i norr är den älskade jord;
jag vill följa de himmelska vindarnes gång, jag vill
styra tillbaka mot Nord.”
________
XVI.
Frithiof och Björn.
Frithiof.
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,
böljorna äro oroliga sällar.
Nordens de fasta, de älskade fjällar
locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit,
ingen förjagat från fädernas graf!
Ack! för länge, för länge jag flutit
fridlös omkring på det vilda haf.
Björn.
Hafvet är godt, det må du ej klandra,
frihet och glädje på hafvet bo,
veta ej af den vekliga ro,
älska alltjemt att med böljorna vandra.
När jag blir gammal, vid grönskande jord
växer jag också väl fast som gräsen.
Nu vill jag kämpa och dricka om bord,
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.
Frithiof.
Isen har nu dock oss jagat i land,
rundt kring vår köl ligga vågorna döda;
vintern, den långa, vill jag ej föröda
här ibland klippor på ödslig strand.
Ännu en gång vill i Norden jag jula,
gästa Kung Ring och min röfvade brud;
se vill jag åter de lockarne gula,
höra dess stämmas, de älskade ljud
Björn.
Godt, jag förstår dig: Kung Ring skall röna
vikingahämden är föga blid.
Kungsgård vi tända vid midnattstid,
sveda den gamle och röfva den sköna.
Eller kanhända på vikingavis
aktar du drotten en holmgång värdig,
eller han stämmes till härslag på is: –
säg hur du vill, jag är genast färdig.
Frithiof.
Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig,
fredlig till Kungen min kosa jag ställer.
Han har ej felat, hans Drottning ej heller,
hämnande Gudar ha straffat mig.
Litet har jag att på jorden hoppas,
vill blott ta afsked af den jag har kär,
afsked för evigt! När lunderna knoppas,
kanske ock förr, är jag åter här.
Björn.
Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.
Klagan och suck för en qvinnas skull!
Jorden, ty värr! är af qvinnor full,
miste du en, stå dig tusen åter.
Vill du, så hämtar jag dig af det kram
hastigt en laddning från glödande Söder,
röda som rosor och spaka som lam,
sen dra vi lott, eller dela som bröder.
Frithiof.
Björn, du är öppen och glad som Frej,
tapper att strida och klok att råda;
Oden och Thor, dem känner du båda,
Freja, den himmelska, känner du ej.
Icke om Gudarnas makt må vi tvista:
akta dig, väck ej den evigas harm;
fort eller sent hennes slumrande gnista
vaknar i Gudars och menniskors barm.
Björn.
Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.
Frithiof.
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.
Björn.
Mins du hur Hagbart blef hängd i träd?
Frithiof.
Den som kan tagas, är värd att hängas.
Björn.
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl,
ristar väl blodörn på Frithiofs bane?
Frithiof.
Onödigt, Björn: den galande hane
hör han ej längre än jag, farväl!
________
XVII.
Frithiof kommer till Kung Ring.
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack
mjöd,
hos honom satt hans drottning så hvit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid hvar-
ann,
hon var den friska våren, den kulna höst var han.
Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från hufvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade staf i handen och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.
Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr;
der är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hofmän logo smädligt och sågo till hvarann
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.
Då ljungar med två ögon den främmande så hvasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hofman upp och ned,
då tystnade de andre; vi hade gjort så med.
”Hvad är för larm der nere? Hvem bryter Kungens
frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Hvad är ditt namn? Hvad vill du? Hvar kommer
du ifrån?”
Så talte Kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.
”Helt mycket spör du, Konung, men jag dig svara
vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arfgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag sist.
Jag red i fordna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jemte land,
sjelf är jag gammal vorden och bränner salt vid
strand.
Jag kom att se din vishet i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord;
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, Kung
Ring!” –
”Ej illa, sade Kungen, du lägger dina ord;
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,
förklädd trifs glädjen icke, jag vill ha glädje här.”
Och nu från gästens hufvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle, en hvar en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full,
de ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull.
Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbredt silfverbälte med skogens djur uppå.
