Din är platsen i soffhörnet, eller kanske du ämnar spela vira med gamle Dahlberg?»

De voro sedan tysta, ända till dess de foro uppför de branta backarna vid Borg.

»Tack för skjutsen! Det lär dröja, innan jag åker med Gösta Berling.»

»Tack för löftet! Mången vet jag, som har ångrat den dag han har kört med dig till gille.»

Föga blid trädde ortens trotsiga skönhet in i danssalen och överskådade de församlade gästerna.

Först av alla såg hon den lille flintskallige Dahlberg vid sidan av den långe, smärte, ljuslockige Gösta Berling. Hon hade haft god lust att driva dem ut ur rummet båda två.

Hennes fästman kom för att bjuda upp henne till dans, men hon mötte honom med förkrossande förvåning.

»Skall han dansa? Inte brukar han det!»

Och flickor kommo för att lyckönska henne.

»Gör er inte till, flickor! Inte skall ni tro, att någon blir kär i gamle Dahlberg. Men han är rik, och jag är rik, därför passar det bra ihop.»

De gamla fruarna gingo fram till henne, tryckte hennes vita hand och talade om livets största lycka.

»Gratulera pastorskan!» sade hon då. »Hon är mera glad åt det än jag.»

Men där stod Gösta Berling, den glade kavaljeren, hälsad med jubel för sitt friska leende och för sina vackra ord, som sållade guldstoft över livets gråa väv. Aldrig förr hade hon sett honom sådan, som han var denna kväll. Inte var han en utstött, en förkastad, en hemlös gyckelmakare, nej, en kung bland männer, en boren kung.

Han och de andra unga männen sammansvuro sig mot henne. Hon skulle få tänka på hur illa hon gjorde, då hon skänkte bort sig med sitt vackra ansikte och sin stora rikedom till en gammal man. Och de läto henne sitta tio danser.

Hon var sjudande vred.

Den elfte dansen kom en man, den ringaste bland de ringa, en stackare, som ingen annan ville dansa med, och bjöd upp henne.

»Brödet är slut, palten får komma på bordet,» sade hon.

En pantlek lekte de. Ljuslockiga flickor stucko sina huvuden samman och dömde henne att kyssa den hon tyckte mest om. Och med smilande mun väntade de på att få se den stolta skönheten kyssa gamle Dahlberg.

Men hon reste sig, ståtlig i sin vrede och sade:

»Får jag inte lika så gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om?»

Ögonblicket därpå brände Göstas kind under hennes fasta hand. Han blev blossande röd, men han besinnade sig, grep hennes hand, höll den fast en sekund och viskade:

»Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen!»

Hans blå ögon strålade ned på henne och omslöto henne med magiska bojor. Hon kände, att hon måste lyda.

Därnere mötte hon honom med stolthet och onda ord.

»Vad angår det Gösta Berling vem jag gifter mig med?»

Han hade inte ännu milda ord på tungan, inte heller syntes det honom rådligt att genast tala om Ferdinand.

»Det syntes mig inte vara för strängt straff, att du fick sitta tio danser. Men du vill ha lov att ostraffat bryta eder och löften. Om en bättre man än jag hade tagit straffdomen i sin hand, kunde han ha gjort den hårdare.»

»Vad har jag då gjort dig och er alla, att jag inte får vara i fred? Det är för pengarnas skull ni förföljer mig. I Löven skall jag kasta dem, så må vem som vill fiska upp dem.»

Hon satte händerna för ögonen och grät av harm.

Då rördes poetens hjärta. Han blygdes över sin stränghet. Han talade i smekande tonfall.

»Ack, barn, barn, förlåt mig! Förlåt den fattige Gösta Berling! Ingen bryr sig om vad en sådan stackare säger eller gör, det vet du ju. Ingen gråter över hans vrede, lika gärna kunde man gråta över en myggas bett. Det var vansinne, men jag ville hindra, att vår skönaste och rikaste flicka skulle gifta sig med den gamle. Och nu har jag bara bedrövat dig.»

Han satte sig på soffan bredvid henne. Sakta lade han sin arm om hennes liv för att med smekande ömhet stödja och upprätta.

Hon vek inte undan. Hon tryckte sig intill honom, slog sina armar om hans hals och grät, med sitt sköna huvud lutat mot hans axel.

Ack, poet, starkast och svagast ibland människor! Inte var det om din hals dessa vita armar skulle vila!

»Om jag hade vetat detta,» viskade hon, »aldrig hade jag då tagit den gamle. Jag har sett på dig i afton, ingen är som du.»

Men mellan bleka läppar frampressade Gösta:

»Ferdinand.»

Hon tystade honom med en kyss.

»Han är ingenting, ingen är något mer än du. Dig skall jag bli trogen.»

»Jag är Gösta Berling,» sade han dystert, »med mig kan du inte gifta dig.»

»Du är den jag älskar, den förnämligaste av män är du. Ingenting behöver du göra, ingenting vara. Du är född konung.»

Då sjöd poetens blod. Hon var skön och ljuv i sin kärlek. Han slöt henne i sin famn.

»Om du vill bli min, kan du inte stanna i prästgården. Låt mig köra dig ända till Ekeby i natt! Där skall jag veta att försvara dig, tills vi kunna fira bröllop.»

*

Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan bortföra dem.