Så länge vi ha råd att skaffa oss sådant vin som detta, behöfver ej sorgen ta makten öfver oss.»

Men i detsamma som detta var sagdt: »Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu,» såg Elsalill, att den döda reste sig från bänken och försvann.

Och med detsamma såg Elsalill framför sig tre karlar, som hade stora skägg och ludna skinnkläder och kämpade med herr Arnes folk. Och nu kände hon igen, att de voro de tre männen, som sutto i källaren: sir Archie, sir Filip och sir Reginald.

III.

Elsalill gick ut ur rummet, där hon hade stått och sköljt värdinnans bägare, och slöt sakta dörren efter sig. I den smala gången därutanför stannade hon. Hon stödde sig mot väggen och stod där orörlig nära nog en timme.

Medan hon stod där, tänkte hon vid sig själf: Jag kan ej förråda honom. Han må hafva gjort hvad ondt han vill, men jag håller honom af hjärtat kär. Jag kan ej sända honom till stegel och hjul. Jag kan ej se dem bränna af honom hand och fot. Stormen, som hade rasat hela dagen, tog till och blef allt väldigare, ju längre det led på kvällen, och Elsalill hörde dess starka brus, där hon stod i mörkret.

Nu är den första vårstormen kommen, tänkte hon. Nu har den kommit i sin väldighet för att göra hafvet fritt och bryta isen. Om några dagar skola vi ha öppet vatten, och då kommer sir Archie att draga härifrån, och aldrig vänder han hit igen. Han kommer ej att begå några fler ogärningar i detta land. Hvartill gagnar det då, att han blir infångad och straffad? Hvarken de döda eller de lefvande hafva däraf någon hugnad.

Elsalill svepte kappan omkring sig. Hon tänkte, att hon skulle gå hem och sätta sig tyst vid sitt arbete utan att förråda hemligheten för någon männniska.

Men innan hon hade lyft sin fot för att gå, hade hon redan uppgifvit sin afsikt och blef stående.

Hon stod stilla och hörde stormen brusa. Hon tänkte åter på, att nu skulle det snart bli vår. Snön skulle försvinna, och jorden skulle kläda sig grön.

Gud förbarme sig hvad detta blir för en vår för mig! tänkte Elsalill. Ingen glädje och ingen lycka kunna grönska för mig efter denna vinterns köld.

Det var endast för ett år sedan, tänkte hon. Då var jag så lycklig, då vintern var till ända, och våren kom. Jag minns en kväll, den var så vacker, att jag ej kunde sitta hemma vid gården. Då tog jag min fostersyster vid handen, och vi vandrade ut i marken för att taga in grönt löf och pryda ugnsmuren.

Hon stod och drog sig till minnes, hur hon och hennes fostersyster hade vandrat utåt en grön stig. Och där vid sidan af vägen hade de sett en liten ungbjörk, som hade blifvit afhuggen. Det syntes på veden, att den hade blifvit huggen för flere dagar sedan. Men nu sågo de, att det stackars afhuggna trädet hade börjat grönska, och att dess blad trängde ut ur knopparna.

Då hade hennes fostersyster stannat och böjt sig ned öfver trädet. »Ack, du arma träd,» sade hon, »hvad ondt har du väl begått, eftersom du ej kan dö, fastän du är afhugget? Hvarför måste du slå ut dina blad, som om du ännu lefde?»

Då hade Elsalill skrattat åt henne och svarat henne: »Det grönskar väl så ljufligt, därför att den, som har huggit det, skall se hvad skada han har gjort och känna ånger.»

Men hennes fostersyster hade ej skrattat. Hon hade fått tårarna i ögonen.

»Detta ar en stor synd, att fälla ett träd i löfsprickningen, då det är så fullt af kraft, att det ej kan dö. Det är förfärligt för en död, då han ej får ro i sin graf. De, som äro döda, de kunna ej vänta sig mycket godt, de kunna hvarken nås af kärlek eller lycka. Det enda goda, som de ännu begära, det är att få sofva i stilla ro. Jag må väl gråta, då du säger, att björken ej kan dö, därför att den tänker på sin mördare. Det är dock det hårdaste öde för en, som har beröfvats lifvet, att ej få sofva i ro, därför att han måste förfölja sin mördare. De döda hafva intet annat att eftersträfva än att få sofva i ro.»

Då Elsalill påminde sig detta, började hon gråta och vrida sina händer.

»Min fostersyster får ej ro i sin graf,» sade hon, »om jag ej förråder min älskade.