Den stackars människan var stor gurmand. Kaptenen åter stack det i gallan, att en man av hans betydenhet skulle sitta vid grötfatet, då endast några alnar därifrån sex stekta kycklingar bjöds åt en mamsell från Karlstad. Genast slog han käppens silverkrycka hårt i bordet och beställde kyckling. Men moran svarade, att hon offrat alla tuppar för mamsellen, och vad hönorna beträffade, skulle hon icke röra dem, om det så gällde livet. Då gulnade kaptenen fasligt, sänkte huvudet som en tjur och ropade: Vad nu? Är det håken själv som regerar detta stället? Skall en ståndsperson egenhändigt bryta nacken av hennes kycklingar?

Säkerligen skulle han ha gått till ytterligheter om icke mamsellen på det artigaste sätt slitit tvisten. Hon steg upp och nalkades oss under upprepade nigningar, alldeles som då en padda nigande skuttar fram på vägen och med samma förvånande kraft och lätthet i språnget. Kommen på ett par stegs avstånd, neg hon ännu djupare och sporde ödmjukast, om icke det nådiga herrskapet ville dela hennes måltid. Två kycklingar hade hon redan ätit upp men från återstående fyra avstod hon med glädje. Hon vore icke den storslukerska, som den rikliga uppdukningen kunde ge anledning förmoda. Men då hon dagen därpå skulle begynna en fastekur vid Iglinge, hade hon – som hon uttryckte sig – »riktigt velat spisa ajjöss».

Invitationen upptogs på bästa sätt: kaptenskan fick ett »söta hon» på tungan och kaptenen befallde, att borden skulle sammanslås. Därigenom kom oss många andra läckerheter till godo. Kaptenskan fick två kycklingar, ty kapten var förbjuden stek för de många stenarnas skull. Adolphen fick den största kycklingen och Nora och jag den minsta, som hon delade efter det goda hjärtats och den lilla magens samfällda ingivelse. Ur vagnslådan hämtade kaptenen egenhändigt en flaska rött och måltiden blev så glad och angenäm, som bara var möjligt. Varpå kaptenen begynte tala förtjust av att ha en alldeles färsk åhörerska. Han drog hela litanian, som bestod av tolv punkter eller missnöjesanledningar. 1) Den stora intrigen som skilde von Hancken från kavalleriet och desslikes stäckte hans befordran vid infanteriet, vartill ingen mindre än generalen baron G. M. Armfelt skall ha verkat jämte flera höga herrar ur salig kungens närmaste omgivning. 2) Den jämmerliga rättskipningen i detta landet som berövat bemälte von Hancken arvet efter faster Fredrika m. m. 3) Tvister med Kronan, pensionskassan samt åtskilliga myndigheter och privata rörande ej utbekomna fordringar. Sista båda punkter följde jag alltid med uppmärksamhet, ty summorna växte som pumpor och jag tänkte, att om den herren finge sin solklara rätt, måste det övriga Sveriget åka på fattighuset. 4) Skjutsstadgan. 5) Bonapartes strategiska misstag, varvid dock gavs erkännande åt hans insikter i taktiken. 6) Utrikespolitiken. 7) Roteringen. 8) Mödrars sätt att amma sina barn, som gemenligen sker utan metod, blott de skrika. 9) Läkekonstens förfall från Hippokrat och Gallen till professor Berzelius. 10) Böndernas odrägliga högfärd och den ringa skillnad som upprätthålles mellan stånden.