Det visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte någon utväg att rädda dalkarlsuret, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg hade reda på att det fanns där, och han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, då han hade visat sig där, hade Kattrina varit hemma och hindrat honom.

När gubben kom till stugan, stannade han mittframför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:

– Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?

Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi henne rätt in i stugan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan.

Flickan sprang in efter honom och försökte tala om för honom hur bra den gick. Den varken drog sig efter eller före. Den behövde rakt inte lagas.

– Hur ska e klocka kunna gå rätt, som inte Johan Utter Agrippa Prästberg har skött om? sa gubben.

Han var så lång, att han kunde öppna klockfodralet utan att stiga upp på en stol. I nästa ögonblick hade han lossat urtavlan och verket och satt dem på bordet. Klara Gulla knöt ihop näven under förklädet och fick tårarna i ögonen, men inte hade hon makt att hindra honom.

Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, innan Jan eller Kattrina skulle komma hem och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av innehållet föll till golvet.

Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit. Och vem helst, som har sett Agrippa Prästberg, förstår nog, att hon inte tordes göra annat än lyda. Hon la sig ner på golvet och räckte honom en liten såg och en mejsel.

– Är det någe mer? röt gubben. Du ska vara glad, att du får passa opp kunglig majestäts å kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.

– Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta vis.

– Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha fallit, di mä.

– Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.

Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon! Tänk, om de var bortkomna för honom!

Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordsbenet.

Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fjädrar, som han hade i knytet. Kanske att det skulle gå så lyckligt, att han inte fann reda på glasögonen?

– Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta, sa han. Opp mä dej, torparunge!

Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.

– Kom opp mä dej! brummade gubben. Jag tror dej inte mer än jämnt. Vad är det, som du håller under förklät? Fram mä’t, säjer jag dej!

Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit under förklädet. Nu måste hon visa den också, och så fick han se smörgåsen.

– Usch! Jag tror, att det är smörgås, sa Agrippa Prästberg och for tillbaka, som om tösen hade gått och burit på en huggorm.

– Jag satt å åt på’na, när ni kom, å jag stack’na undan, för jag vet ju, att ni inte tycker om smör.

Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.

– Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara Gulla. Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro, att det var så.

Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med klockan, då glasögonen var borta. Det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen.

Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet.

Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem. Han hade löst upp knytet för att visa, att de inte fanns där, och då var glasögonfodralet det första han såg.

Nästa gång han fick se Jan och Kattrina på talbacken vid kyrkan, gick han fram till dem.

– Den dära jänta era, sa han, den dära lilla behändiga jänta era, den kommer ni allt te å få glädje åv.

Den förbjudna frukten

Det var många, som spådde Jan i Skrolycka, att han skulle få glädje av den lilla flickan, när hon blev stor. Folk begrep visst inte, att hon allaredan nu gjorde honom lycklig var dag och var stund, som Gud gav. Det var bara en enda gång under hela hennes uppväxttid, som han blev både förargad och skamsen för hennes skull.

Den sommarn, då den lilla flickan var elva år, vandrade Jan och hon över höjden till Lövdala den sjuttonde augusti, som var ägarns, löjtnant Liljecronas, födelsedag.

Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag, att man längtade efter den året runt både i Svartsjö och Bro.