Men han brydde sig ej om att svara, utan han åt lugnt som förut.

Den gamla kvinnan fortfor att sitta och lyssna. Hon fick tårar i ögonen af förfäran, och hennes händer och hufvud skälfde allt häftigare.

Då började de båda små jungfrurna, som sutto vid bordsändan, att gråta af ängslan.

»Kan ni inte höra, hur det skrapar och filar?» frågade den gamla. »Kan ni inte höra, hur det hväser och gnisslar?»

Herr Arne satt stilla och strök sin hustru öfver handen. Så länge som han teg, vågade ingen annan yttra ett ord.

Men alla trodde, att den gamla husmodern hörde något, som var förfärligt och olycksbringande. Alla kände, att blodet stelnade i deras ådror. Det var ingen vid bordet, som mera förde en bit mat till munnen, utom den gamle herr Arne själf.

De tänkte på att den gamla husmodern var den, som i många år hade dragit omsorg om hemmet. Hon hade alltid stannat hemma vid gården och med klokhet och ömhet vakat öfver barn och tjänare, öfver gods och boskap, så att allt frodats. Nu var hon utnött och utgammal, men det var dock visst, att hon före någon annan skulle märka, om en fara hotade gården.

Den gamla kvinnan blef allt mer och mer förskrämd. Hon knäppte sina händer, och i sin hjälplöshet började hon gråta så svårt, att tårarna föllo stora ned för de skrumpna kinderna.

»Spörjer du intet därom, Arne Arneson, att jag är så rädd?» klagade hon.

Herr Arne lutade sig nu ned till henne och sade: »Jag vet ej hvad det är, som skrämmer dig.»

»Jag är rädd för de långa knifvarna, som de slipa på Branehög,» sade hon.

»Hur kan du höra, att de slipa knifvar på Branehög?» sade herr Arne och log. »Den gården ligger ju en fjärdingsväg härifrån. Tag du åter skeden i hand och låt oss sluta vår aftonvard!»

Den gamla försökte att kufva sin förfäran. Hon tog sin sked och förde den till mjölkskålen, men därvid darrade handen så, att alla hörde hur skeden slamrade mot kanten. Hon lade genast ned den tillbaka. »Hur kan jag äta?» sade hon. »Hör jag ej, hur det gnisslar? Hör jag ej, hur det filar?»

I detsamma sköt herr Arne från sig mjölkskålen och knäppte sina händer. Alla de andra gjorde detsamma, och hjälpprästen började läsa bordsbönen.

Då denna var slutad, såg herr Arne ned på dem, som sutto utmed bordet, och då han märkte, att de voro bleka och förskrämda, vredgades han.

Han började tala med dem om de tider, då han nyss hade kommit till Bohuslän för att predika den lutherska läran. Då hade han och hans tjänare måst fly för de påfviske som jagade vilddjur. »Ha vi ej sett fiender ligga i bakhåll för oss, då vi drogo till Guds hus? Hafva vi ej varit bortdrifna ur prästgården och hafva vi ej måst draga till skogen som fredlösa? Anstår det oss att bli öfver oss gifna och förlora modet forett ondt varsel?»

Då herr Arne talade, såg han ut som en kämpe, och de andra fingo nytt mod vid att höra honom.

Det är ju sant, tänkte de. Gud har skyddat herr Arne i de största faror. Han håller sin hand öfver honom. Han låter ej sin tjänare förgås.

III.

Då Torarin for ut på vägen, kom hans hund Grim emot honom och hoppade upp på lasset. Då Torarin såg, att hunden väntade utanför prästgården, blef han orolig på nytt. »Käre, hvarför står du här i porten hela kvällen? Hvarför går du inte in i stugen och får dig kvällsvard?» sade han till hunden. »Kan något ondt förestå herr Arne? Det är törhända sista gången jag sett honom. Men äfven en sådan kämpe som han måste väl en gång dö. Han är väl nära nittio år gammal.»

Han styrde hästen in på en väg, som förbi gården Branehög förde ned på Ödsmålskil.

Då han kom fram till Branehög, såg han, att där stodo slädar på gården och att ljussken gled ut genom de förstängda gluggarna i väggen.

Då sade Torarin till Grim: »Här är folk ännu uppe. Jag vill köra in och fråga, om de i kväll hafva slipat knifvar här på gården.»

Han körde in på gårdsplanen, men då han öppnade dörren till stugan, såg han, att därinne hölls gästabud. På bänkarna längs med väggarna sutto gamla karlar och drucko öl, och på golfvet gingo de unga och lekte och sjöngo.

Torarin såg genast, att ingen här tänkte på att göra sina vapen i ordning till att utföra blodsdåd. Han slog igen dörren och ville gå sin väg, men värden kom efter honom. Han bad Torarin, att han skulle stanna, då han nu en gång var ditkommen och drog in honom i stugan.

Torarin satt en god stund i stor trefnad och språkade med bönderna.