I drifvet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och rundt kring hjeltens midja de jagade hvarann.
Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld
likt.
Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han der som Balder, och hög som Asa-
Thor.
Den häpna Drottnings kinder de skifta färg så snällt’
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så häfdes hennes barm.
Nu blåste lur i salen och tyst blef öfverallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt.
Med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silfverfatets rund.
Och Konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
”Jag svär att Frithiof vinna, fastän en kämpe stor;
så hjelpe Frej och Oden, derhos den starke Thor!”
Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt af hjeltevrede hans anlet öfverflög;
han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang,
och upp från ekebänken hvarenda kämpe sprang.
”Och hör du nu, Herr Konung, mitt löfte äfvenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en
verld;
så hjelpe mig min Norna, derhos mitt goda svärd!”
Men Kungen log och sade: ”Helt dristigt är ditt tal,
dock orden äro fria i nordisk Kungasal.
Fyll honom hornet, Drottning, med vin som du
har bäst,
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.”
Och Drottningen tog hornet, som framför henne stod,
af urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silfverfötter, med mången gyllne ring,
med forntids bilder sirad och runeskrift omkring.
Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blef spildt derpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes hvita hand.
Och glad tog gästen hornet utaf den ädla Fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu;
men lätt och utan tvekan, den Drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.
Och skalden tog sin harpa, han satt vid Kungens
bord,
och sjöng ett hjertligt qväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjertan smällte i stålbeklädda bröst.
Han sjöng om Valhalls salar och om Einheriers lön,
om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
Då grep hvar hand åt svärdet, då flammade hvar
blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.
Helt skarpt blef der nu drucket allt i det Kungahus,
hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,
gick sedan bort att sofva förutan harm och sorg;
men Konung Ring den gamle sof hos skön Ingeborg.
________
XVIII.
Isfarten.
Kung Ring med sin Drottning till gästebud far,
på sjön står isen så spegelklar.
‘‘Far ej öfver isen, den främling sad:
han brister, för djupt är det kalla bad.” –
”Kung drunknar icke så lätt, sad Ring,
den som är rädd, kan gå sjön omkring.”
Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtrafvarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.
Sträck ut, skrek Kungen, min trafvare god,
låt se om du är af Sleipners23 blod!
Det går, som stormen går öfver sjön,
den gamle ej aktar sin Drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi så snart han vill.
Han ritar mång runa i isens famn,
skön Ingeborg åker öfver sitt namn.
Så ila de fram på den glatta ban,
men under dem lurar den falska Ran.
Hon stöter ett hål i sitt silfvertak,
och släden ligger i öppen vak.
Skön Ingeborg vardt så blek på kind,
då kommer den gäst som en hvirfvelvind.
Han borrar sin stålsko i isen fast,
och griper i gångarns man med hast.
Då svänger han lätt med ett enda hopp
båd häst och släde på isen opp.
Det tag vill jag prisa, sad Kungen fort,
ej Frithiof den starke det bättre gjort.
Så vände de åter till Kungsgård om;
den främmande blef der tills våren kom.
________
XIX.
Frithiofs Frestelse.
Våren kommer: fåglen qvittrar, skogen löfvas, so-
len ler,
Och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner.
Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod
och hopp.
Då vill gamle Kungen jaga, Drottningen skall med
på jagt,
och det hela hof församlas hvimlande i brokig prakt.
Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark
med hof,
och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof.
Se, der kommer jagtens Drottning! Arma Frithiof,
se ej dit!
Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångarn
hvit.
Hälften Freja, hälften Rota, skönare än begge två,
och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är
full!
Blicka ej på ros och lilja skiftande på hennes kind,
hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind.
Nu är jägarskaran färdig. Hejsan! öfver berg och
dal!
Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens
sal.
Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
men med spjutet sträckt framför sig är Valkyrian
efter dem.
Gamle Kungen kan ej följa jagten som hon flyger
fram,
ensam vid hans sida rider Frithiof, tyst och allvar-
sam.
Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst,
och hvarthelst han än sig vänder, hör han deras
klagoröst.
”O! hvi öfvergaf jag hafvet för min egen fara blind?
Sorgen trifs ej rätt på vågen, blåser bort med him-
lens vind.
Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp
till dans,
och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans.
Men här är det annorlunda, outsäglig längtan slår
sina vingar kring min panna, som en drömmande
jag går;
kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,
som hon svor – hon bröt den icke, grymma Gu-
dar bröto den.
Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med
harm,
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns
barm.
Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej
hennes pris,
men hans kalla ande kläder knopp och blad och
stjelk med is.” –
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af
björk och al.
Der steg Kungen af och sade; ”se! hur skön, hur
sval den lund,
jag är trött, kom låt oss hvila, jag vill slumra här
en stund.” –
‘‘Icke må du sofva, Konung: kall är marken här
och hård,
tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka
till din gård.”
”Sömnen, som de andre Gudar, kommer när vi
minst det tro,
sade gubben, unnar gästen ej sin värd en timmas
ro?”
Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på mar-
ken hän,
och den gamle Kungen lade tryggt sitt hufvud på
hans knän;
somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens
larm
på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin
moders arm.
Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel i-
från qvist:
”skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång
er tvist.
Tag hans Drottning, dig tillhör hon, dig har hon
som brudgum kysst,
intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är
tyst.” –
Frithiof lyssnar: hör! då sjunger snöhvit fågel ifrån
qvist:
”ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gub-
be slå?
Hvud du vinner, hjelterykte vinner du dock ej der-
på.” –
Så de begge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Fri-
thiof tog,
slängde det med fasa från sig fjerran i den mörka skog.
Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vin-
gars par.
som en harpoton den andra klingande mot solen
far.
Strax är gamle Kungen vaken. ”Mycket var den
sömn mig värd,
ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tapp-
res svärd.
Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens bro-
der, hvar är han?
Hvem har skilt Er, J som aldrig skulle skiljas från
hvarann?” –
”Lika mycket, Frithiof sade: svärd jag finner nog i
Nord;
skarp är svärdets tunga, Konung, talar icke fridens
ord.
Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Niffelhem,
sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem.” –
”Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröf-
vat så,
obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.
Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal
du steg,
gamle Ring har vetat länge hvad hans kloka gäst
förteg.
Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd
och utan namn?
Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles
famn?
Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt
lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes an-
letsdrag.
Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och Gudars
skräck,
sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika
käck.
Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han e-
mot ditt land,
och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggar-
staf i hand.
Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en
gång,
lifvet är en strid från början, ungdomen dess Ber-
serksgång.
Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda
mod är tömdt;
jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och för-
glömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen
in;
tag mitt rike då, o yngling, tag min Drottning, hon
är din.
Blif min son till dess, och gästa i min Kungssal som
förut;
svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla
tvist har slut.” –
”Icke, svarar Frithiof dyster, kom jag som en tjuf
till dig,
ville jag din Drottning taga, säg hvem skulle hin-
drat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott
en gång än.
O! jag dåre, halfsläckt låga tände jag på nytt igen!
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o
Kung!
Oförsonta Gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han som har hvar död-
lig kär,
se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är!
Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i Veum24
heter jag,
när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gäst-
fritt lag.
Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,
fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen
barm.
Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer,
marken bränner under foten, trädet ingen skugga
ger.
Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle
Ring,
solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundtom-
kring.
Derför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake
god!
bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod;
hvifta vingarna i molnen, hväsande de vågor skär,
flyg så långt som stjernan leder, som besegrad böl-
ja bär!
Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans
röst!
När det dånar rundtomkring mig, då är lugn i
Frithiofs bröst.
Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet sla-
get står,
och jag stupar glad, och renad till försonta Gudar
går.”
________
XX.
Kung Rings död.
Gullmanig fåle,
Skinfaxe drager
vårsol ur vågen mer herrlig än förr.
Morgonens stråle,
dubbelt så fager,
leker i Kungsal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen
Frithiof inträder,
blek sitter Kungen, skön Ingeborgs bröst
häfves som vågen.
