Herr von Hancken

Herr von Hancken

Bokutgåva

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1920.

Epub-version

CC-BY-NC-SA

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Hjalmar Bergman kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

Ehuruväl prost, make och far har det fallit mig in att nedskriva en berättelse över den rörelse, den oro och de märkliga händelser, som timade vid Iglinge brunn sommaren 1806, då jag i följe med familjen von Hancken vistades därsammastädes. Jag följer mina anteckningar, gjorda på tid och ställe, sammanfattande dem utan försköning, blott rensande dem från övertrons och den ungdomliga fåfängans slagg. Väl vet jag att rörelsen icke fick någon betydenhet, ty därtill voro de flesta karaktärer allt för obetydliga. Men som liknelse och spegel för större händelser kan även en miniatyr hava sitt värde. Och om det är sant, att varje omvälvning i människosläktets historia orsakas ena och allena av ett stort och allmänt missnöje, så hade händelsen vid Iglinge brunn samma moder som franska revolutionen och andra fasliga tilldragelser.

Varför familjen valde Iglinge framför Loka eller Medevi, är mig obekant, ty som sonens informator och guvernör ägde jag icke säte och stämma i familjerådet. Den nådiga hushållningen stod varken på stor eller stadig fot och kostnaden tör ha avgjort valet. Krämpor fanns det i överflöd. Kaptenen led av gallsten och njursten och visst även andra stenar; kaptenskan hade en giktaktig åkomma och min discipel, Adolph, äntligen fettsot, vilket nog syntes, stackars gosse! I gengäld hade hälsan och behagen slösat sina rikaste gåvor på fröken Leonora. Kan något friskare och angenämare tänkas än denna unga flicka med dess sirliga höfter och vad därunder är, dess svarvade midja, dess jungfruligt fasta barm, den kanske väl långa men oändligt välformade halsen, dess nätta lilla huvud som med stora, klara, mörkgrå ögon kvickt och skälmskt spejade åt höger och vänster! Och dess dygd! Dess godhet! Dess vett! Och den förunderligt touchanta lilla näsan med en hart omärklig böjning uppåt! Än i dag tänker jag icke därpå utan rörelse, min k. hustru må sedan lamentera efter behag och vana.

Detta sköna minne må dock förblekna, eftersom gamlen har annat att förtälja. Den 2 juni 1806 – på dagen sex månader efter Austerlitz! – gjorde vi uppbrott. Jag måste dock nämna, att uppbrottet föregåtts av oändliga debatter rörande min ringa person. En man av kaptenens betydenhet kunde gubevars icke komma till en än aldrig så liten surbrunn utan betjänt i följe. På gården fanns endast en halvgammal dräng, som desslikes var kusk samt två pojklunsar utan vett och seder. Kapten fick då det infallet att jag skulle medfölja ej som informator utan helt simpelt en domestique. Jag teg, halvkvävd av förtrytelse. Lyckligtvis hade kaptenskan klarare tankar och föreställde honom, att en betjänt måste klädas efter sitt stånd i snyggt livré under det att en lärd man kan gå hur tarvlig som helst utan att väcka uppmärksamhet. Det räddade mig. Men då vi skulle taga plats i vagnen, blev nya förvecklingar. Kaptenen påstod min plats vara på bocken hos Svensson. Kaptenskan talade väl av vana emot, dock utan livlighet. Nu var det min vackra vän trädde emellan. Hon sade, att Adolphen skulle bli fasligt tjock och varm att ha i vagnen, under det att jag med min smala kroppshydda och mitt kallare blod skulle orsaka mindre omak. Skälet fick gälla och vi togo plats, kapten och kaptenskan på framsätet, Adolphen på bocken och jag på baksätet vid Noras sida.

Ofta har jag undrat över, vad nöje två unga människor av vardera könet kan finna i att timma efter timma trycka varandras händer till dess att fingrarna vitna och krampa sig. Så är det emellertid, och knappt hade vi rullat ut ur allén, förrän Noras lilla hand låg i min, väl dold under kjortelns yviga veck. Och nu trycktes och gentrycktes oavlåtligen mitt för näsan på de nådiga föräldrarna, vilket icke var det minsta nöjet. Men odygd binder själv sitt ris, och efter första milen tänkte jag nästan med fasa på dagsresans återstående fyra, ty som kavaljer kunde jag icke honnettemang avbryta leken. Lyckligtvis befann sig den lilla skälmungen i samma predikament – åtminstone tror jag så, fast fruntimmer bruka vara mer uthålliga i dessa stycken – och vid första rasteställe viskade hon till mig: Tag inte min hand, jag är så svett. Hur behagligt var det icke sedan, då hela hennes gestalt så att säga i känslan avtecknade sig mot min sida, vartill ock bidrog den dåliga vägen och vagnens ständiga knuffar. Min sällhet hade varit fulländad, om icke kaptenen oavbrutet beskärmat sig över mina stora fötter och om icke Adolphen då och då måst hjälpas av och på kuskbocken, vilket var ett drygt arbete i hettan.

Efter vid pass fyra timmars åkning anlände vi till Sutre gästgivargård.