Det var, som om gnisslet under medarna hade varit de sviknas klagan. Vad brydde de sig om det? Hon hängde om hans hals, och han lutade sig framåt och viskade i hennes öra:

»Kan någon sällhet förliknas i ljuvhet med stulen fröjd?»

Vad betydde lysning? De hade kärlek. Och människors vrede? Gösta Berling trodde på ödet, ödet hade betvingat dem: mot ödet kan ingen strida.

Om stjärnorna hade varit bröllopsljusen, som hade tänts för hennes bröllop, om Don Juans bjällror hade varit kyrkklockorna, som hade kallat folk att åse hennes vigsel med gamle Dahlberg, så hade hon ändå måst fly med Gösta Berling. Så mäktigt är ödet.

De hade lyckligen kommit förbi prästgården och Munkerud. De hade två fjärdingsväg igen till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. Vägen gick utmed skogsbrynet. Till höger om dem lågo mörka berg, till vänster en lång, vit dal.

Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han tycktes ligga utefter marken. Tjutande av förfäran hoppade han upp i släden och kröp ihop vid Annas fötter.

Don Juan ryckte till och satte av i sken.

»Vargar!» sade Gösta Berling.

De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdesgården. Där fanns minst ett dussin av dem.

Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor.

Gösta svor till, böjde sig framåt och gav Don Juan ett väldigt rapp med piskan.

»Är du rädd?» frågade hon.

»De ämna genskjuta oss där framme, där vägen kröker.»

Don Juan sprang, löpande i kapp med skogens vilddjur, och Tankred tjöt av raseri och fruktan. De nådde vägkröken på samma gång som vargarna, och Gösta drev undan den främste med piskan.

»Ack, Don Juan, min gosse, hur lätt skulle du inte komma undan tolv vargar, om du inte hade oss människor att släpa på!»

De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna blevo rädda för det och höllo sig för en stund på avstånd. Men då de hade övervunnit sin fruktan, sprang en av dem flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde i gapet på honom.

Åter fingo de en stunds andrum, medan djuren sleto sönder detta byte, och så kände de åter ryckningarna, då vargarna beto i det gröna resskärpet, och hörde deras flämtande andedräkt. De visste, att de inte skulle råka någon människoboning före Berga, men värre än döden syntes det Gösta att se dem han hade bedragit. Han förstod också, att hästen skulle tröttna, och vad skulle det då bli av dem?

Då sågo de Berga gård i skogsbrynet. Ljus brunno i fönstren. Gösta visste nog för vems skull.

Dock, nu flydde vargarna, fruktande för människors närhet, och Gösta åkte förbi Berga. Han kom likväl icke längre än till det ställe, där vägen ånyo fördjupar sig i skogen, där såg han en mörk grupp framför sig: vargarna inväntade honom.

»Låt oss vända om till prästgården och säga, att vi ha gjort en lusttur i stjärnljuset! Detta går inte.»

De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Grå gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna hoppade upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget. Anna satt och undrade om de skulle äta upp dem helt och hållet eller om något skulle bli kvar, så att människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på den nedtrampade, blodiga snön.

»Nu gäller det våra liv,» sade hon, böjde sig ned och grep Tankred i nacken.

»Låt vara, det tjänar till intet! Det är inte för hundens skull vargarna äro ute i natt.»

Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna jagade honom ända fram till trappan. Han måste värja sig för dem med piskan.

»Anna,» sade han, då de höllo vid trappan, »Gud ville det inte. Håll nu god min, om du är den kvinna jag håller dig för, håll god min!»

Därinne hörde de bjällerklangen och kommo ut.

»Han har henne,» ropade de, »han har henne! Leve Gösta Berling!» Och de nykomna rycktes ur famn i famn.

Det gjordes inte många frågor. Natten var långt framskriden, de resande voro uppskakade av sin vådliga färd och behövde vila. Det var ju nog, att Anna var kommen.

Allt var gott.