Frithiofs saga Read Online

Der omkring

stod ej som förr en skidgård, men af hamradt jern,

med gyllne knappar på hvar stång, ett värn var rest

kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär

med hillebårder och med gyllne hjelmar, stod

det nu på vakt kring Gudens nya helgedom.

Af idel jättestenar var dess rundel byggd,

med dristig konst hopfogade, ett jätteverk

för evigheten, templet i Upsala likt,

der Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild.

Stolt stod det der på fjällets brant och speglade

sin höga panna uti hafvets blanka våg.

Men rundtomkring, en präktig blomstergördel lik,

giek Balders dal med alla sina lundars sus,

med alla sina fåglars sång, ett fridens hem.

Hög var den kopparstöpta port, och innanför

två pelarrader uppå starka skulderblad

uppburo hvalfvets rundel, och han hang så skön

utöfver templet, som en kupig sköld af guld.

Längst fram stod Gudens altar. Det var hugget af

en enda nordisk marmorklyft, och deromkring

ormslingan slog sin ringel full med runeskrift,

djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal.

Men uti muren ofvanföre var ett rum

med gyllne stjernor uppå mörkblå grund, och der

satt Fromhetsgudens silfverbild, så blid, så mild,

som silfvermånen sitter uppå himlens blå. –

Så templet syntes. Parvis trädde nu derin

tolf tempeljungfrur; klädda uti silfverskir,

med rosor uppå kinderna och rosor i

det oskuldsfulla hjertat. Framför Gudens bild

kring nyinvigda altaret de dansade,

som vårens vindar dansa öfver källans våg,

som skogens Elfvor dansa i det höga gräs,

när morgondaggen ligger skimrande derpå.

Och under dansen sjöngo de en helig sång

om Balder, om den fromme, hur han älskad var

utaf hvart väsen, hur han föll för Höders pil,

och jord och haf och himmel greto. Sången var

som om den icke komme från ett menskligt bröst,

men som en ton från Breidablick, från Gudens sal;

som tanken på sin älskling hos en enslig mö,

när vakteln slår de djupa slag i nattens frid

och månen skiner öfver björkarne i Nord. –

Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg

på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig

förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.

Med himmelsblåa ögon och med hufvuden

omflutna utaf lockigt guld, de vinkade

en vänlig helsning till sin fordna ungdomsvän.

Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif

med alla sina strider, sina äfventyr,

i natten neder, och han tyckte sjelf sig stå,

en blomsterkransad Bautasten på deras graf.

Och allt som sången växte, höjde sig hans själ

från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf;

och mensklig hämd och menskligt hat smalt sakta

hän,

som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,

när vårsol skiner; och ett haf af stilla frid,

af tyst hänryckning göt sig i hans hjeltebarm.

Det var, som kände han naturens hjerta slå

emot sitt hjerta, som han ville trycka rörd

Heimskringla i sin broderfamn, och stifta frid

med hvarje skapadt väsen inför Gudens syn. –

På trädde in i templet Balders Öfverprest,

ej ung och skön, som Guden, men en hög gestalt,

med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag,

och ned till bältestaden flöt hans silfverskägg.

En ovan vördnad intog Frithiofs stolta själ,

och örnevingarna på hjelmen sänktes djupt

inför den gamle; men han talte fridens ord:

”Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat

dig.

Ty kraften svärmar gerna vidt kring jord och haf,

en Berserk lik, som biter blek i sköldens rand,

men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.

Den starke Thor drog mången gång till Jotunheim,

men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,

Utgårda-Loke sitter på sin thron ännu;

det onda viker icke, sjelf en kraft, för kraft.

En barnlek blott är Fromhet ej förent med kraft;

hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,

en löslig bild med vågen stigen eller sänkt,

förutan tro och hållning, ty han har ej grund.

Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig sjelf,

som svärdet tärs i högen: hon är lifvets rus,

men glömskans häger28 sväfvar öfver hornets brädd,

och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd.

All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp;

de vilda vattnen äro ådrorna deri,

och hennes senor äro smidda utaf malm.

Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar,

tills solen, himlens Fromhet, skiner deruppå.

Då grönskas gräs, då stickas blomstrens purpurduk,

och trädet lyfter kronan, knyter fruktens guld,

och djur och menskor näras vid sin moders barm.

Så är det ock med Askers barn. Två vigter har

Allfader lagt i vågskåln för allt menskligt lif,

motvägande hvarandra, när den våg står rätt;

och jordisk Kraft och himmelsk Fromhet heta de.

Stark är väl Thor, o yngling, när han spänner hårdt

sitt Megingjard 29 utöfver bergfast höft och slår.

Vis är väl Oden, när i Urdas silfvervåg

han blickar ner, och fåglen kommer flygande

till Asars far med tidningar från verldens rund.

