Herr Arnes penningar

Herr Arnes penningar

Bokutgåva

Iduns redaktion, Stockholm 1903.

Epub-version

CC-BY-NC-SA

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Selma Lagerlöf kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

I Solberga prästgård.

I.

På den tiden, då kung Fredrik den andre af Danmark regerade öfver Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var en så svag och ringa man, hans ena arm var lam, så att han dugde hvarken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var ej hemma många dagar på året, han reste jämt från by till by med sitt fisklass.

En februaridag, då det led mot skymningen, kom Torarin åkande på vägen, som från Kunghäll ledde upp till Solberga socken. Det var alldeles ödsligt och folktomt på vägen, men Torarin behöfde ej därför hålla sig tyst. Han hade bredvid sig på lasset, en fullgod vän, med hvilken han kunde språka. Det var en liten svart hund med yfvig päls, som Torarin kallade Grim. Han låg mestadels stilla med hufvudet nedtryckt mellan benen och bara blinkade åt allt hvad husbonden sade. Men om han fick höra något, som ej behagade honom, så reste han sig upp på lasset, satte nosen i vädret och tjöt värre än en ulf.

»Nu skall jag berätta för dig, Grim, min hund,» sade Torarin, »att i dag har jag fått höra stora nyheter. Både i Kunghäll och i Kareby talade de om för mig, att hafvet hade frusit. Det har varit vackert och lugnt väder nu en tid, det vet du bäst, som varit ute alla dagar, och hafvet lär ha lagt sig inte blott i vikar och sund, utan långt utåt Kattegatt. Det finns ingen väg för båtar och skepp nu mellan skären, det är bara stark, hård is öfver allt, och nu kan man köra med häst och släde ända ut till Marstrand och Paternosterskären.»

Allt detta hörde hunden, och det tycktes ej misshaga honom. Han låg stilla och blinkade åt Torarin.

»Vi hafva inte synnerligt mycket fisk kvar här på lasset,» sade Torarin liksom öfvertalande. »Hvad skulle du säga om att vika af vid nästa vägskäl och fara västerut mot hafvet? Vi fara förbi Solberga kyrka och ned på Ödsmålskil och sedan tror jag inte, att det är stort mer än fem fjärdingars väg till Marstrand. Det vore en stor sak att kunna komma hem en gång, utan att behöfva begagna hvarken båt eller färja.»

De åkte fram öfver den långa Kareby hed, och fastän det varit lugnt väder hela dagen, kom ett kallt drag strykande fram öfver heden och gjorde färden obehaglig.

»Det kan synas vekligt att fara hem så här midt i bästa arbetstiden,» sade Torarin och slog ut med armarne för köldens skull. »Men vi hafva dock legat ute på vägen flere veckor, du och jag, och kunna väl behöfva att få sitta hemma ett par dagar och smälta kylan ur kroppen.»

Då hunden alltjämt låg stilla, tycktes Torarin bli mer säker på sin sak, och han fortfor i glädtigare ton:

»Nu har mor suttit ensam hemma i stugan i flere dagar. Hon längtar nog efter att få träffa oss. Och i Marstrand går det stort till nu på vintern. Gator och gränder, Grim, äro fulla af främmande fiskare och köpmän. I sjöbodarna hålles det dans hvarje kväll. Och så mycket öl, som flödar på krogen! Det kan du aldrig begripa.»

Då Torarin sade detta, böjde han sig ned öfver hunden för att se efter, om han hörde på hvad han sade honom.

Men då hunden låg där alldeles vaken och inte gjorde något tecken till missnöje, vek Torarin af på första väg, som ledde västerut mot hafvet. Han klatschade till hästen med tömlyckan och lät det gå raskt undan.

»Eftersom vi fara förbi Solberga prästgård,» sade Torarin, »skall jag väl taga in där och fråga öm det är säkert, att isen bär ända ut till Marstrand. Där måtte de väl ha reda på den saken.»

Torarin hade sagt detta med låg röst, utan att tänka på om hunden hörde honom eller icke. Men knappt voro orden sagda, förrän hunden reste sig på lasset och upphäfde ett förfärligt tjut.

Hästen gjorde ett språng åt sidan och äfven Torarin blef skrämd och såg sig om för att se, om det kom ulfvar jagande efter honom. Men då han fann, att det var Grim, som tjöt, försökte han lugna honom.

»Käre,» sade han till honom, »hur många gånger hafva ej du och jag åkt in på Solberga prästgård! Inte vet jag, om herr Arne har någon reda på, hur det är med isen, men det är jag viss om, att han ger oss en god kvällsvard, innan vi skola börja vår sjöresa.»

Men hans ord kunde ej lugna hunden. Han satte upp nosen och tjöt allt hiskligare.

Då var det ej långt ifrån, att Torarin kände sig hemsk till mods. Det hade nu blifvit nästan mörkt, men Torarin kunde dock se Solberga kyrka och den vida slätten där omkring, som låg skyddad af breda skogshöjder åt landsidan och af runda, skoglösa klippkullar åt hafvet till. Där han åkte fram alldeles ensam på den vida, hvita slätten, tyckte han sig vara ett ringa och litet kryp, men från de mörka skogarna och de ödsliga bergkullarna ryckte det ut stora odjur och troll af alla slag, som vågade sig ut på öppen mark, sedan det blifvit mörkt. Och på hela slätten fanns ingen annan, som de kunde kasta sig öfver än den fattige Torarin.

Men på samma gång försökte han att tysta på hunden.

»Käre, hvad har du emot herr Arne? Han är den rikaste man i landet.