Må du förnekas, som jag har förnekats, förskjutas, som jag har förskjutits! Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din säng, kolmilan din spisel! Skam och smälek vare din lön, må andra slå dig, som jag slår dig!’

Och hon gav mig ett hårt slag på kinden.

Men jag lyfte upp henne, bar henne utför trappan och satte henne i vagnen.

’Vem är du, att du förbannar mig?’ frågade jag, ’vem är du, att du slår mig? Sådant tål jag av ingen.’

Och jag gav henne igen örfilen.

Vagnen for i detsamma, men då, i den stunden, Gösta Berling, visste jag, att Margareta Celsing var död.

Hon var god och oskyldig, hon visste om intet ont. Änglarna hade gråtit på hennes grav. Om hon hade levat, inte hade hon slagit sin mor.»

Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade för ett ögonblick förtagit ljudet av de eviga skogarnas lockande sus. Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andras huvuden än hans. Han reste sig och gick bort till majorskan.

»Vill han leva nu, Gösta Berling,» frågade hon med en stämma, som bröts i tårar, »vad skulle han dö för? Det kunde väl ha blivit en bra präst av honom, men aldrig var den Gösta Berling, som han dränkte i brännvin, så glimmande oskuldsvit som den Margareta Celsing, som jag kvävde i hat. Vill han leva?»

Gösta föll ned på knä för majorskan.

»Förlåt mig!» sade han. »Jag kan inte.»

»Jag är en gammal kvinna, härdad i mycken sorg,» svarade majorskan, »och jag sitter här och ger mig själv till pris åt en tiggare, som jag har funnit halvförfrusen i en driva vid vägkanten. Det sker mig rätt. Gå han och bli en självmördare, så kan han då åtminstone inte berätta för någon om min galenskap.»

»Majorska, jag är ingen självmördare, jag är en livdömd. Gör mig inte kampen för svår! Jag får inte leva. Min kropp har tagit herraväldet över min själ, därför måste jag låta honom slippa fri, låta honom gå till Gud.»

»Jaså, han tror, att han kommer dit?»

»Farväl, majorska, och tack!»

»Farväl, Gösta Berling!»

Tiggaren reste sig och gick med hängande huvud och släpande steg mot dörren. Denna kvinna gjorde vägen upp till de stora skogarna tung för honom.

När han kom till dörren, måste han se sig om. Då mötte han majorskans blick, där hon satt stilla och såg efter honom. Han hade aldrig sett en sådan förändring i ett ansikte, och han blev stående och stirrade på henne. Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. Det var något inom honom, inom hans eget förvildade hjärta, som brast för den blicken. Han lutade pannan mot dörrposten, sträckte armarna över huvudet och grät, så att hjärtat kunde brista.

Majorskan slängde kritpipan i spiseln och kom fram till Gösta. Hennes rörelser voro med ens mjuka som en mors.

»Så, så, gossen min!»

Och hon fick honom ned bredvid sig på bänken vid dörren, så att han grät med huvudet mot hennes knä.

»Skall han ännu dö?»

Då ville han rusa upp. Hon måste hålla honom kvar med våld.

»Nu säger jag honom, att han får göra, som han vill. Men det lovar jag honom, att om han vill leva, så skall jag ta till mig Brobyprästens dotter och göra folk av henne, så kan hon ju tacka sin Gud, att han stal hennes mjöl. Nå, vill han?»

Han lyfte upp huvudet och såg henne rätt in i ögonen.

»Är det allvar?»

»Det är det, Gösta Berling.»

Då vred han händerna i ångest. Han såg framför sig de spejande ögonen, de hopknipna läpparna och de utmärglade små händerna. Så skulle den unga varelsen få skydd och vård, och förnedringens tecken plånas ut från hennes kropp, ondskan från hennes själ. Nu stängdes vägen för honom upp till de eviga skogarna.

»Jag skall inte döda mig, så länge hon står under majorskans vård,» sade han. »Jag visste nog, att majorskan skulle tvinga mig att leva. Jag kände strax, att majorskan var mig övermäktig.»

»Gösta Berling!» sade hon högtidligt. »Jag har kämpat om honom som om mig själv. Jag sade till Gud: ’Om det finns något av Margareta Celsing levande i mig, så tillåt, att hon träder fram och visar sig, att den mannen inte måtte gå och döda sig!’ Och han tillstadde det, och du såg henne, och därför kunde du inte gå. Och hon viskade till mig, att för det arma barnets skull torde du väl uppge din avsikt att dö. Ni flyger väl dristigt, ni vilda fåglar, men vår Herre känner det nät, som fångar er.»

»Han är en stor och underlig Gud,» sade Gösta Berling.