Hennes styfson kunde gärna för henne gå och bli kär i hvem han ville och förlofva sig också, det rörde henne icke; men det skulle åtminstone icke bli med en hjälpmadams dotter! Hon höll ett misstänksamt öga på Magda, men måste låta det passera. Sjuklingen skulle ju förströs på något sätt; och doktorn hade förbjudit honom att ligga och läsa, ty han hade svaga ögon och fick icke anstränga sig.

Så satt hon då hos honom vid bädden och läste högt ur både andliga och världsliga böcker; och studenten låg blek och matt och lyssnade till hennes röst och såg på henne också och fann behag i henne.

Hon hade en så röd mun.

De voro nästan jämnåriga – han var icke mera än sjutton eller aderton år – och de hade många gånger lekt tillsammans som barn. Snart nog blefvo de förtroliga.

Fru Wetzmann fann så ofta som möjligt någon förevändning för att gå in i sjukrummet för att se efter hur det stod till där inne. De båda barnen borde ha märkt det och tagit sig till vara; men man handlar ju icke alltid som man borde. En dag, då hon ljudlöst och försiktigt öppnade dörren, stod det till på följande sätt: Magda hade lämnat sin stol, som man hade ställt på något afstånd från bädden, och stod nu böjd öfver hufvudgärden med armarna om den unge mannens hals. Han åter hade rest sig till hälften med armbågen stödd mot kudden och smekte hennes hår med en tunn hvit hand, och de kysste hvarandra lifligt. Då och då hviskade de också några afbrutna ord utan mening.

Sotarfrun blef mörkröd. Likväl kunde hon icke afhålla sig från att le invärtes: hade det icke gått alldeles så, som hon visste att det skulle gå! Men nu skulle det också vara punkt och slut. Vreden och Högmodet stego upp inom henne, svällde ut och lyste fram ur hennes hy och ur hennes ögon, som gnistrade; och hvem vet – medan hon stod där osedd och tyst och betraktade de båda unga, som hvarken hade ögon eller öron för något annat än hvarandra – hvem vet, om icke också Afunden och Kättjan i hemlighet kröpo fram ur sina gömslen och spelade upp på hvar sin dolda sträng i hennes själ.

Hon besinnade sig icke länge, utan steg raskt fram till bädden, grep flickan om den späda handleden med en järnhård näfve, gaf henne ett skymfligt namn och slängde henne ut genom dörren under en ström af de fulaste tillmälen. Därefter svor hon i tjänares och gesällers intresserade närvaro en dyr och saftig ed, att om den ungen en gång till vågade sätta sin fot innanför hennes tröskel, så skulle hon få huden full med så mycket stryk, att hon inte skulle kunna röra en fena på fjorton dar.

Det var ingen som betviflade, att hon ämnade hålla sitt ord.

Den sjuke gjorde icke sin styfmor några förebråelser. Hvar gång hon gick genom rummet, vände han ansiktet mot väggen; han ville icke se henne och icke tala till henne efter uppträdet med Magda. Men en dag anförtrodde han sin far i ett samtal mellan fyra ögon, att han icke kunde lefva, om icke Magda finge bli hans brud. Den gamle skorstensfejaren blef häpen och förargad, men vågade icke strax sätta upp något allvarsamt motstånd: sonen var den ende, som han höll af och som visade honom någon ömhet tillbaka, och han kunde icke uthärda tanken på att mista honom.

Han ställde saken på framtiden och gaf hustrun del af sina bekymmer.

*

Hur skall jag kunna skildra det som sedan hände? Det låter som en elak dröm eller som en saga, gjord att skrämma barnen med då de äro stygga, och likväl är det sant.

Det skall ha varit en lördagsafton i maj det passerade.

Gården ligger tyst, gatan är tyst. Kanhända någon gnolar en visa genom ett köksfönster, eller att några barn leka nere i gränden ... Den sjuke är ensam i sitt rum. Han räknar kvarter och minuter. Det är vår nu där ute. Snart är det sommar. Skall han aldrig mera komma upp från sitt läger, aldrig mera höra skogen gnola och hviska, aldrig som förr kunna mäta dagen med stunder af verksamhet och stunder af hvila? Och Magda ... Om han blott icke alltid såg hennes ansikte för sig med den vilda skrämsel i blicken, som hon hade, då styfmodern grep henne om handleden. Icke behöfde hon vara rädd. Icke vågade den elaka kvinnan på allvar göra henne något ondt, då hon visste, att han hade valt henne till sin brud.

Så ligger han där och drömmer, än vaken, än halfvaken, och låter pupillerna suga in ljuset af solstrimman på den hvita dörren; och då han sluter ögonen, simmar det fram en arkipelag af giftiga gröna öar, omslutna af ett bläcksvart haf. Och medan han blundar, går det gröna öfver i blått, och det svarta ljusnar till blårödt med naggade mörka kanter, och så blir det svart alltsamman ...

Han känner en lätt hand stryka sin panna, och han far upp i bädden.

Det är Magda. Magda står framför honom, liten och späd och med en leende röd mun, och hon lägger en knippa vårblommor framför honom på täcket. Sippor och mandelblommor och violer.

Är det sant, är det verkligen hon?

»Hur har du vågat?» hviskar han.

»Din styfmor är borta,» säger hon då. »Jag såg henne nyss gå ut, klädd för att gå bort. Jag hörde, att hon skulle gå till Söder, och det dröjer säkert länge innan hon kommer hem. Då smög jag mig uppför trappan och in till dig.»

Och hon blir länge hos honom och talar om skogen, där hon gått ensam och lyssnat till fåglarna och plockat vårblommor åt honom, som är henne kär. Och de kyssa hvarandra så ofta som möjligt och smekas som två barn, och båda äro lyckliga, medan timmarna rinna och solstrimman på den hvita dörren blir brandgul och röd och mattas och bleknar bort.

»Kanske du borde gå,» säger Fredrik. »Hon kan snart vara hemma. Hvad skall jag göra, om hon vill slå dig, jag, som ligger här sjuk och svag och som får svindel, om jag stiger upp ur bädden. Kanske du borde gå!»

»Jag är inte rädd,» svarar Magda.

Ty hon vill riktigt visa, att hon håller af honom, och att hon gärna vill lida ondt för sin kärleks skull.

Och först då skymningen kommer, kysser hon honom för sista gången och smyger ut ur huset.