Jag hade visserligen en svag känsla af att min närvaro kanske kunde förefalla öfverflödig; men å andra sidan hade det ju varit för mycket begärdt, att jag skulle gå ute i blåsten och frysa, när det var så godt om utrymme i hytten. Dessutom visste jag med mig själf, att jag mycket väl kunde bidraga till underhållningen om det behöfdes.

De fyra herrarne sneglade på mig med en viss kyla, och det uppstod en paus.

Jag var sexton år, och jag hade nyligen gått och läst. Man har sagt mig, att jag vid denna tid hade ett menlöst och oskyldigt utseende.

Pausen blef likväl icke lång. Några klunkar ur glasen, några bloss på cigarrerna, och meningsutbytet var åter i full gång. En säregen omständighet frapperade mig dock: alla de historier, som berättades, hade jag redan hört otaliga gånger, och jag fann dem för min del tämligen enkla. Svinaktiga historier kunna som bekant indelas i tvenne hufvudgrupper: den ena koncentrerar sig närmast kring matsmältningsprocessen och därmed förknippade omständigheter, medan däremot den andra, som står ojämförligt högre i kurs, med förkärlek rör sig om kvinnan. Den förra gruppen hade jag och mina skolkamrater länge sedan lämnat bakom oss; så mycket mera öfverraskade det mig därför att höra dessa mognade herrar ägna den sitt lifligaste intresse, medan den andra, vida intressantare gruppen förbigicks med tystnad. Jag förstod icke detta. Skulle det möjligen vara af någon slags obehörig hänsyn till mig? Jag behöfver icke säga i hvilken grad misstanken härom förargade mig. Den lifliga stämningen i hytten hade smittat mig och gjort mig företagsam, och jag föresatte mig energiskt att göra ett slut på dessa barnsligheter.

»Hör, farbror,» inföll jag helt oförberedt under tystnaden efter en historia, som var så oskyldig, att endast prästen skrattade åt den, »kommer farbror ihåg den där historien, som kapten berättade i förgår?»

»Farbror» var bolagsdirektörn; han var en vän till min far.

Och jag fortsatte oförskräckt:

»Den var den festligaste jag har hört i hela mitt lif. Den kunde farbror gärna berätta!»

Fyra par förbluffade ögon riktades på mig, och det uppstod en pinsam tystnad. Jag ångrade redan mitt hastiga mod.

Bolagsdirektörn bröt isen med ett litet lättsinnigt skratt, som endast var ett svagt eko af de åskor han låtit rulla ett par dagar tidigare, då kaptenen berättade historien.

»Hi-hi – ja den var inte illa ...»

Och han började berätta den. Den var mycket pepprad, och den rörde sig om kvinnan.

Premieraktörn dolde i början sina känslor bakom sin vanliga mask af värdigt allvar, medan däremot knapphandlaren, en gammal bock, som grånat i synden, betraktade mig med ett visst förstulet intresse, i hvilket det ingick något af ökad aktning för min personlighet.

Men då anekdoten började taga en något betänklig vändning, inföll plötsligt prästen, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt uttryck i sitt slätrakade gumansikte:

»Ursäkta, min bästa bror, att jag afbryter, men – » och han skrufvade på sig en smula, så att han kunde rikta sina ord till mig, »hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrans hel ... till nattvarden?»

Jag kände, att jag blef blodröd. Jag hade glömt, att det fanns en präst i sällskapet.

»Ja-a,» stammade jag nästan ohörbart. »Jag har gått och läst i vinter.»

»Jaså,» svarade den gamle prästen, medan han långsamt rörde i sitt toddyglas.

Och han tillade utan att se upp, med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen hade präglat med öfverseendets och fördragsamhetens milda ton:

»Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag afbröt.»

________

SOTARFRUN

DET är en grym och sorglig historia. Jag hörde den mer än en gång berättas i min barndom, och den kom mig att undra och rysa.

Inne i en sidogata står ett gammalt borgarhus med en slät och grå fasad. Genom en stor, rundhvälfd port utan alla prydnader – ja, ett årtal finns där, kanske också ett par fruktguirlander – kommer man in på en trång gård, lagd med kullerstenar, en svart, stenlagd brunn som så många andra, dit solen aldrig hittar vägen. En gammal lind med afstubbade grenar, svartnad bark och af ålder glesnadt löfverk står där i en vrå; den är gammal som huset, ja ännu äldre, och är alltjämt ett kärt tillhåll för gårdens barn och kattor.

Det var förr i världen sotar Wetzmanns gård.

Sotar Wetzmann skall ha varit en ganska beskedlig gubbe. Han hade haft framgång i lifvet och samlat en rätt stor förmögenhet. Han var god mot de fattiga, barsk mot sina gesäller – ty så var bruket, och det behöfdes kanske också – och drack toddy på källaren hvarje kväll; ty han hade tråkigt hemma.

Hans hustru var också barsk mot gesällerna, men hon var icke god mot de fattiga och icke heller mot någon annan. Hon hade tjänat som piga i sotar Wetzmanns hus, innan hon blef hans andra fru. Den tiden voro Afunden och Kättjan de bland de sju dödssynderna, som lågo hennes natur närmast; numera var det Vreden och Högmodet.

Hon var stor och kraftigt byggd och skall i yngre år ha varit vacker.

Sonen Fredrik var spenslig och blek. Han var född i det första giftet, och man sade, att han liknade sin mor. Han hade ett godt hufvud och ett blidt sinne, och han studerade till präst. Han hade just blifvit student, då han föll i en lång och svår sjukdom, som höll honom vid sängen en hel vinter.

I en gårdsflygel bodde en hjälpmadam med sin dotter Magda. Ja, hette hon Magda? Jag vet icke, men jag kallade henne alltid så för mig själf, när jag som barn hörde de gamla berätta om henne någon vinterkväll, i skymningen; och jag tyckte mig då se ett litet blekt och skyggt barnansikte, omflutet af ett stort, ljust hår, och med en mycket röd mun. Hon var femton år och hade nyligen gått och läst. Kanhända var det detta »gått och läst», som gjorde, att jag alltid föreställde mig henne allvarlig och stilla som de unga flickor, jag om söndagen brukade se i kyrkan, och att jag alltid tänkte mig henne klädd i en lång och slät svart klädning.

Då studenten fram på vårsidan började komma på bättringsvägen, fick hjälpmadamens dotter på hans begäran sitta hos honom vid bädden en stund om eftermiddagarna och läsa högt.

Fru Wetzmann tyckte icke om det. Hon var rädd, att det kunde uppstå ett tycke.