Dock bleknade de begge, deras kronors glans

halfslocknade, när Balder, när den fromme föll,

ty han var bandet uti Valhalls gudakrans.

Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt

och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades

den gamla nattens krafter, Midgardsormen slog,

mot skyn sin ettersvällda stjert, och Fenris röt

och Surtur ljungade med svärdet ifrån Muspelheim.

Hvarthelst sen dess ditt öga blickar, striden går

med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal

gullkammig hane, blodröd hane gal till strids

på jorden och inunder jord. Förut var frid

ej blott i Gudars salar, men på jorden ock;

frid var i menskors, som i höge Gudars barm.

Ty hvad som sker här nere, det har redan skett

i större mått deruppe: menskligheten är

en ringa bild af Valhall, det är himlens ljus,

som spegla sig i Sagas runbeskrifna sköld.

Hvart hjerta har sin Balder. Mins du än den tid,

då friden bodde i ditt bröst och lifvet var

så gladt, så himmelskt stilla, som sångfåglens dröm,

när sommarnattens vindar vagga hit och dit

hvar sömnig blommas hufvud och hans gröna säng?

Då lefde Balder ännu i din rena själ,

du Asason, du vandrande Valhallabild!

För barnet är ej Guden död, och Hela ger

igen sitt rof så ofta som en menska föds.

Men jemte Balder växer i hvar mensklig själ

hans blinda broder, nattens Höder; ty allt ondt

föds blindt, som björnens yngel föds, och natten är

dess mantel, men det Goda kläder sig i ljus.

Beställsam träder Loke, frestarn, fram alltjemt

och styr den blindes mördarhand, och spjutet far

i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst.

Då vaknar Hatet, Våldet springer opp till rof,

och hungrig stryker svärdets ulf kring berg och dal,

och drakar simma vilda öfver blodig våg.

Ty som en kraftlös skugga sitter Fromheten,

en död ibland de döda, hos den bleka Hel,

och i sin aska ligger Balders gudahus. –

Så är de höge Asars lif en förebild

till mensklighetens lägre: begge äro blott

Allfaders stilla tankar, de förändras ej.

Hvad skett, hvad ske skall, det vet Valas djupa sång.

Den sång är tidens vaggsång, är dess Drapa ock,

Heimskringlas häfder gå på samma ton som den,

och mannen hör sin egen saga deruti.

Förstån J ännu eller icke? spörjer Vala dig. –

Du vill försonas. Vet du hvad försoning är?

Se mig i ögat, yngling, och blif icke blek.

På jorden går försonarn kring och heter Död.

All tid är från sin början grumlad evighet,

allt jordiskt lif är affall från Allfaders thron,

försonas är att vända renad dit igen.

De höge Asar föllo sjelfve; Ragnarök

är Asarnas försoningsdag, en blodig dag

på Vigrids hundramila slätt: der falla de,

ohämnade dock icke, ty det Onda dör

för evigt, men det fallna Goda reser sig

ur verldsbålslågan, luttradt till ett högre lif.

Väl faller stjernekransen blek och vissnad ner

från himlens tinning, väl försjunker jord i sjön.

Men skönare hon återföds och lyfter glad

sitt blomsterkrönta hufvud utur vågorna;

och unga stjernor vandra med gudomlig glans

sin stilla gång utöfver den nyskapade.

Men på de gröna kullar styrer Balder då

nyfödda Asar och en renad menskoätt.

Och runetaflorna af guld som tappats bort

i tidens morgon, hittas uti gräset då

på Idavallen af försonta Valhalls barn. –

Så är det fallna Godas död dess eldprof blott,

är dess försoning, födslen till ett bättre lif,

som återflyger skäradt dit det kom ifrån,

och leker skuldlöst, som ett barn på fadrens knä.

Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om

grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,

besmittadt allt, som dväljes under stjernorna. –

Dock, äfven lifvet äger sin försoning ren,

en ringare, den högres stilla förespel.

Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när

med konsterfarna fingrar han slår sången an

och stämmer tonen, sakta pröfvande, till dess

att handen griper väldigt uti strängens guld,

och forntids stora minnen lockas ur sin graf,

och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn.

Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är

förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn.

Till Asar blotar hopen, leder gångarn fram,

guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem.

Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod

är morgonrodnan till en hvar försoningsdag.

Men tecknet är ej saken, det försonar ej;

hvad sjelf du brutit gäldar ingen ann för dig.

De döda sonas vid Allfaders gudabarm,

den lefvandes försoning är i eget bröst.

Ett offer vet jag, som är Gudarna mer kärt

än rök af offerbollar, det är offret af

ditt eget hjertas vilda hat, din egen hämd.