Främlingen qväder
afskedets qväde med danande röst:
”Böljorna bada
vingade hästen,
sjöhästen längtar från stranden igen.
Ut vill han vada,
bort måste gästen,
bort från sitt land och sin älskade vän.
Dig ger jag ringen,
Ingeborg, åter;
heliga minnen bo troget i den.
Gif den åt ingen:
Frithiof förlåter;
mig ser du aldrig på jorden igen.
Ej skall jag skåda
stigande röken
mer ifrån Nordlanden. Menskan är slaf;
Nornorna råda.
Böljornas öken,
der är mitt fädernesland och min graf.
Gå ej till stranden,
Ring, med din maka,
helst sedan stjernorna sprida sitt sken.
Kanske i sanden
vräkas tillbaka
Frithiofs, den biltoge vikingens, ben.” –
Då qväder Kungen:
”Tungt är att höra
mannen som klagar likt qvidande mö.
Dödssång är sjungen
ren i mitt öra.
Hvad är det mer? den som föds han skall dö.
Nornornas lottning,
huru vi fike,
trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.
Dig ger jag Drottning,
dig ger jag rike,
skydda det du åt min växande son.
Väl har jag sutit
vänsäll i salen,
väl har jag älskat den gyllene frid.
Dock har jag brutit
sköldar i dalen,
sköldar på sjön, och ej bleknat dervid.
Nu vill jag rista
Geirsodd och blöda,
strådöd ej höfves för Nordmannakung.
Ringa är sista
idrottens möda,
mera än lifvet är döden ej tung.” –
Då skar han ärligt
runor åt Oden,
dödsrunor djupa på bröst och på arm.
Lyste så herrligt
droppande bloden
fram mellan silfret på hårvuxen barm.
”Bringen mig hornet!
Skål för ditt minne,
skål för din ära, du herrliga Nord!
Mognande kornet,
tänkande sinne,
fredelig bragd har jag älskat på jord.
Fåfängt bland vilda
blodiga drotter
sökte jag Friden, hon flyktade hän.
Nu står den milda
ätthögens dotter
väntande på mig vid Gudarnas knän.
Hell Er, J Gudar,
Valhallasöner!
Jorden försvinner; till Asarnes fest
Gjallarhorn budar.
Salighet kröner
skönt, som en guldhjelm, den kommande gäst.” –
Sade, och tryckte
Ingeborg handen,
handen på son och på gråtande vän.
Ögat han lyckte,
kunglige Anden
flög med en suck till Allfader igen.
________
XXI.
Rings Drapa.
Sitter i högen
högättad höfding,
slagsvärd vid sidan,
skölden på arm.
Gångaren gode
gnäggar derinne,
skrapar med gullhof
grundmurad graf.
Nu rider rike
Ring öfver Bifrost,
svigtar för bördan
bågiga bron.
Upp springa Valhalls
hvalfdörrar vida;
Asarnes händer
hänga i hans.
Thor är ej hemma,
härjar i härnad.
Valfader vinkar
vinbägarn fram.
Ax flätar Frej kring
Konungens krona,
Frigg binder blåa
blommor deri.
Brage, hin gamle,
griper i guldsträng,
stillare susar
sången än förr.
Lyssnande hvilar
Vanadis25 hvita
barmen mot bordet,
brinner och hör.
”Högt sjunga svärden
ständigt i hjelmar;
brusande böljor
blodas alltjemt.
Kraften de gode
Gudarnas gåfva,
bister som Berserk
biter i sköld.
Derför var dyre
drotten oss kär, som
stod med sin sköld för
fredliga fält:
Sansade styrkans
skönaste afbild
steg som en offer-
ånga åt skyn.
Ord väljer vittra
Valfader då ban
sitter hos Saga,
Söquabäcks mö.
Så klungo Kungsord,
klara som Mimers
böljor, och derhos
djupa som de.
Fridsam förlikar
Forsete tvisten,
domarn vid Urdas
vällande våg.
