Blodet fortfor att feberhett och med rasande fart strömma genom hans ådror, ännu då kvällen kom och gästerna foro. Långt fram på natten satt han vaken i sitt rum och lät nattluften strömma in genom det öppnade fönstret för att svalka denna lycksalighetsfeber, denna ljuvliga oro, som inte tillät honom att sova.

Då hördes en röst.

»Är du vaken, präst?»

Det kom en man vandrande över gräsplanen fram till fönstret. Prästen såg ut och kände igen kapten Kristian Bergh, en av hans trogna supbröder. En vägfarande man utan hus och gård var han, denna kapten Kristian, och en jätte i växt och krafter. Stor var han som Gurlita klätt och dum som ett bergtroll.

»Visst är jag uppe, kapten Kristian,» svarade prästen. »Tycker du detta är en natt att sova i?»

Och hör nu vad denna kapten Kristian säger honom! Jätten har haft sina aningar, han har förstått, att prästen nu skulle bli rädd för att supa. Han skulle aldrig ha någon ro mer, tänkte kapten Kristian, ty dessa skolpräster från Karlstad, som hade varit där en gång, kunde ju komma igen och ta kappan av honom, om han söpe.

Men nu har kapten Kristian lagt sin tunga hand vid det goda verket, nu har han lagat så, att dessa skolpräster aldrig skola komma igen, inte de och inte heller biskopen. Hädanefter kunna prästen och hans vänner supa hur mycket de vilja där i prästgården.

Hör vilket stordåd han har utfört, han, Kristian Bergh, den starke kaptenen!

När biskopen och de båda skolprästerna hade stigit upp i sin täckta vagn och dörrarna hade blivit väl, väl stängda om dem, då hade han stigit upp på kuskbocken och skjutsat dem en mil eller två i den ljusa sommarnatten.

Och då hade Kristian Bergh låtit de högvördige känna hur löst livet sitter i människokroppen. I galnaste sken hade han låtit hästarna löpa. Det skulle de ha för att de inte ville tåla, att en ärlig man tog ett rus.

Tror ni han körde vägen med dem, tror ni han aktade dem för stötar? Han for över diken och stubbåkrar, han for i svindlande galopp utför backarna, han for utmed sjöstranden, så att vattnet yrde om hjulen, han var nära att fastna i träsken, och det bar åstad utför kala berg, så att hästarna stodo med styva ben och kanade. Och under tiden sutto biskop och skolpräster med bleka ansikten bakom lädergardinerna och mumlade böner. Värre färd hade de aldrig gjort.

Och tänk er hur de måtte ha sett ut, då de kommo till Rissäters gästgivargård, levande, men skakade som hagel i skinnpungen!

»Vad skall detta betyda, kapten Kristian?» sade biskopen, då han öppnade vagnsdörren för dem.

»Det betyder, att biskopen skall tänka två gånger, innan han gör en ny visitationsresa till Gösta Berling,» sade kapten Kristian, och den satsen hade han tänkt ut på förhand för att inte komma av sig.

»Hälsa då Gösta Berling,» sade biskopen, »att till honom kommer varken jag eller någon annan biskop vidare!»

Se, denna bragd stod den starke kapten Kristian och berättade för prästen vid det öppna fönstret i sommarnatten. Ty kapten Kristian hade nätt och jämnt gått upp till gästgivargården med hästarna, och så kom han ned till prästen med nyheterna.

»Nu kan du vara lugn, präst och hjärtebror,» sade han.

Ack, kapten Kristian, med bleka ansikten sutto skolprästerna bakom lädergardinerna, men prästen i fönstret syntes i den ljusa sommarnatten förfärligt mycket blekare. Ack, kapten Kristian!

Prästen höjde till och med armen och måttade ett förfärligt slag mot jättens grova, dumma ansikte, men han hejdade sig. Han drog igen fönstret med en skräll och stannade mitt i rummet, skakande sin knutna näve mot höjden.

Han, som inspirationens eldtunga hade lågat över, han, som hade fått förkunna Guds ära, stod där och tänkte, att Gud hade drivit gäck med honom.

Skulle inte biskopen tro, att kapten Kristian hade varit utsänd av prästen? Skulle han inte tro, att han hade hycklat och ljugit hela dagen? Nu skulle han göra allvar av rannsakningen mot honom, nu skulle han suspendera och avsätta honom.

Då morgonen kom, var prästen borta från prästgården. Han hade inte brytt sig om att stanna och försvara sig. Gud hade drivit gäck med honom. Gud ville inte hjälpa honom. Han visste, att han skulle bli avsatt. Gud ville det så. Han kunde så gärna gå med ens.

Detta hände i början av adertonhundratjugutalet i en avlägsen socken i västra Värmland.

Det var den första olycka, som övergick Gösta Berling; det blev inte den sista.

Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.

@.II

Tiggaren.

EN KALL DAG i december kom en tiggare vandrande uppför Broby backar. Han var klädd i de uslaste lumpor, och hans skor voro så nötta, att den kalla snön vätte hans fötter.

Löven är en lång, smal sjö i Värmland, som på ett par ställen avsnöres av långa, smala sund. Den sträcker sig i norr upp mot finnskogarna, i söder ned mot Vänern. Flere socknar utbreda sig på dess stränder, men Bro socken är störst och rikast. Den intar en god del av sjöns stränder både på östra och västra sidan, men på västra sidan ligga de största gårdarna, herresäten sådana som Ekeby och Björne, vittberömda för rikedom och skönhet, samt Broby stora by med gästgivargård, tingshus, länsmansboställe, prästgård och marknadsplats.

Broby ligger i en brant sluttning. Tiggaren var kommen förbi gästgivargården, som ligger vid backens fot, och stretade upp mot prästgården, som ligger högst uppe.

Framför honom i backen gick en liten flicka, som drog en kälke, lastad med en mjölsäck. Tiggaren hann upp flickan och började tala vid henne.

»Så liten häst för så stort lass!» sade han.

Barnet vände sig om och såg på honom. Det var en liten en om tolv år med spejande, skarpa ögon och en hopknipen mun.

»Gud give hästen vore mindre och lasset större, så försloge det väl längre,» svarade flickan.

»Är det ditt eget foder du släpar hem då?»

»Gud nå’s så visst.