Och hela raden därnere, som inte hade kommit åt att dra i kappan, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle också falla.

Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han låg på knä, men på samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna. Det var ändå för ohyggligt alltsammans.

Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! En avsatt präst skulle han bli. Fanns det på jorden något uslare?

Han skulle bli en av landsvägens tiggare, ligga rusig vid dikeskanten, gå klädd i trasor, umgås med skojare.

Bönen var slut. Han skulle börja läsa upp sin predikan. Då kom en tanke över honom och hejdade orden på hans läppar. Han tänkte, att det var sista gången han fick stå däruppe på predikstolen och förkunna Guds ära.

För sista gången – detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.

Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ned; och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam på sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära.

Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ned över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han själv, som talade, men han förstod också, att detta var det högsta på jorden, och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod där och förkunnade Guds ära.

Så länge inspirationens eldtunga lågade över honom, talade han, men då den hade slocknat och taket hade sänkt sig ned över kyrkan, och golvet kommit upp igen långt, långt nedifrån, då böjde han sig ned och grät, ty han tänkte, att livet hade givit honom sin bästa stund, och att den nu var förbi.

Efter gudstjänsten kom visitation och kyrkostämma. Biskopen frågade om församlingen hade några klagomål mot sin präst.

Prästen var inte längre vred och trotsande som före predikan. Nu blygdes han och sänkte huvudet. Å, alla de eländiga brännvinshistorier, som nu skulle komma!

Men det kom inga. Det var helt tyst kring det stora bordet i sockenstugan.

Prästen såg upp: först på klockaren, nej, han teg, så på kyrkvärdarna, så på de myndiga bönderna och brukspatronerna. De tego alla. De höllo läpparna hårt sammantryckta och sågo smått förlägna ned mot bordet.

»De vänta på att någon skall börja,» tänkte prästen.

Den ena kyrkvärden harsklade sig.

»Jag menar det är en rar präst vi ha,» sade han.

»Vördig biskopen har själv hört hur han predikar,» inföll klockaren.

Biskopen talade något om täta mässfall.

»Prästen får ha lov att vara sjuk, han som envar annan,» menade bönderna.

Biskopen gjorde en antydan om deras missnöje med prästens levnadssätt.

De försvarade honom med en mun. Han var så ung, prästen deras, det var ingen fara med honom. Nej, ville han bara ständigt predika så, som han hade gjort i dag, ville de inte byta bort honom mot biskopen själv.

Det fanns inga anklagare, det kunde inte finnas någon domare.

Prästen kände hur hjärtat vidgades och hur lätt blodet flöt genom ådrorna. Nej, att han inte längre gick bland fiender, att han hade vunnit dem, då han tänkte det minst, att han skulle få fortfara att vara präst!

Efter visitationen åto biskopen och skolprästerna och prostarna och de förnämsta socknemännen middag i prästgården.

En av grannfruarna hade övertagit bestyret med festen, ty prästen var ogift. Hon hade ombestyrt allt på bästa sätt, och han fick just upp ögonen för att prästgården inte var så ohygglig. Det långa middagsbordet var dukat ute under granarna och stod där helt trevligt med vit duk, med blått och vitt porslin, med glittrande glas och brutna servetter. Två björkar stodo och bugade över ingången, enris var strött över golvet i förstugan, uppe vid takåsen hängde en blomsterkrans, i alla rum stodo blommor, mögellukten var fördriven, och de gröna fönsterrutorna glittrade käckt i solskenet.

Han var så hjärtans glad, prästen. Han tänkte, att han aldrig skulle supa mer.

Det var ingen, som inte var glad vid det middagsbordet. De, som hade varit storsinta och förlåtit, voro glada, och de förnämligare prästerna voro glada, därför att de sluppit ifrån all skandal.

Den gode biskopen höjde sitt glas och talade om, att han hade anträtt denna resa med tungt sinne, ty han hade hört många onda rykten. Han hade gått ut för att möta en Saulus, men se, Saulus var redan förvandlad till en Paulus, som skulle mer arbeta än de alle. Och den fromme herrn talade vidare om de rika gåvor, som deras unge broder hade erhållit, och prisade dem. Inte därför, att han måtte högmodas, utan för att han skulle spänna alla krafter och vakta väl på sig själv, såsom den måste göra, som bär en övermåttan tung och dyrbar börda på sina axlar.

Prästen blev inte drucken den middagen, men rusig var han. All denna stora, oförväntade lycka steg honom åt huvudet. Himmelen hade låtit inspirationens eldtunga flamma över honom, och människorna hade givit honom sin kärlek.