Vidare hade hon uppmanat honom att ofördröjligen begiva sig till Falun, där han ägde ett kvinnligt syskonbarn vid namn Hedda. Henne skulle han äkta, ty den goda modern kunde icke fördraga tanken att lämna sonen allena i världen.

Och blir jag icke hängd eller bränd eller dränkt eller något annat dödligt tillstöter, så blir det nog så, tillfogade han och suckade ganska tungt.

Äntligen blev det min tur att berätta. Och efter som Tomson skulle resa ända till Falun, vilket uteslöt vidare umgänge oss emellan, gav jag någon frihet åt fantasien, som alltid känt det trångt i Carlanders rock. Så upphöjde jag von Hanckens i grevligt stånd och gjorde det usla bostället till en präktig herregård. Mest kostade jag på min egen person, som gjordes mäkta hemlighetsfull och hög. Min ställning i familjen var blott den gynnade tillbedjarens; och då ynglingen frågade, hur de grevliga föräldrarna betraktade min ömma låga, föll jag riktigt i den ledes garn och ljög befängt. Jag sade:

Ack, herr greven skulle ingenting högre önska än en äkta förbindelse oss emellan. Men vissa considerationer, som ej får yppas – herrn förstår – kort sagt: jag är dömd att gifta mig med ett vida förnämligare fruntimmer.

Och jag suckade jag med och tog mig för bröstet. Tomson fann det förundransvärt, ty – som han sade – hans öde var just tvärt om. Han skulle endast allt för gärna vilja gifta sig med ett skönt och förnämt fruntimmer, som han råkat i Kristinehamn, men den tarvliga Hedda var nu en gång hans arvedel. Så stånkade vi båda, han för Hedda och jag för Nora, och sanningen att säga voro vi rätt uppskakade, som ynglingar lätt bliva. Jag tryckte hans händer och det smickrade honom mycket efter all den höghet, jag låtit påskina, varför han tackade allra ödmjukast.

Mitt upp i detta komplimenterandet kommo plötsligt två par stövlar utfarande från vindskammaren och kaptenens röst hördes ryta en befallning om bättre borstning än här om sistens. Blodet steg mig åt huvut och jag kände liksom en svindel vid detta brådstörta fall från skrytstegen. Jag vågade icke läsa min skam i Tomsons blick utan vände mig hastigt om, i det jag ropade:

Herr greve, herr greve! Varför förföljer ni mig med edra otidigheter? Håll inne med sådant, som sårar bådas vår värdighet. Jag gåve gärna mitt liv för er dotter, men jag kan icke gifta mig med henne. Tro mig på en ädlings ord! Jag kan icke! Nej och tusen gånger nej.

Var tog jag det ifrån i hastigheten? Och med vilken känsla och höghet framslungade jag icke mina fraser! Jag var själv alldeles förbluffad. Och vad tänkte kaptenen, som hörde sig kallas greve och en massa andra obegripligheter? Han stod där i kammardörren rätt anskrämlig att skåda, utan peruk på huvudet och utan andra kläder än en snäv skjorta och en stor svart läderpung, som dinglade i en snodd kring halsen. I handen höll han en liten brinnande talgdank och den måtte ha bränt honom, ty han började spotta, svära och hoppa jämfota. Plötsligt rusade han bort till min bädd och sparkade upprepade gånger kraftigt i bolstern. Jag rullade hastigt in under takstolarna och blev där tills han åter avlägsnat sig. Då kröp jag fram och sade ganska lugnt:

Hade den mannen en bättre karaktär, skulle inga considerationer i världen hindra vårt giftermål. Men nu ser herrn själv och tör förstå min tvekan.

För att vara slutet på en lögn var detta tämligen sant och jag tyckte att jag rett mig inte så illa. Tomson, som hukat sig ned bakom sin koffert, kom nu huttrande av skräck fram till mig och sade:

Hur kan herrn, som är en sådan herre som herrn är, tåla sig med detta?

Jag svarade kort, att man måste ha fördrag med en far, vars känslor man råkat såra. Så kröp jag åter ned i bädden och tänkte med växande fasa på morgondagen. Ty om kaptenen, som rimligt var, körde mig ur tjänsten, skulle jag vackert stå där utan ett kopparöre. Bäst jag låg och grubblade över detta, hörde jag Tomson säga:

Tro om han har mycket pengar i den svarta pungen sin på bröstet?

Jag jakade och han fortsatte med dallrig men ganska gäll stämma:

Den skulle man ta ifrån honom. Jag vet ackurat, hur det skulle gå till. Det vore ingen konst att lirka snodden av halsen på honom under sömnen.

Alldeles häpen viskade jag:

Vad böveln har herrn för tankar? Är herrn tjuv, så packa sig undan!

Det stukade honom, så att han sänkte tonen. Han mumlade någonting om att han i allmänhet ej vore tjuv, men att greven förtjänt en näpst. Man kunde skrämma honom genom att någon tid undanhålla honom börsen.

Jag bad honom dra åt fanders.

Samma natt stals börsen.