Hur därvid tillgick, vet jag icke; men mitt samvete är rent. Jag sov rätt gott trots mina farhågor, stod tidigt upp och grep mig genast an med att putsa kaptenens stövlar. Tomson låg då bakom skorstensmuren på bara sågspånen och med kofferten som huvudgärd. Ställningen var obekväm och ansiktets uttryck skvallrade om elaka drömmar. Jag undrade just, varför han icke delat min bädd, men tänkte inte vidare på saken utan steg in i kammaren.

Här fann jag hela familjen samlad: kaptenskan och Nora påklädda, kaptenen allt jämt i bara särken. Det var en ömklig tavla. Kapten satt i sin hustrus knä, askgrå i ansiktet och så fri från galla som aldrig förr. Kaptenskan smekte honom ömt och viskade: »Stackars min lille Hancken, stackars, stackars Hancken!» Adolphen snyftade: »Stackars kära pappakraken, stackars kära mammakraken!» Jag frågade Nora, vad som hänt; men kaptenen ropade: »Tyst, tyst! Det är kanske han!» Därpå befallde han mig att hämta gästgivaren. Jag skyndade åstad.

Men nedkommen i förstugan blev jag stående alldeles förvirrad. Jag fattade med ens hela olyckan. Tomson hade stulit läderpungen och jag var den misstänkte! Hur skulle jag försvara mig? Mina gräl med kaptenen, min dårskap, mitt högmod, allt skulle utläggas till min nackdel och den verklige tjuven skulle nog vittna så, att jag bleve fälld. Ett rent samvete skall vara den bästa skölden, påstås; men det har jag inte märkt. Tvärt om ha osanna beskyllningar städse bragt mig i den största förvirring, under det att en grundad anklagelse eggat min uppfinningsförmåga. Denna gången tappade jag alldeles huvudet och kom bokstavligen talat icke ur fläcken. Svetten lackade om mig, det sög hiskligt i maggropen: jag kunde icke taga ett steg. I min barnsliga vånda började jag läsa böner, den ena efter den andra och alldeles högt. Det blev min räddning åtminstone för stunden.

Ty rätt vad jag stod där och läste, öppnades en av dörrarna och den främmande herrn steg ut i förstugan. Han bar svarta knäbyxor och en lång grön sidenrock med rika fast illa medfarna broderier. Han sade: »Står min unge vän här och förrättar sin andakt? Vad har hänt? Man är väl inte så from utan orsak?» Därvid lade han sin hand på min axel och riste mig på ett godmodigt sätt. Då brast det ur mig alltsammans, både vad som hänt och vad som icke hänt, varmed jag menar kaptenens orättfärdiga misstanke. Främlingen lyssnade med så mycken godhet och uppmärksamhet, att jag anförtrodde honom alla mina bekymmer, min kärlek till fröken Nora och min ömkliga ställning hos von Hanckens. När jag slutat, sade han: »Tomson känner jag något och vet, att han icke kan ha begått stölden. Men hur är det med min unge vän? En fattig yngling som han råkar lätt i frestelse. Tomson däremot har mer än han behöver. Varför skulle han stjäla?» De orden isade mig, så att jag klapprade tänder. Jag kände mig som den skralaste människa i världen. Men som alltid då jag riktigt dumpit ned på brunnens botten, stack Herren till mig en repstump. Jag anförde något ur det hemlighetsfulla kapitlet om min börd och min ställning i livet. Tomma fantasier kan tyckas, men sant är att de mer än en gång dragit mig upp ur det djupaste svårmod, som ingen ljus verklighet förmått skingra. Sådan är människan eller i varje fall jag.

Man tänke sig min häpnad, som var nästan mera i släkt med förskräckelse än med glädje, då främlingen besvarade mina antydningar, sägande: »Om detta vet jag kanske mer än herrn själv.