När hon hade stått och sett på dem en stund, sparkade hon till dem med foten, så att de for ut i vattnet tillbaka.

Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med sig själv, utan att hon förstod varför. Det var ju i alla fall inte hon, som hade gjort orätt.

Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sa om honom, att han hade varit rik en gång i tiden. Han skulle ha ägt sju gårdar, som var för sig var lika mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var han utfattig.

Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg efter sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem, utan hon fann fisk på varenda en. Hon lossade fiskarna från krokarna och la dem i korgen, men hon gick inte hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till notbindarns.

Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, när Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och såg på honom, innan hon steg över. Han var bra fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far sin se ut på det sättet.

Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som hade bjudit honom att bo hos dem ända till döddagar. Men han hade i stället flyttat till en sonhustru, som bodde här i Askedalarna, för att hjälpa henne så gott han kunde. Hon hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort för länge sedan och skulle nu vara död.

– Det var allt fisk på krokarna i dag! ropade den lilla flickan, där hon stod på stättan.

– Jaså, du, sa notbindarn, det var bra, det, du.

– Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får, om jag bara får sköta om fiskninga själv, sa den lilla flickan.

Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken bredvid honom, och hon väntade sig, att notbindarn skulle bli glad och berömma henne, såsom hon var van, att Jan, far hennes, blev glad över allt, vad hon sa eller gjorde.

Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.

– Behåll du det, som är ditt! sa han. Vi är så vana å svälta här, så nog kan vi undvara ett par småfiskar.

Det var något eget med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde inte ge sig med mindre, än att han skulle tycka om henne.

– Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får ta alltsammans, erbjöd hon.

– Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej, sa gubben. Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg, förrän hon hade funderat ut ett sätt att få honom nöjd.

– Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron, å att vi ska ta opp krokarna tesammans, å att vi ska ta hälften var åv fisken? frågade hon.

Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de besynnerliga, slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende for över hans ansikte.

– Ja, nu fick du napp te sist, sa han. Det förslaget ska jag inte säja nej te.

Agrippa

Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.

Om man bara tänker på hur han såg ut, med de gula, rödkantade ögonen under de buskiga ögonbrynen, med den förskräckliga näsan, som slog bukt på bukt, med det stora, toviga skägget, som stod ut omkring munnen som resta borst, med de djupa rynkorna i pannan, med den långa, skrangliga kroppen och med den trasiga soldatmössan på huvudet, så får man medge, att vem som helst kunde bli rädd för att komma i delo med honom. – – –

Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.

Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.

Men hon tappade inte besinningen fördenskull. Utan för det första bröt hon ihop smörgåsen och la skivorna på varandra, så att de inte skulle smeta av sig, och så stoppade hon in dem under förklädet.

Och sedan varken sprang hon sin väg eller försökte bomma igen stugan, för det visste hon inte skulle ha tjänat något till med en sådan karl, utan hon blev sittande. Det enda hon gjorde, det var, att hon tog strumpstickningen, som Kattrina hade lämnat efter sig på stenhällen, då hon gick bort till Jan med hans aftonvard för en liten stund sedan, och började på att sticka, så att det skramlade i spetorna.

Hon satt, som om hon skulle vara riktigt lugn och belåten, hon, men hon tittade allt i smyg bort till grinden. Jo då, det slog inte fel, att han ämnade sig in till dem. Han höll just på att lyfta av kroken.

Hon flyttade sig litet högre upp på stenen och bredde ut kjolarna, för nu kände hon på sig, att det var hon, som fick lov att ta vård om hemmet.

Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han sådan, att han slogs, om man bara inte kallade honom för ”Greppa” eller bjöd honom på smörgås. Inte heller stannade han länge på vart ställe, om det inte var så olyckligt, att man hade en dalkarlsklocka i huset.

Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.

Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått hand om en klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg ta vård om den, annars slutade den upp att gå. Gubben försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, men det stod inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.

Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med ens klocka.