»Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat hvar gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.»

Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i pels, än hon eljes brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Därefter borrade hon hufvudet i hans pelskrage och hviskade:

»Gustaf är inte hemma ännu.»

»Jo,» svarade doktor Henck med en något sväfvande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, »jo, han är hemma.»

*

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.

Häradshöfding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.

Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på hvarandra och varit glada.

»Du säger ingenting, gamle gosse,» sade Richardt. »Sitter du kanske och grubblar öfver din trasiga öfverrock?»

»Nej,» svarade Henck. »Snarare öfver pelsen.»

Det var tyst några minuter, innan han fortsatte:

»Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsamman. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.»

»Å, du misstar dig,» mumlade Richardt och såg bort.

»Nej,» svarade Henck, »jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din pels. Den har förskaffat mig de sista sekunder af lycka jag har känt i lifvet.»

________

KYRKOFADERN PAPINIANUS

JAG var en gång ute och reste. Jag såg floder, kullar och berg, som icke liknade våra. Jag såg också många städer och bland dem Paris.

Paris är en liflig och vacker stad. Männen äro artiga och förekommande, utom droskkuskarne. Kvinnorna äro sköna och giriga. Eiffeltornet är tre hundra meter högt, men bekvämlighetsinrättningarnas plåtskärmar äro vida lägre än hos oss. Omnibusarna likna stora hus och äro merendels förspända med tre hvita hästar; men man kan icke åka med dem, ty de äro alltid fulla af folk. En afton var jag nära att bli öfverkörd af en sådan omnibus på boulevarden, men räddade mig i sista sekunden upp på en refuge under en stor elektrisk båglampa. På samma refuge stod en andlig i lång svart kaftan och låg hatt med vida brätten; han hade också ett bomullsparaply under armen. Jag kunde icke se hans ansikte, ty det beskuggades helt och hållet af hatten.

»Det gick ju lyckligt, min herre,» sade han vänligt.

»Ja, min herre,» svarade jag.

Han stod liksom jag och väntade på ett tillfälle att komma öfver till den motsatta trottoaren. Omnibusarna och droskorna körde förbi i en oafbruten fil, som aldrig tycktes vilja taga slut, och rundt omkring oss skreko busarna, så att man tyckte sig höra hur det knakade i deras stackars lungor:

»La Presse! V’la la Presse!»

Medan jag väntade, kastade jag bort min cigarrett och tog upp mitt fodral för att tända en ny. Jag stod nämligen och rökte på en cigarrett; och när jag ansåg, att den var utrökt, kastade jag bort den. Men se, då kröp genast en liten blek och smutsgrå buse fram mellan omnibusarnas hjul, där han tycktes hemmastadd som räfven i skogens snår, plockade upp cigarrettstumpen, stack den i munnen och tände den. Och en nyans gladare och lyckligare än nyss, fortsatte han sin väg nedåt boulevarden med cigarrettstumpen i munnen och tidningspacken under armen, medan han tjöt:

»V’la la Presse! Nytt uppslag i Dreyfusaffären! Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna! Voilà la Pre-e-esse!»

»Förefaller det er icke egendomligt, min herre,» frågade jag den andlige, »att man anför herr Scheurer-Kestners smak för negresser (antingen den nu är verklig eller uppdiktad) som ett af de skäl, hvilka tala för kapten Dreyfus’ brottslighet och grefve Esterhazys oskuld?»

»Å, min herre,» svarade den andlige utan betänkande, »vid ett ytligt betraktande förefaller det visserligen egendomligt; men om man ser hela denna sak ur den rätta synpunkten, måste man finna det fullkomligt berättigadt att ställa dessa företeelser i sammanhang med hvarandra. Att ha haft en negress till älskarinna är en mycket svår synd (ehuru icke en dödssynd); det tyder på ett sinnelag, som med vilja och afsikt är riktadt mot det onda.