Här hade kaptenen genom förbud beställt ombyte flera veckor i förväg. Men vad händer! Gästgivarn träder fram och underrättar, att han blott kan giva oss en häst, eftersom märren har väder. Kaptenskan tog det trankilt och resolverade, att Svarten skulle fortsätta och Grållen stanna. Bums var kaptenen ur vagnen och begynte springa av och an, som hans sed var; med händerna knutna under rockskörten och med gallsprängda ögon stirrande i backen, som om han sökt en förlorad ädelsten. Och nu fick lurken veta, vem han stungit hade, vilken man detta var och vilka höga förbindelser och protektioner, han åtnjöte. Här vill jag anmärka, att kaptenen beständigt orerade om sin gunst på högre ort, så snart han talade till gemene man. Inför ståndsbröder kunde han aldrig nog beklaga sig över lidna oförrätter. Härigenom trodde han sig vinna förmåner och aktning på båda hållen, vilket väl ock stundom lyckades. Men i Sutre slog det slint. Gästgivaren lät sig icke bevekas utan yttrade: Om nådig kapten stiger in i stallet och tar om ramsan, så tör vädret gå av märren. Eljest ser jag mig ingen råd. Kaptenen tystnade och kaptenskan kom till ordet. Efter något prat hit och dit beslöts att vi skulle övernatta på gården, som var ansenlig och proper. Moran, som dukade upp under en stor ek, var ung och behaglig. Kaptenen knep henne i kindbenet, vilket icke gjorde kaptenskan det ringaste. Men värden blängde. Vi slogo oss ned. Adolphen kastade sig mitt upp i grötafatet och vi andra togo vår part fast med mindre glupskhet.

Och nu inträffade vårt första äventyr eller vad som skulle bliva inledning därtill. På vägen, som förde rakt fram mot vårt bord, kom ett det besynnerligaste ekipage. Den minsta rapphöna som någonsin rullat på ett par hjul, drogs av en liten liten norrbagge och körsvennen var en otering till pojke, alnen hög som det tycktes. I detta åket satt nu en kvinnsperson av formidabla dimensioner. På båda sidor om sätet svällde låren ut som försvarliga kuddar. Dess midja kunde icke rätt skönjas till följe av en mängd löst tyg och spetsar; men barm och skuldror, som till på köpet voro blottade, bugnade under ett pösande hull. Ur detta hull höjde sig som en rova ur jorden ett ganska litet huvud, icke utan behagliga fast grova drag. Och allt detta var pyntat i de grellaste färger och med ett par långa, nackaröda band, som vimplade muntert där bak. Vi sutto hart när mållösa av förvåning: men kaptenen ropade: Vem är nu denna fågelskrämman? Vartill moran genmälte, att det vore mamsell Arrenander från Karlstad, som varje år vid denna tiden begav sig till Iglinge för att med flitigt drickande bekämpa sin fettsot.

Förundrade åsågo vi, hur den feta mamsellen lätt och gesvint hoppade ur kärran, ledde hästen vid betslet till stallet och i övrigt betedde sig som hemma på stället. Väntad var hon, ty moran städade genast upp ett nytt bord ej långt från vårt. Men vilka läckerheter dukade hon icke fram åt mamsellen! Anteckningarna äro långt fullständigare men jag vill här endast nämna sex stycken de möraste mest välbrynta kycklingar. Kaptenskan, som dittills med förakt skådat mamsellen och icke ens besvarat hennes artiga hälsning med en nick, blev nu mäkta orolig. Hon vred och vände sig, suckade och pustade, tuggade och smackade.