Så satt å domsten
dyrkade drotten,
blidkade händer
blodhämden bjöd.
Karg var ej Kungen,
kring sig han strödde
dvergarnes dagglans26,
drakarnas bädd26.
Gåfvan gick glad från
gifmilda handen,
lätt från hans läppar
lidandets tröst.
Välkommen, vise
Valhalla-arfving!
Länge lär Norden
lofva ditt namn.
Brage dig helsar
höfviskt med horndryck
Nornornas fridsbud
nerifrån Nord!”
________
XXII.
Konungavalet.
Till Tings! Till Tings! Budkaflen går
kring berg och dal.
Kung Ring är död: nu förestår
ett Kungaval.
Då tager bonden svärd från vägg,
det stål är blått.
Med fingret pröfvar han dess egg,
den biter godt.
De piltar se med glädje på
det stålblå sken;
de lyfta svärdet två och två,
för tungt för en.
Men dottren skurar hjelmen ren,
blank skall han bli –
och rodnar, när hon skådar sen
sin bild deri.
Sist tar han sköldens runda värn,
en sol i blod.
Hell dig, du frie man af jern,
du bonde god!
All landets ära växer ur
ditt fria bröst.
I striden är du landets mur,
i frid dess röst.
Så samlas de med sköldegny
och vapenbrak
på öppet Ting, ty himlens sky
är deras tak.
Men Frithiof står på Tingets sten,
hos honom står
den Kungason, en liten en
med guldgult hår.
Då går ett sorl kring bondelag:
”för liten är
den Kungsson, kan ej skipa lag,
ej leda här.” –
Men Frithiof lyfte pilten ung
på skölden opp:
”J Nordmän, här är Eder Kung
och landets hopp.
Sen här den gamle Odens ätt
i bild så skön.
På sköld han känner sig så lätt,
som fisk i sjön.
Jag svär att skydda rike hans
med svärd och stång,
och sätta fadrens gyllne krans
på son en gång.
Forsete, Balders höge son,
har hört min ed;
och om jag viker derifrån,
slå han mig ned!” –
Men pilten satt på skölden lyft,
lik Kung å stol,
lik unga örnen, som från klyft
ser opp mot sol.
Den väntan blef det unga blod
till slut för lång,
och med ett hopp i mark han stod,
ett kungligt språng!
Då ropte böndren högt på Ting:
”Vi Nordens män
vi kore dig, blif lik Kung Ring,
sköldburne sven! –
Och Frithiof före dina bud
tills du blir stor.
Jarl Frithiof, dig ge vi till brud
hans sköna mor.” –
Då blickar Frithiof mörk: ”I dag
är Kungaval,
men bröllop ej; min brud tar jag
af eget val.
Till Balders hage vill jag gå,
har möte stämt
med mina Nornor der: de stå
och vänta jemt.
Ett ord jag måste tala med
de sköldemör.
De bygga under Tidens träd,
och ofvanför.
Ljuslockig Balder vredgas än,
den bleke Gud.
Han tog, blott han kan ge igen
mitt hjertas brud.” –
Då helsade han nyvald Kung
på pannan kysst,
och långsamt öfver hedens ljung
försvann han tyst.
________
XXIII.
Frithiof på sin Faders hög.
”Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
dess milda stråle ifrån gren till gren!
Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
som i hans verldshaf, lika klar och ren!
Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
O! det är blod på Balders offersten!
I natt är snart det hela land begrafvet,
snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.
Först låt mig dock bese de kära ställen,
min barndoms vänner, dem jag älskat så.
Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
och samma fåglar än i skogen slå,
och vågen tumlar sig som förr mot hällen, –
O! den som aldrig gungat deruppå!
Om namn och bragder jemt den falska talar,
men fjerran för hon dig från hemmets dalar.
Jag känner dig, du flod, som ofta burit
den djerfve simmarn på din bölja klar.
Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
en evig tro, som icke jorden har.
Och björkar J, uti hvars bark jag skurit
de runor många, J stån ännu qvar,
med stammar hvita och med kronor runda,
allt är som förr, blott jag är annorlunda.
Är allt som förr? Hvar äro Framnäs salar
och Balders tempel på den vigda strand?
Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
men derutöfver har gått svärd och brand,
och menskors hämd och Gudars vrede talar
till vandrarn nu från svarta svedjoland.
Du fromme vandrare, ej hit du drage,
ty skogens villdjur bo i Balders hage.
Det går en frestare igenom lifvet,
den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
Hvart nidingsdåd i vredens stund bedrifvet,
det är hans verk, är mörka makters gärd;
och när det lyckas, när han templet tänder,
då klappar han uti kolsvarta händer.
Fins ej försoning, strålande Valhalla?
Blåögde Balder! tar du ingen bot?
Bot tager mannen, när hans fränder falla,
de höga Gudar sonar man med blot.
Det sägs, du är den mildaste af alla,
bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka.
Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
qväf i min själ de mörka skuggors spel;
försmå ej ångren, låt en lefnads ära
försona dig för ögonblickets fel.
Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
i ögat kan jag se den blekblå Hel.
Du fromme Gud med dina månskensblickar,
dig ensam räds jag och den hämd du skickar.
Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
Ack! han red hän, der ingen kommer från.
Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten,
och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
Du Asagäst, se ner från himlafälten,
din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
Jag kommer ej med runor eller galder,
men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
Har grafven ingen tunga? För en klinga
den starke Angantyr ur högen qvad.
Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
du mig försoning ifrån Asars stad.
Min skumma blick, min gissning blott du lede,
ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
Du tiger, fader! Hör du vågen klingar,
ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri.
Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
och hviska till mig, som han far förbi.
Och vestern hänger full af gyllne ringar,
låt en af dem din tankes härold bli. –
Ej svar, ej tecken för din son i nöden
du äger, fader! O hur arm är döden!” –
Och solen släcks, och aftonvinden lullar
för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
och aftonrodnan körer opp och rullar
med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, öfver blåa kullar
hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt öfver vestervågor
en bild framsusande i guld och lågor.
En hägring kalla vi det himlens under,
(i Valhall klingar hennes namn mer skönt.)
Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
en gyllne krona på en grund af grönt.
Det skimrar öfver och det skimrar under,
med sällsam glans ej förr af menskor rönt.
Till slut hon stadnar, sjunkande till jorden,
der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
En bild af Breidablick27, den höga muren
stod silfverblank på klippans brant och sken.
Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
och altaret utaf en ädelsten;
och dômen hängde, som af Andar buren,
en vinterhimmel stjerneklar och ren,
och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
med gyllne kronor, suto Valhalls Gudar.
Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
de höga Nornor uti domen stå:
tre rosenknoppar i en urna födda,
allvarliga, men tjusande ändå.
Och Urda pekar tyst på det förödda,
det nya tempel pekar Skulda på.
Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit,
och gläds och undrar, så är allt försvunnit.
”O! jag förstår Er, mör från tidens källa,
det var ditt tecken, hjeltefader god!
Det brända templet skall jag återställa,
skönt skall det stå på klippan, der det stod,
O! det är herrligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
Den djupt förkastade kan hoppas åter,
den hvite Guden blidkas och förlåter.
Välkomna stjernor, som deruppe tågen?
Nu ser jag åter glad Er stilla gång.
Välkomna norrsken, som deruppe lågen!
J voren tempelbrand för mig en gång.
Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
så skön som förr, du underbara sång!
Här vill jag slumra på min sköld och drömma
hur menskor sonas, och hur Gudar glömma.”
________
XXIV.
Försoningen.
Fulländadt nu var Balders tempel. Der omkring
stod ej som förr en skidgård, men af hamradt jern,
med gyllne knappar på hvar stång, ett värn var rest
kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär
med hillebårder och med gyllne hjelmar, stod
det nu på vakt kring Gudens nya helgedom.
Af idel jättestenar var dess rundel byggd,
med dristig konst hopfogade, ett jätteverk
för evigheten, templet i Upsala likt,
der Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild.
