Rundt omkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte det glasen tillsamman och sade: nu tar vi en bottenfock!

Men då jag begärde en kopp te, blef det alldeles tyst i rummet.

»En kopp te?» frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.

»Ja,» svarade jag, »en kopp te!»

»Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?»

»Nej tack,» svarade jag vänligt. »Jag vill bara ha en kopp te.»

»Det skall bli,» svarade uppasserskan.

Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.

Man talade om mig rundt omkring, och jag hörde en del af hvad som sades.

»Det är en tokig utländing,» sade en.

»Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden,» sade en annan.

»Han är full och vill bli nykter,» sade en tredje.

»Hur kan man vilja bli nykter, när man är full,» sade en fjärde.

Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gaf henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.

Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ondt – då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.

»Är det verkligen du?» sade han upprörd. »Och du tänker dricka den där smörjan?»

»Ja,» svarade jag blygt.

»Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!»

Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.

»Jag tror du försöker göra dig kvick,» svarade min gamle kamrat.

Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.

Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden af vår bekantskap aldrig hade kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det; och nu var det sagdt!

Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så att det hördes öfver hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.

»Hvad är det fråga om?» sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.

Då pekade alla på mig och sade i korus:

»Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!»

I nästa ögonblick befann jag mig på gatan, och hvad min roman beträffar, så ämnar jag skrifva den färdig i dag.

________

KRONÄRTSKOCKAN

JAG fick en gång en ny vän.

En dag åto vi middag tillsammans på en af sommarrestauranterna. Jag har föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta hvar sin kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket god bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig beredt mig ett så utsökt nöje som just den gången.

Dagen var vacker. En blek septemberdag: en af dessa den tidiga höstens lyckodagar, hvilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till hvila för att lämna rum åt en känsla af mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i löfverket öfver och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden skymtade på afstånd.

Ja, det var en vacker dag.

»Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din?» frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.

»Den är utmärkt,» sade han. »Den är ännu bättre än din.»

Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess solida muskulatur:

»Jag tycker särskildt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak af blåsyra.»

Jag nickade tankspridt instämmande, medan jag sög på ett af de största fjällen, som jag hade gömt till sist. Blåsyra, låt gå ... Jag ansåg det icke otroligt att kronärtskockan kunde smaka blåsyra, i alla händelser var jag icke kapabel att disputera om saken.

Insekterna surrade. Vattnet tindrade mellan träden. Så gled det ett litet moln öfver solen.

Jag vet icke hvarför min vän fann det nödvändigt att just nu leda samtalet på en uppskakande tilldragelse, som hade passerat i dagarna och i hvilken en af våra gemensamma flyktigare bekanta hade spelat hufvudrollen.

»Det var en förskräcklig historia,» sade han.

Det hade han rätt i, ty det var det verkligen. Men hvarför skulle han tala om den saken nu, var det kanske för att det gled ett moln öfver solen? Jag svarade emellertid med full öfvertygelse:

»Ja, det var mycket sorgligt. Jag fick just veta det i går morse, och jag kände mig nedstämd hela förmiddagen.»

Sanningen är, att jag rätt ofta känner mig nedstämd om förmiddagarna.

Utan att blinka replikerade min vän:

»Ja, jag kunde inte sofva på hela natten.»

Jag svarade ingenting, men sneglade på honom från sidan tämligen kallt. Den blir snart outhärdlig, denna jäktande nutid med sin brutala konkurrens på alla områden.

Med ens påminde jag mig hans yttrande, att kronärtskockan smakade blåsyra, och jag fick en idé. I början af en bekantskap poserar man gärna en smula för hvarandra. Om jag nu lägger ut en liten snara med blåsyran som lockbete, skall han då gå i den eller icke?

Vi skola se.

Jag gaf honom en diskret puff i sidan med min pekfingerknoge och frågade i en ton af det lifligaste intresse:

»Hur var det du sa’ för en stund sedan, smakar kronärtskockan blåsyra?»

Det var ju omöjligt för honom att veta hvart jag ville hän: hvad jag kunde läsa i hans ansikte var alltså ännu blott ett fast beslut att till det yttersta försvara själfva tesen.

»Ja visst,» svarade han med ett lugnt småleende, »har du inte vetat det förut?»

»Nej, det har jag inte vetat. Jag vet nämligen inte hur blåsyra smakar. Men det vet kanske du?» tillade jag så oskyldigt jag kunde, liksom i förbigående.

Här låg det nya uppslaget. Han visste icke, att jag talade efter en gifven plan och hade alltså ingen anledning att inlägga någon afsikt i min fråga; han måste tillskrifva den slumpen, det lösa pratets oberäkneliga nyck.