Frithiofs saga Read Online

–

Dock, äfven lifvet äger sin försoning ren,

en ringare, den högres stilla förespel.

Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när

med konsterfarna fingrar han slår sången an

och stämmer tonen, sakta pröfvande, till dess

att handen griper väldigt uti strängens guld,

och forntids stora minnen lockas ur sin graf,

och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn.

Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är

förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn.

Till Asar blotar hopen, leder gångarn fram,

guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem.

Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod

är morgonrodnan till en hvar försoningsdag.

Men tecknet är ej saken, det försonar ej;

hvad sjelf du brutit gäldar ingen ann för dig.

De döda sonas vid Allfaders gudabarm,

den lefvandes försoning är i eget bröst.

Ett offer vet jag, som är Gudarna mer kärt

än rök af offerbollar, det är offret af

ditt eget hjertas vilda hat, din egen hämd.

Kan du ej döfva deras klingor, kan du ej

förlåta, yngling, hvad vill du i Balders hus?

Hvad mente du med templet, som du reste här?

Med sten försonas Balder ej; försoning bor

här nere, som deruppe, blott der friden bor.

Försonas med din fiende och med dig sjelf,

då är du ock försonad med ljuslockig Gud. –

I Södern talas om en Balder, jungfruns son,

sänd af Allfader att förklara runorna

på Nornors svarta sköldrand, outtydda än.

Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,

och oskuld satt som dufva på hans silfverhjelm.

From lefde han och lärde, dog han och förlät

och under fjerran palmer står hans graf i ljus.

Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,

försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand,

och bygger fridens rike på försonad jord.

Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock

i mina bättre stunder har jag anat den;

hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt.

En gång, det vet jag, kommer hon och hviftar lätt

de hvita dufvovingar öfver Nordens berg.

Men ingen Nord är längre till för oss den dag,

och eken susar öfver de förgätnas hög.

J lyckligare slägten, J som dricken då

strålbägarn af det nya ljus, jag helsar Er!

Väl Eder, om det jagar bort hvar sky, som hängt

sitt våta täcke hittills öfver lifvets sol.

Förakten likväl icke oss, som redligt sökt

med oafvända ögon hennes gudaglans,

En är Allfader, fastän fler hans sändebud. –

Du hatar Beles söner. Hvarför hatar du?

Åt sonen af en odalbonde ville de

ej ge sin syster, ty hon är af Semings blod,

den store Odensonens, deras ättartal

når upp till Valhalls throner, det ger stolthet in.

Men börd är lycka, ej förtjenst, invände du.

Af sin förtjenst, o yngling, blir ej menskan stolt,

men endast af sin lycka; ty det bästa är

dock gode Gudars gåfva. Är du sjelf ej stolt

af dina hjeltebragder, af din högre kraft?

Gaf du dig sjelf den kraften? Knöt ej Asa-Thor

dig armens senor fasta såsom ekens gren?

Är det ej Gudens högre mod som klappar gladt

i sköldeborgen af ditt hvälfda bröst? Är ej

det Gudens blick, som ljungar i ditt ögas brand?

De höga Nornor sjöngo vid din vagga ren

Drottqvädet af din lefnad, din förtjenst deraf

är större ej än Kungasonens af sin börd.

Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms.

Nu är Kung Helge fallen.” – Här bröt Frithiof af:

”Kung Helge fallen? När och hvar?” – ”Du vet det

sjelf,

så länge som du murat här, han var på tåg

bland Fennarna i fjällen. På en ödslig klint

stod der ett gammalt tempel, vigdt åt Jumala30.

Nu var det stängdt och öfvergifvet längesen,

men öfver porten ännu en vidunderlig

forntidabild af Guden lutade till fall.

Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick

bland folket ifrån slägt till slägt, att hvem som först

besökte templet, skulle skåda Jumala.

Det hörde Helge, och med blind förbittring drog

han upp å öde stigar emot hatad Gud,

och ville störta templet. När han kom dit upp

var porten stängd och nyckeln rostad fast deri.

Då grep han om dörrpostarna och rystade

de multna stammar: på en gång med rysligt brak

föll bilden ner och krossade uti sitt fall

Valhallasonen, och så såg han Jumala.

Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom.

Nu sitter Halfdan ensam på Kung Beles stol,

bjud honom handen, offra Gudarna din hämd.

Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans prest,

till tecken att du icke gäckat fridsäll Gud.

Förvägrar du det, då är templet fåfängt bygdt

och fåfängt har jag talat.” – –

Nu steg Halfdan in

utöfver koppartröskeln, och med oviss blick

han stod på afstånd från den fruktade, och teg.

Då knäppte Frithiof brynjohataren från länd,

mot altaret han stödde sköldens gyllne rund

och trädde obeväpnad till sin ovän fram.

”I denna strid, så talte han med vänlig röst,

är ädlast den, som bjuder först sin hand till frid.”

Då rodnade Kung Halfdan, drog stålhandsken af,

och länge skilda händer slogo nu ihop,

ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund.

Förbannelsen upplöste Gubben då, som låg

utöfver Varg i Veum, öfver biltog man.

Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg

brudsmyckad, hermlinsmantlad, utaf tärnor följd,

som månen följs af stjernorna på himlens hvalf.

Med tårar i de sköna ögonen hon föll

intill sin broders hjerta, men han lade rörd

den kära systern intill Frithiofs trogna bröst.

Och öfver Gudens altar räckte hon sin hand

åt barndomsvännen, åt sitt hjertas älskade. – –

Här slutas sagan öfver Frithiofs äfventyr.

_______________________________________________

STOCKHOLM, 1825.

Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström.

Innehåll: