Han spelade på hamburgerlotteriet i hopp att vinna en så stor summa pengar, att han kunde köpa sig en pels. Så vann han tre hundra tusen kronor. En så stor vinst kunde icke hållas hemlig: alla hans vänner fingo höra talas om saken och lånade strax så stor del af summan, att han nätt och jämt kunde köpa en pels af oäkta bäfverråtta för återstoden – men det gjorde han icke. Och hur skulle han ha kunnat göra det? Alla människor visste ju att han hade vunnit sina pengar på lotteri; och det kan ju inte tusan springa omkring på gatorna i en lotteripels!»

»Nej, det är ju alldeles omöjligt.»

»Ja visst.»

»Ja-a.»

Vi sutto några ögonblick tysta, hvar och en upptagen af sina egna tankar.

Så med ens reste sig herr Kihlberg (han hade vid det femte glaset af den tredje champagnesorten anförtrott mig att han hette så) med en plötslig glädjeblixt i ögat och frågade mig:

»Hur stor är högsta vinsten i hamburgerlotteriet?»

»Jag tror att den är antingen fem eller sju hundra tusen,» svarade jag. »Åtminstone är det fullkomligt säkert att den icke är sex hundra tusen; ty spelvärdarna veta mycket väl, att de udda talen besitta en makt öfver människans fantasi, som de jämna icke äga.»

»Alltså minst fem hundra tusen,» återtog herr Kihlberg. »Det var endast två hundra tusen kronor jag ärfde efter min moster. Om jag spelar på hamburgerlotteriet kan jag alltså hoppas att få min förmögenhet mer än fördubblad: jag kan hoppas att få ärfva ytterligare en och en half moster. Då har jag ju ännu något att lefva för!»

»Ja visst. Framtiden ler emot er på nytt.»

»Ja, jag kan ännu hoppas. Jag vill spela på hamburgerlotteriet; men om jag vinner? Då är allt förloradt, då återstår mig endast döden!»

________

EN KOPP TE

DET sägs, att man i England kan riskera en god del af sitt sociala anseende genom att dricka brännvin eller därmed jämförliga drycker offentligt. Nå, hvart land har sina seder. Jag råkade i går afton tämligen illa ut med anledning af att jag ville dricka en kopp te på kafé ... ja, det kan ju vara likgiltigt hvad det var för ett kafé.

Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i hvilken jag kommer att afslöja humbugen i hela det moderna samhällslifvet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skrifva det i går. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande af diktarefeber vid skrifbordet i bara skjortan och började: »Oktoberskymningen bredde sig allt tätare öfver staden, medan höstregnet ...» Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var en af mina vänner, som ville låna pengar – en bagatell, ett par hundra kronor – men han behöfde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå själf. Jag gick alltså – och på hemvägen, just utanför min port, träffade jag en annan af mina vänner, som var sysselsatt med att fara omkring i droska och bilda ett bolag och som frågade mig om jag hade lust att öfvertaga posten som kassadirektör. Jag ville icke säga nej så där utan vidare, det hade ju sett ovänligt ut; jag gick därför att börja med in på att äta frukost med honom för att resonera vidare om saken. Först åto vi frukost alltså, och därefter började vi resonera. Klockan hade blifvit två på dagen, och vi voro just nära att komma till ett definitivt resultat, då min jungfru, som på något outransakligt sätt hade fått spaning på min vistelseort, kom inrusande och berättade, att min svärmor låg för döden. Min svärmor bor på Kungsholmen; jag tog alltså en droska och körde dit. Mycket riktigt, min svärmor låg verkligen för döden; men hon dog inte förr än vid sextiden. Ändtligen kunde jag alltså få komma hem och skrifva färdig min roman ... Men se: på Jakobs torg stannade jag som vanligt utanför Silvanders för att se på ett nytt slags handskar, och då jag vände mig om för att fortsätta hemåt, stod jag ansikte mot ansikte med en tredje af mina vänner, en man som var trött på att bilda bolag och hellre ville spela schack. Han frågade mig alltså om jag ville dricka whisky och spela schack. »Tacka tusan för det,» svarade jag utan betänkande, ty jag hade helt och hållet glömt bort min roman, och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde icke ändra mig – det skulle ha gjort ett karaktärslöst intryck. Alltså följdes vi åt hem till honom och drucko whisky och spelade schack till klockan elfva. Då sade jag god natt och gick hem med den orubbliga föresatsen att skrifva färdig min roman – och nu börjar historien.

Hör nu på:

Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halfva vägen, märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skrifva, om jag gick hem och satte mig vid skrifbordet sådan jag var.

»Här till höger ligger en liten treflig kafé-restaurant,» sade jag till mig själf. »Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skrifver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartadt.»

Jag gick alltså in.

I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.

Ett enda litet bord var ledigt, och det stod midt i salen. Där slog jag mig ned.

»Får jag en kopp te,» sade jag till en af uppasserskorna.

Det blef alldeles tyst i salen.