På gården stannar hon en minut och ser uppåt fönstret till det rum, där han ligger ensam på den hvita bädden med hennes mandelblommor och violer på täcket. Då hon vänder sig om för att gå in i det lilla rummet i gårdsflygeln, står hon ansikte mot ansikte med fru Wetzmann, och hon ger till ett litet skrik.

Det finns ingen lefvande människa på gården, ingen mer än de två. Rundt omkring stå väggarna och stirra på dem i mörkningen med tomma, svarta fönster, och den gamla linden skälfver till inne i sin vrå.

»Du har varit där uppe,» säger sotarfrun.

Jag trodde alltid som barn att hon log, då hon sade detta, och att hennes tänder då lyste lika hvita i mörkret som hennes mans gesällers.

»Ja, jag har varit hos honom,» har kanske Magda då svarat, trotsig och rak ännu i sin kritbleka rädsla.

Hur gick det sedan till? Man vet det icke riktigt, men troligen blef det en hetsjakt rundt kring gården. Vid foten af det gamla lindträdet snafvade flickan och föll. Hon vågade icke ropa på hjälp, för att icke den sjuke skulle höra det; och hvem skulle också ha hjälpt henne? Hennes mor var borta på arbete. Den rasande kvinnan var öfver henne; hon hade under tiden fått fatt i ett tillhygge, en kvastkäpp eller något sådant, och det föll slag på slag. Ett par halfkväfda skrik från en strupe, sammansnörd af dödsskräcken, och så intet mera.

Ett par af gesällerna, som just hade kommit hem, stodo nere i den mörka porten och sågo på; de rörde icke en led för att hjälpa barnet. Kanhända vågade de icke; kanhända leddes de också af ett svagt hopp att en gång få se matmodern föras bort på en fångkärra.

Då fru Wetzmann gick in i huset efter att ha utöfvat sin husbonderätt – ty hon kände väl instinktmässigt, att hon naturligtvis hade husbonderätt öfver alla, som hon kunde och ville utöfva den mot – stötte hon emot något mjukt i trappan. Hon ropade på en tjänstflicka och ett ljus, ty det var alldeles mörkt där uppe. Det var Fredrik. Han hade hört de svaga skriken, sprungit upp ur bädden och ut, och i trappan hade han fallit.

*

I tre dagar lefde Magda; därefter dog hon och blef begrafven.

Sotar Wetzmann betalade en summa till hjälpmadamen, hennes mor, och det blef icke någon rättegång om saken. Likväl tog det hårdt på den gamle mannen. Han gick icke mera till källaren för att dricka toddy, utan satt oftast hemma i en skinnklädd stol och stafvade i en gammal bibel. Han föll af och blef tyst och besynnerlig, och det gick icke ett år, förrän också han var död och lagd i jorden.

Sonen Fredrik tillfrisknade så småningom; men han blef aldrig färdig med sin prästexamen, ty både hans fattningsförmåga och hans minne hade blifvit försvagade. Man såg honom ofta gå med blommor till Magdas graf; han gick framåtlutad och mycket fort, ja, han nästan sprang, som om han haft en mängd angelägna ärenden att uträtta, och merendels hade han också ett par böcker under armen. Till slut blef han alldeles svagsint.

Och sotarfrun ? Hon tycks ha varit en stark natur. Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt. Det kan hända, att en karl med blanka knappar i rocken slår dem på axeln och ber dem följa med: då vaknar samvetet. Men till fru Wetzmann kom ingen. Hon satte sin styfson på en inrättning, då han blef för besvärlig hemma, och hon sörjde sin man, som skick och bruk är, och därefter gifte hon om sig. Då hon åkte till kyrkan bröllopsdagen, hade hon en gredelin sidenkofta med guldtränsar och var »utstyrd som tusan hakar» – så sade min mormor, som satt i sitt fönster i huset midt emot och såg hela ståten, medan hon vände ett blad i sin postilla.

________

PELSEN

DET var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blefvo mindre, utom de som hade pelsverk.

Häradshöfding Richardt hade en stor pels. Det hörde för öfrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon pels: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bli feta af att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blifvit mager; och så blef det julafton.

»Jag har haft ett dåligt år i år,» sade doktor Henck till sig själf, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen, var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. »Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden.