Varför skall Margareta Celsing vara död och Margareta Samzelius leva, varför skall majorskan på Ekeby leva, säg, Gösta Berling?

Vet han hurudan Margareta Celsing var? Hon var smärt och späd och försagd och oskyldig, Gösta Berling. Hon var en sådan, på vilkens grav änglarna gråta.

Hon visste om intet ont, ingen hade gjort henne sorg, hon var god mot alla. Och vacker var hon, riktigt vacker.

Det var en ståtlig man, han hette Altringer. Gud vet hur han kom att färdas fram däruppe i Älvdalens vildmarker, där hennes föräldrar hade sitt bruk. Honom såg Margareta Celsing: han var en skön, härlig man, och han älskade henne.

Men han var fattig, och de kommo överens att vänta på varandra i fem år, som det står i visan.

Då tre år voro gångna, fick hon en annan friare. Han var ful och stygg, men hennes föräldrar trodde, att han var rik, och de tvungo Margareta Celsing med lock och pock, med slag och hårda ord att ta honom till man. Ser du, den dagen dog Margareta Celsing.

Sedan dess fanns ingen Margareta Celsing, endast majorskan Samzelius, och hon var inte god, inte försagd, hon trodde på mycket ont och gav inte akt på det goda.

Du vet nog vad som hände sedan. Vi bodde på Sjö här vid Löven, majoren och jag. Men han var inte rik, som folk har sagt. Jag hade ofta svåra dagar.

Då kom Altringer tillbaka, och nu var han rik. Han blev herre till Ekeby, som gränsar till Sjö. Han gjorde sig till herre över sex andra bruk vid Löven. Han var duglig, driftig, en härlig man var han.

Han hjälpte oss i vårt armod: vi åkte i hans vagnar, han skickade mat till vårt kök, vin till vår källare. Han fyllde mitt liv med gillen och nöjen. Majoren reste bort i krig, men vad brydde vi oss om det! Ena dagen gästade jag Ekeby, andra dagen for han till Sjö. Å, det gick som en långdans av nöjen runtom Lövens strand.

Men det gick ont tal om Altringer och mig. Hade Margareta Celsing då levat, skulle detta ha gjort henne mycken sorg, men mig gjorde det intet. Dock förstod jag inte än, att det var, därför att jag var död, som jag var känslolös.

Så kom talet om oss upp till min far och mor, där de gingo bland kolmilorna i Älvdalsskogen. Gumman betänkte sig inte länge; hon reste hit ner för att tala med mig.

En dag, då majoren var borta och jag satt till bords med Altringer och flere andra, kom hon resande. Jag såg henne stiga in i salen, men jag kunde inte känna, att hon var min mor, Gösta Berling. Jag hälsade på henne som på en främmande och bjöd henne sitta ner vid mitt bord och ta del i måltiden.

Hon ville tala till mig, som om jag hade varit hennes dotter, men jag sade henne, att hon tog fel, mina föräldrar voro döda, de hade båda dött på min bröllopsdag.

Då gick hon in på leken. Sjuttioårig var hon, tjugu mil hade hon åkt på tre dagar. Nu satte hon sig utan krus till middagsbordet och tog sig mat; hon var en mäkta kraftfull människa.

Hon sade, att det var sorgligt, att jag hade gjort en sådan förlust just den dagen.

’Det sorgligaste var,’ sade jag, ’att mina föräldrar inte hade dött en dag förr, så hade inte bröllopet blivit av.’

’Är den nådiga majorskan inte nöjd med sitt äktenskap?’ frågade hon då.

’Jo,’ sade jag, ’nu är jag nöjd. Jag skall alltid vara nöjd och lyda mina kära föräldrars vilja.’

Hon frågade om det hade varit mina föräldrars vilja, att jag skulle hopa skam över mig och dem och svika min man. Ringa heder visade jag mina föräldrar genom att göra mig till en visa i var mans mun.

’De få ligga, som de ha bäddat,’ svarade jag henne. Och för resten skulle den främmande frun förstå, att jag inte ämnade tillåta, att någon smädade mina föräldrars dotter.

Vi åto, vi två. Männen omkring oss sutto tysta och förmådde inte lyfta kniv och gaffel.

Gumman stannade ett dygn för att vila, så reste hon.

Men så länge jag såg henne, kunde jag inte förstå, att hon var min mor. Jag visste bara, att min mor var död.

Då hon skulle fara, Gösta Berling, och jag stod bredvid henne på trappan, och vagnen var framkörd, sade hon till mig:

’Ett dygn har jag varit här, utan att du har hälsat mig som mor. På ödsliga vägar for jag hit, tjugu mil på tre dagar. Och av skam över dig skälver min kropp, som vore den piskad med ris.