Han är högättad, och om han inte hade varit präst, skulle han ha blifvit en stor höfding.»

Men inte kunde han med detta få hunden att tiga. Då brast Torarins tålamod, så att han tog hunden vid nackskinnet och kastade honom ned från lasset. .

Hunden följde ej efter honom, då han for vidare, utan stod stilla på vägen och tjöt ända tills Torarin körde in genom ett mörkt porthvalf och kom in på prästboställets gård, hvilken var omgifven af fyra långa längor af låga trähus.

II.

I Solberga prästgård satt prästen, herr Arne, och åt aftonvard i kretsen af allt sitt husfolk. Det var ingen främmande närvarande utom Torarin.

Prästen var en gammal, hvithårig man, men han var dock ännu kraftig och reslig. Han hade sin hustru sittande bredvid sig. Henne hade åren farit illa med. Hennes hufvud och händer skälfde, och hon var nästan döf. På andra sidan om herr Arne satt hjälpprästen. Han var ung och blek och hade ett bekymradt utseende, som om han ej kunnat bära all den lärdom han hade insamlat under studieåret i Wittenberg.

Dessa tre sutto öfverst vid bordet liksom en smula för sig själfva. Nedom dem sutto Torarin och sedan tjänarna. Dessa voro också gammalt folk. Det fanns tre drängar, de voro kala i hufvudet, ryggarna voro böjda, och ögonen blinkade och runno. Pigorna voro ej flere än två. De voro något yngre och raskare än drängarna, men de tycktes dock bräckliga och fulla af ålderdomskrämpor.

Allra längst nere vid bordet sutto två barn. Den ena var herr Arnes sondotter, hon var ej mer än fjorton år. Hon var ljushårig och spädlemmad, ansiktet var ej färdigt än, men hon såg ut att kunna bli fager. Hon hade en annan liten jungfru bredvid sig. Det var en fattig, som var fader- och moderlös och alltid lefde i prästgården. De båda sutto tätt intill hvarandra på bänken, och det såg ut att råda stor vänskap mellan dem.

Alla dessa sutto och åto under djupaste tystnad. Torarin såg från den ene till den andre, men ingen hade lust att tala under måltiden. Alla de gamla tänkte för sig själfva: Det är en stor sak att få mat och ej behöfva lida nöd eller svälta som vi gjort många gånger under vår lefnad. Medan vi äta, böra vi ej tänka på annat än att tacka Gud för hans godhet.

Då Torarin ej hade någon att tala med, vandrade hans blickar uppåt och nedåt rummet. Han kastade ögonen från den stora ugnen, som var uppmurad i många afsatser nere vid ingångsdörren, till den höga himmelssängen, som stod i bortersta hörnet af rummet. Han blickade från de väggfasta bänkarna, som löpte rundtom rummet, upp till vindhålet i taket, genom hvilket röken drog ut och vinterkölden strömmade in.

Då Torarin fiskmånglare, som bodde i den minsta och fattigaste stuga i skärgården, såg på allt detta, tänkte han: Om jag vore en storman som herr Arne, då skulle jag ej nöja mig med att bo i en urgammal stuga med endast ett rum. Jag skulle bygga mig hus med höga gaflar och många rum, såsom borgmästarna och rådmännen göra inne i Marstrand.

Men oftast kastade Torarin sina blickar till en stor kista af ek, som stod vid foten af himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han visste, att herr Arne i den förvarade alla sina silfverpenningar, och han hade hört, att de voro så många, att de fyllde kistan ända upp till randen.

Och Torarin, som var så fattig, att han nästan aldrig hade en silfverslant i sin ficka, sade till sig själf: Jag vill ändå ej ha de här pengarna. De säga, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren, som funnos här i landet förr i världen, och att de gamla munkarna hafva spått, att dessa pengar skola bringa honom hans olycka.

Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Hvarför slipa de knifvar på Branehög?»

Det var en så stor tystnad i rummet, att då den gamla kvinnan frågade detta, ryckte alla till och blickade skrämda upp. Då de sågo, att hon satt och lyssnade efter något, höllo de sina skedar stilla och ansträngde sig för att höra.

Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men därunder blef den gamla kvinnan allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och frågade honom: »Jag vet inte hvarför de i denna kväll slipa så långa knifvar på Branehög?»

Torarin såg, att herr Arne strök henne öfver handen för att lugna henne.