Den som finner den kan stifta en ny religion, ty han har då i sin makt det bästa lockbete som någonsin en människofiskare har ägt.»

Orkestern slutade med en skräll. Salens guld glimmade mattare genom tobaksröken, och genom golfspringorna trängde det alltjämt upp en lukt af förruttnelse.

Vi bröto upp och skingrades hvar åt sitt håll. Jag irrade länge fram och åter genom gatorna, jag kom in på gator som jag icke kände igen och som jag aldrig sedan har återsett, underligt öde och tomma gator, hvilkas hus tycktes öppna sina led för att bereda mig rum, hvart jag än styrde mina steg, och sedan åter sluta sig bakom min rygg. Jag visste icke hvar jag befann mig, förrän jag med ens stod framför min egen port. Den stod vidöppen. Jag gick in genom porten och upp för trapporna. Vid ett af trappfönstren stannade jag och såg på månen; jag hade icke förut gifvit akt på att det var månsken denna kväll.

Men jag har aldrig hvarken förr eller senare sett månen sådan. Man kunde icke säga att den lyste. Den var askgrå och blek och onaturligt stor. Jag stod länge och stirrade på denna måne, ehuru jag var fruktansvärdt trött och längtade efter att få sofva.

Jag bodde i tredje våningen. Då jag hade gått två trappor, tackade jag Gud, att det endast återstod mig en. Men då jag kommit upp för denna trappa, slog det mig, att förstugan icke var mörk, som den eljes alltid brukade vara, utan svagt belyst liksom de andra förstugorna, där månen sken in genom trappfönstren. Men det fanns endast tre trappor i detta hus, utom vindstrappan; därför var den öfversta förstugan alltid mörk.

»Vindsdörren står öppen,» sade jag till mig själf. »Ljuset kommer från vindstrappan. Det är oförsvarligt af tjänstfolket att lämna vindsdörren öppen, det kan ju komma tjufvar upp på vinden.»

Men där var ingen vindsdörr. Där var endast en vanlig trappa, likadan som de andra.

Jag hade alltså räknat fel; jag hade ännu en trappa kvar.

Men då jag hade kommit upp för denna trappa och stod i förstugan, måste jag behärska mig för att icke skrika högt. Ty äfven denna förstuga var ljus, och icke heller där stod någon vindsdörr öppen, men en ny trappa förde mot höjden liksom nyss. Och genom trappfönstret sken månen in, och den var askgrå och glanslös och onaturligt stor.

Jag störtade upp för trappan. Jag kunde icke tänka mera. Jag vacklade upp för ännu en, och ännu en; jag räknade dem icke längre.

Jag ville skrika, jag ville väcka upp detta förhäxade hus och se människor omkring mig; men min strupe var sammansnörd.

Plötsligt föll jag på den tanken att söka läsa namnen på dörrskyltarna. Hvilka människor kunde väl bo i detta Babelstorn? Månljuset var för svagt, jag ref eld på en tändsticka och höll den tätt intill en skylt af mässing.

Jag läste där namnet på en af mina vänner, som var död.

Då lossnade min tungas band och jag skrek:

»Hjälp! Hjälp! Hjälp!»

*

Detta rop blef min räddning, ty det väckte mig ur den förfärliga drömmen om evigheten.

________

NATTVARDENS SAKRAMENT

DET var nästan i min barndom det passerade.

Det var en blåsig höstkväll, ombord på en af skärgårdsbåtarna. Vi hade ännu icke flyttat in från landet, och jag reste ut och in för skolans skull. Jag hade varit lat som vanligt och skulle examineras i ett par ämnen för att kunna komma upp i en högre klass.

Jag gick af och an på däcket i skymningen, med kragen uppvikt och händerna i kavajfickorna, och tänkte på mina motgångar i skolan. Jag var nästan säker om att bli kvarsittare. Då jag böjde mig fram öfver relingen och såg hur skummet fräste hvitt och hur babordslanternan kastade gnistrande gröna reflexer i det svarta vattnet, kände jag mig frestad att hoppa öfver bord. Då åtminstone skulle väl matematikläraren ångra sin kitslighet – då, när det väl var för sent – –

Men i längden blef det kallt därute, och när jag tyckte mig ha frusit nog, gick jag in i rökhytten.

Jag tycker mig ännu se den interiör af värme och hemtrefnad, som mötte mina blickar, då jag öppnade dörren. Den tända taklampan svängde långsamt af och an likt en pendel. På bordet ångade fyra whiskytoddar; fyra cigarrer blossade, och fyra herrar berättade svinaktiga historier. Jag kände dem alla som grannar på sommarnöjet: en bolagsdirektör, en gammal präst, en premieraktör och en knapphandlare. Jag bockade mig höfligt och slog mig ned i en vrå.