Stolt stod det der på fjällets brant och speglade
sin höga panna uti hafvets blanka våg.
Men rundtomkring, en präktig blomstergördel lik,
giek Balders dal med alla sina lundars sus,
med alla sina fåglars sång, ett fridens hem.
Hög var den kopparstöpta port, och innanför
två pelarrader uppå starka skulderblad
uppburo hvalfvets rundel, och han hang så skön
utöfver templet, som en kupig sköld af guld.
Längst fram stod Gudens altar. Det var hugget af
en enda nordisk marmorklyft, och deromkring
ormslingan slog sin ringel full med runeskrift,
djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal.
Men uti muren ofvanföre var ett rum
med gyllne stjernor uppå mörkblå grund, och der
satt Fromhetsgudens silfverbild, så blid, så mild,
som silfvermånen sitter uppå himlens blå. –
Så templet syntes. Parvis trädde nu derin
tolf tempeljungfrur; klädda uti silfverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjertat. Framför Gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade,
som vårens vindar dansa öfver källans våg,
som skogens Elfvor dansa i det höga gräs,
när morgondaggen ligger skimrande derpå.
Och under dansen sjöngo de en helig sång
om Balder, om den fromme, hur han älskad var
utaf hvart väsen, hur han föll för Höders pil,
och jord och haf och himmel greto. Sången var
som om den icke komme från ett menskligt bröst,
men som en ton från Breidablick, från Gudens sal;
som tanken på sin älskling hos en enslig mö,
när vakteln slår de djupa slag i nattens frid
och månen skiner öfver björkarne i Nord. –
Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg
på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig
förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.
Med himmelsblåa ögon och med hufvuden
omflutna utaf lockigt guld, de vinkade
en vänlig helsning till sin fordna ungdomsvän.
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif
med alla sina strider, sina äfventyr,
i natten neder, och han tyckte sjelf sig stå,
en blomsterkransad Bautasten på deras graf.
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf;
och mensklig hämd och menskligt hat smalt sakta
hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,
när vårsol skiner; och ett haf af stilla frid,
af tyst hänryckning göt sig i hans hjeltebarm.
Det var, som kände han naturens hjerta slå
emot sitt hjerta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin broderfamn, och stifta frid
med hvarje skapadt väsen inför Gudens syn. –
På trädde in i templet Balders Öfverprest,
ej ung och skön, som Guden, men en hög gestalt,
med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag,
och ned till bältestaden flöt hans silfverskägg.
En ovan vördnad intog Frithiofs stolta själ,
och örnevingarna på hjelmen sänktes djupt
inför den gamle; men han talte fridens ord:
”Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat
dig.
Ty kraften svärmar gerna vidt kring jord och haf,
en Berserk lik, som biter blek i sköldens rand,
men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.
Den starke Thor drog mången gång till Jotunheim,
men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,
Utgårda-Loke sitter på sin thron ännu;
det onda viker icke, sjelf en kraft, för kraft.
En barnlek blott är Fromhet ej förent med kraft;
hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,
en löslig bild med vågen stigen eller sänkt,
förutan tro och hållning, ty han har ej grund.
Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig sjelf,
som svärdet tärs i högen: hon är lifvets rus,
men glömskans häger28 sväfvar öfver hornets brädd,
och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd.
All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp;
de vilda vattnen äro ådrorna deri,
och hennes senor äro smidda utaf malm.
Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar,
tills solen, himlens Fromhet, skiner deruppå.
Då grönskas gräs, då stickas blomstrens purpurduk,
och trädet lyfter kronan, knyter fruktens guld,
och djur och menskor näras vid sin moders barm.
Så är det ock med Askers barn. Två vigter har
Allfader lagt i vågskåln för allt menskligt lif,
motvägande hvarandra, när den våg står rätt;
och jordisk Kraft och himmelsk Fromhet heta de.
Stark är väl Thor, o yngling, när han spänner hårdt
sitt Megingjard 29 utöfver bergfast höft och slår.
Vis är väl Oden, när i Urdas silfvervåg
han blickar ner, och fåglen kommer flygande
till Asars far med tidningar från verldens rund.
Dock bleknade de begge, deras kronors glans
halfslocknade, när Balder, när den fromme föll,
ty han var bandet uti Valhalls gudakrans.
Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt
och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades
den gamla nattens krafter, Midgardsormen slog,
mot skyn sin ettersvällda stjert, och Fenris röt
och Surtur ljungade med svärdet ifrån Muspelheim.
Hvarthelst sen dess ditt öga blickar, striden går
med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal
gullkammig hane, blodröd hane gal till strids
på jorden och inunder jord. Förut var frid
ej blott i Gudars salar, men på jorden ock;
frid var i menskors, som i höge Gudars barm.
Ty hvad som sker här nere, det har redan skett
i större mått deruppe: menskligheten är
en ringa bild af Valhall, det är himlens ljus,
som spegla sig i Sagas runbeskrifna sköld.
Hvart hjerta har sin Balder. Mins du än den tid,
då friden bodde i ditt bröst och lifvet var
så gladt, så himmelskt stilla, som sångfåglens dröm,
när sommarnattens vindar vagga hit och dit
hvar sömnig blommas hufvud och hans gröna säng?
Då lefde Balder ännu i din rena själ,
du Asason, du vandrande Valhallabild!
För barnet är ej Guden död, och Hela ger
igen sitt rof så ofta som en menska föds.
Men jemte Balder växer i hvar mensklig själ
hans blinda broder, nattens Höder; ty allt ondt
föds blindt, som björnens yngel föds, och natten är
dess mantel, men det Goda kläder sig i ljus.
Beställsam träder Loke, frestarn, fram alltjemt
och styr den blindes mördarhand, och spjutet far
i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst.
Då vaknar Hatet, Våldet springer opp till rof,
och hungrig stryker svärdets ulf kring berg och dal,
och drakar simma vilda öfver blodig våg.
Ty som en kraftlös skugga sitter Fromheten,
en död ibland de döda, hos den bleka Hel,
och i sin aska ligger Balders gudahus. –
Så är de höge Asars lif en förebild
till mensklighetens lägre: begge äro blott
Allfaders stilla tankar, de förändras ej.
Hvad skett, hvad ske skall, det vet Valas djupa sång.
Den sång är tidens vaggsång, är dess Drapa ock,
Heimskringlas häfder gå på samma ton som den,
och mannen hör sin egen saga deruti.
Förstån J ännu eller icke? spörjer Vala dig. –
Du vill försonas. Vet du hvad försoning är?
Se mig i ögat, yngling, och blif icke blek.
På jorden går försonarn kring och heter Död.
All tid är från sin början grumlad evighet,
allt jordiskt lif är affall från Allfaders thron,
försonas är att vända renad dit igen.
De höge Asar föllo sjelfve; Ragnarök
är Asarnas försoningsdag, en blodig dag
på Vigrids hundramila slätt: der falla de,
ohämnade dock icke, ty det Onda dör
för evigt, men det fallna Goda reser sig
ur verldsbålslågan, luttradt till ett högre lif.
Väl faller stjernekransen blek och vissnad ner
från himlens tinning, väl försjunker jord i sjön.
Men skönare hon återföds och lyfter glad
sitt blomsterkrönta hufvud utur vågorna;
och unga stjernor vandra med gudomlig glans
sin stilla gång utöfver den nyskapade.
Men på de gröna kullar styrer Balder då
nyfödda Asar och en renad menskoätt.
Och runetaflorna af guld som tappats bort
i tidens morgon, hittas uti gräset då
på Idavallen af försonta Valhalls barn. –
Så är det fallna Godas död dess eldprof blott,
är dess försoning, födslen till ett bättre lif,
som återflyger skäradt dit det kom ifrån,
och leker skuldlöst, som ett barn på fadrens knä.
Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittadt allt, som dväljes under stjernorna.
1 comment