Kan du ej döfva deras klingor, kan du ej

förlåta, yngling, hvad vill du i Balders hus?

Hvad mente du med templet, som du reste här?

Med sten försonas Balder ej; försoning bor

här nere, som deruppe, blott der friden bor.

Försonas med din fiende och med dig sjelf,

då är du ock försonad med ljuslockig Gud. –

I Södern talas om en Balder, jungfruns son,

sänd af Allfader att förklara runorna

på Nornors svarta sköldrand, outtydda än.

Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,

och oskuld satt som dufva på hans silfverhjelm.

From lefde han och lärde, dog han och förlät

och under fjerran palmer står hans graf i ljus.

Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,

försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand,

och bygger fridens rike på försonad jord.

Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock

i mina bättre stunder har jag anat den;

hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt.

En gång, det vet jag, kommer hon och hviftar lätt

de hvita dufvovingar öfver Nordens berg.

Men ingen Nord är längre till för oss den dag,

och eken susar öfver de förgätnas hög.

J lyckligare slägten, J som dricken då

strålbägarn af det nya ljus, jag helsar Er!

Väl Eder, om det jagar bort hvar sky, som hängt

sitt våta täcke hittills öfver lifvets sol.

Förakten likväl icke oss, som redligt sökt

med oafvända ögon hennes gudaglans,

En är Allfader, fastän fler hans sändebud. –

Du hatar Beles söner. Hvarför hatar du?

Åt sonen af en odalbonde ville de

ej ge sin syster, ty hon är af Semings blod,

den store Odensonens, deras ättartal

når upp till Valhalls throner, det ger stolthet in.

Men börd är lycka, ej förtjenst, invände du.

Af sin förtjenst, o yngling, blir ej menskan stolt,

men endast af sin lycka; ty det bästa är

dock gode Gudars gåfva. Är du sjelf ej stolt

af dina hjeltebragder, af din högre kraft?

Gaf du dig sjelf den kraften? Knöt ej Asa-Thor

dig armens senor fasta såsom ekens gren?

Är det ej Gudens högre mod som klappar gladt

i sköldeborgen af ditt hvälfda bröst? Är ej

det Gudens blick, som ljungar i ditt ögas brand?

De höga Nornor sjöngo vid din vagga ren

Drottqvädet af din lefnad, din förtjenst deraf

är större ej än Kungasonens af sin börd.

Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms.

Nu är Kung Helge fallen.” – Här bröt Frithiof af:

”Kung Helge fallen? När och hvar?” – ”Du vet det

sjelf,

så länge som du murat här, han var på tåg

bland Fennarna i fjällen. På en ödslig klint

stod der ett gammalt tempel, vigdt åt Jumala30.

Nu var det stängdt och öfvergifvet längesen,

men öfver porten ännu en vidunderlig

forntidabild af Guden lutade till fall.

Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick

bland folket ifrån slägt till slägt, att hvem som först

besökte templet, skulle skåda Jumala.

Det hörde Helge, och med blind förbittring drog

han upp å öde stigar emot hatad Gud,

och ville störta templet. När han kom dit upp

var porten stängd och nyckeln rostad fast deri.

Då grep han om dörrpostarna och rystade

de multna stammar: på en gång med rysligt brak

föll bilden ner och krossade uti sitt fall

Valhallasonen, och så såg han Jumala.

Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom.

Nu sitter Halfdan ensam på Kung Beles stol,

bjud honom handen, offra Gudarna din hämd.

Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans prest,

till tecken att du icke gäckat fridsäll Gud.

Förvägrar du det, då är templet fåfängt bygdt

och fåfängt har jag talat.” – –

Nu steg Halfdan in

utöfver koppartröskeln, och med oviss blick

han stod på afstånd från den fruktade, och teg.

Då knäppte Frithiof brynjohataren från länd,

mot altaret han stödde sköldens gyllne rund

och trädde obeväpnad till sin ovän fram.

”I denna strid, så talte han med vänlig röst,

är ädlast den, som bjuder först sin hand till frid.”

Då rodnade Kung Halfdan, drog stålhandsken af,

och länge skilda händer slogo nu ihop,

ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund.

Förbannelsen upplöste Gubben då, som låg

utöfver Varg i Veum, öfver biltog man.

Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg

brudsmyckad, hermlinsmantlad, utaf tärnor följd,

som månen följs af stjernorna på himlens hvalf.

Med tårar i de sköna ögonen hon föll

intill sin broders hjerta, men han lade rörd

den kära systern intill Frithiofs trogna bröst.

Och öfver Gudens altar räckte hon sin hand

åt barndomsvännen, åt sitt hjertas älskade. – –

Här slutas sagan öfver Frithiofs äfventyr.

_______________________________________________

STOCKHOLM, 1825.

Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström.

Innehåll: