Hon hade sina tankar hos sin döda fostersyster, och hon kunde ej rätt reda hvad hon såg. Det dröjde en lång stund, innan hon märkte, att de tre männen vid bordet voro henne välbekanta och kära. Ty de, som sutto där, voro inga andra än sir Archie och hans båda vänner, sir Reginald och sir Filip.

Under de sista dagarna hade ej sir Archie kommit till Elsalill, och hon blef glad att se honom. Hon ville genast ropa till honom, att hon var där helt nära, men då tänkte hon på hur underligt det var, att han aldrig mer kom till henne, och hon höll sig stilla. Kanske att han har fått en annan kär, tänkte Elsalill. Kanske det är på henne han nu tänker.

Ty sir Archie satt ett litet stycke från de andra. Han satt tyst och stirrade rakt framför sig, utan att dricka. Han tog ej del i samtalet, och då hans vänner sade något till honom, brydde han sig mestadels ej om att svara.

Elsalill hörde, att de andra försökte att muntra upp honom. De sporde honom hvarför han ej drack. De rådde honom till och med, att han skulle gå och språka med Elsalill för att bli glad igen.

»Ni skola ej bry er om mig,» sade sir Archie. »Det är en annan jag tänker på. Jämt ser jag henne framför mig, och jämt hör jag hennes röst ljuda i mina öron.»

Och Elsalill såg, att sir Archie satt och stirrade fram mot en af de tjocka pelare, som uppburo källartaket. Nu såg hon också hvad hon ej hade märkt förut, att hennes fostersyster stod vid den där pelaren och såg på sir Archie. Hon stod där alldeles orörlig i sin gråa dräkt, och det var ej lätt att urskilja henne, där hon höll sig tätt tryckt intill pelaren.

Elsalill stod helt stilla och såg inåt rummet. Hon märkte, att hennes fostersyster höll sina ögon lyfta, då hon såg på sir Archie. Under hela tiden, som hon hade varit med Elsalill, hade hon gått med ögonen nedslagna.

Men hennes ögon voro det enda, som var fasansfullt hos henne. Elsalill såg, att de voro brustna och skumma. De voro utan blick, och ljuset återspeglade sig ej mera i dem.

Om en stund började sir Archie åter jämra sig. »Jag ser henne alltid. Hon följer mig hvart jag går,» sade han.

Han satt vänd mot pelaren, där den döda stod, och stirrade fram mot henne. Men Elsalill förstod, att han ej såg den döda. Han. talade ej om henne, utan om någon, som ständigt fanns i hans tankar.

Elsalill. stod kvar vid luckan och följde med allt som skedde. Hon tänkte, att hon helst af allt ville veta, hvem det var, som sir Archie ständigt bar i sina tankar. Plötsligen märkte hon, att den döda hade satt sig på bänken bredvid sir Archie och hviskade i hans öra.

Men sir Archie visste alltjämt ingenting om att hon var honom så nära och att hon satt och hviskade i hans öra. Han märkte endast hennes närvaro genom den förfärliga ängslan, som kom öfver honom.

Elsalill såg, att då den döda hade suttit och hviskat ett par ögonblick vid sir Archie, lade han ned sitt hufvud i händerna och grät: »Ack, om jag dock aldrig hade funnit den unga jungfrun!» sade han. »Jag ångrar intet annat, än att jag ej lät den unga jungfrun undslippa, då hon bad mig.»

De båda andra skottarna upphörde att dricka och sågo förskräckta på sir Archie, som på detta sätt lade bort all manlighet och gaf vika för ånger. De sutto rådlösa en stund, men därpå gick en af dem fram till disken, tog den största dryckeskanna där stod och fyllde den med rödt vin. Sedan gick han fram till sir Archie, slog honom på axeln och sade: »Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu.