Det kan icke vara utan mening, som Gud har gifvit de svarta folken en så påfallande likhet med djäflarne. Att älska en negress det är nästan att söka upp helvetet. Men om kapten Dreyfus’ försvarare äro sådana, hurudan måste icke då han själf vara!»

»Men betänk då, min herre, att kapten Dreyfus icke har blifvit dömd och deporterad för sin egen eller sina vänners dåliga karakter i största allmänhet, utan för ett visst gifvet brott; och om han icke har begått detta brott ...»

Den andlige gjorde en myndig och bjudande gest med sitt bomullsparaply.

»Ack, min herre,» afbröt han mig, »ni rör där vid en fråga, som alldeles icke besitter den vikt ni tillägger den. Domare äro människor och kunna misstaga sig. Det är sannolikt att många blifva oskyldigt dömda; men det är en stor lycka, att man i allmänhet förblir i okunnighet om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till allmänhetens kännedom och att söka få en en gång under alla lagliga former afkunnad dom upphäfd. Det är dåraktigt och brottsligt att för en endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen och därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning. Om kapten Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själf inse detta. Som sakerna nu stå, kan han icke tjäna sitt land bättre än genom att erkänna sig skyldig. Genom att vidhålla sin oskuld begår han just det fosterlandsförräderi, till hvilket han kanske från början var oskyldig. Men det börjar regna, min herre, och ni har icke något paraply. Vi ha kanhända samma väg?»

Prästen spände välvilligt upp sitt bomullsparaply öfver mitt hufvud, och vi följdes åt in i trängseln på den smala rue du Faubourg Montmartre.

»Det synes mig framgå af hvad ni här säger, min herre,» började jag efter att ha samlat mina tankar en minut, »att ni öfver hufvud taget anser en människas öden i detta lif, det jordiska, vara af underordnad vikt. Men om ni alltså, som jag förutsätter, ser sakerna ur evighetens synpunkt, blir icke ur denna synpunkt en nations väl eller ve lika oväsentligt som individens?»

»Detta tal är gudlöst, min herre. Det är icke tillåtet för en människa att betrakta timligheten ur evighetssynpunkt. Denna synpunkt är uteslutande förbehållen åt den evige.»

»Men ... ni betraktar alltså icke heller kapten Dreyfus’ öde ur denna synpunkt?»

»Ingalunda.»

»Men, min herre: då ni betraktar rättvisan eller orättvisan i hans domfällande som en sak af underordnad vikt, har ni icke då hela tiden i tankarna den gudomliga rättvisan, som i ett kommande lif skall godtgöra hvad den mänskliga felat?»

Prästen stannade och betraktade tankfullt sina grofva skor, på hvilka regnet droppade ned från hans paraply. Hans ansikte belystes nu skarpt af gasrampen i ett butikfönster. Han hade godmodiga och groft skurna drag. Ansiktsuttrycket var matematikerns eller schackspelarens, som grubblar öfver ett svårt problem.

»Ingalunda obetingadt,» svarade han slutligen. »Jag är i denna punkt närmast böjd för att ansluta mig till den mening, som fordom uttalades af kyrkofadern Papinianus. Han ansåg nämligen, att det alltför mycket skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att den kunde korrigeras af den gudomliga. Den senare har, enligt Papinianus, öfverlåtit hela sin kraft på den förra. Han ansåg det därför nödvändigt och godt, att den, som här på jorden blifvit orättvist, men under iakttagande af alla lagliga former dömd till döden, i det kommande lifvet blefve fördömd.»

Sedan den andlige sagt detta, var det grubblande uttrycket försvunnet från hans ansikte. Han sade: »God natt, min herre» med sin vanliga godmodiga och vänliga röst och försvann in i den trånga och sluttande gatan Notre Dame de la Lorette.

________

VOX POPULI

DENNA stad är den sedligaste i världen. När det någon gång inträffar, att en diktare eller konstnär i sin alstring öfverskrider gränserna för det tilllåtna och därigenom missbrukar de gåfvor, med hvilka försynen utrustat honom, fyllas icke blott människorna utan äfven de små hundarne med sedlig harm.

Det märkte jag senast i går.

Då klockan slog tre steg jag ut ur Biblioteket, trött af forskarmödorna inom dess svala murar och fullastad med böcker så tjocka som jag aldrig blir och så lärda att ni icke ens skulle förstå titlarna, om jag räknade upp dem.

Det var en varm och välsignad sommardag. Jag vek af in på en sidoväg under de stora gröna träden. Och så förde mig slumpen omsider till den kulle, där Farfadern sitter orörlig och tyst och drömmer, medan gossen sofver i hans knä.

På soffan framför bronsgruppen sjönk jag ner tillintetgjord, kastade böckerna till höger och vänster om mig, tände en cigarrett och slöt ögonen till hälften. Jag har märkt att man ser världen mera syntetiskt då man ser den med halfslutna ögon; alla linier bli renare och enklare, alla obehöfliga och förvirrande små nyanser drunkna, figurerna glida fram och tillbaka öfver scenen som silhuetter i skilda plan. Och hur lyckligt var det icke att jag satt med halfslutna ögon just nu, då två så gräsligt fula gamla fruntimmer gingo förbi med en liten svart hund i ett snöre!

Situationen är alltså denna: i fonden sitter Farfadern och drömmer sin gamla dröm om de generationer som skola komma och om hvilka han – sannolikt med orätt, tyvärr – tänker någonting mycket vackert; på åskådareplatsen sitter jag; och i prosceniet mellan oss båda glida två mycket fula gamla fruntimmer fram, från höger till vänster, med en liten svart hund i ett snöre.

Som bekant är Farfadern ett i hög grad anstötligt skulpturverk – jag nödgas erinra därom i händelse någon redan skulle ha glömt det; ty det hör till historien.

De båda gamla fruntimren stanna framför bronsstoden och utbyta sina tankar om konstverket; jag kan icke höra hvad de säga, men jag ser af hufvudenas vickningar och af de grönaktiga parasollernas häftiga rörelser i luften, att de betrakta saken mera ur moralens än ur estetikens synpunkt, och att deras omdöme utfaller ogillande.

Under tiden springer den lilla hunden hit och dit, så långt snöret tillåter, tills han slutligen fattar, att det är något som har tagit hans matmödrars intresse i anspråk och som följaktligen också bör intressera honom, och att detta något just är bronsstoden där på gräsmattan. Då sätter han sig snällt och stilla på sin bak och lyssnar med tillspetsade öron och vädrande nos till de båda gräsligt fula gamla fruntimren; och liksom jag uppfattar han snart af hufvudenas vickningar och af de svartgröna parasollernas ursinniga gester, att bronsgruppen i sin helhet är föremål för deras lifliga ogillande. Det är då naturligt och i sin ordning, att han genast fattas af ett outsläckligt hat till denna grupp: eljes vore han en dålig hund.

»Vaff!» säger han och rusar upp emot bronsgruppen med sådan ilska, att de gamla fruntimren bli skrämda och genast tystna. »Vaff, vaff, vaff!»

Pantomimen börjar nu bli liflig: å ena sidan den lilla hunden, som med fradga kring munnen och ögonen lysande af trohet och ilska gör språng på språng mot sin nya dödsfiende, medan han skäller: »Vaff, vaff, vaff!» – å andra sidan de två bleka, magra, svartklädda och gräsligt fula gamla fruntimren, som med förenade krafter draga i snöret och endast tum för tum lyckas förflytta sig själfva och hunden, tills de slutligen glida ut i kulissen till vänster.

»Vaff!» säger den lilla hunden ännu en gång innan han försvinner, och därmed är han ute ur historien; men historien är icke därför slut.

Vi veta alla, att när en liten hund börjar skälla, då stämma traktens alla hundar genast in.