Han hade trampat på en glasbit och fått en djup skåra under foten. Han kunde inte uthärda att ha stöveln på sig, och man kan förstå ett sådant elände det skulle vara att stå och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.

– Ska du inte ge dej mä det där? frågade Jan i Skrolycka.

– Jag är tvungen å bli färdig i dag, sa den andre. Jag får inte ut nån säd åv Erik i Falla, innan betinget är klart. Det är slut mä rågmjölet för oss.

– Ja, go natt i dag då! sa Jan.

Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte en gång orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.

Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där stannade han.

– Vad gör det den lilla flicka, om du kommer hem te hennes födelsedag? sa han till sig själv. Hon har det lika bra utan dej. Men Börje har sju barn hemma å ingen mat åt dom. Ska du låta dom svälta, för att du ska få komma hem å leka mä Klara Gulla?

Han ställde sig att arbeta bredvid Börje, men han var bra trött redan förut, så att det gick inte fort för honom. Det var närapå mörkt, innan de var färdiga.

”Nu sover Klara Gulla för länge sen”, tänkte han, då han äntligen tog det sista spadtaget.

– Go natt i dag! ropade han till Börje för andra gången.

– Go natt, sa Börje, å tack för hjälpen! Nu går jag å tar ut råg genast. Å jag ska ge dej ett handtag en annan gång, var säker på det!

– Jag vill ingen betalning ha. Go natt nu!

– Vill du inte ha någe för att du hjälpte mej? Vad är det åt dej, som är så schangtil?

– Å, det är … det är jäntas födelsedag i dag.

– Å för det får jag hjälp mä dikninga?

– Ja, för det å för e anna sak också. Ja, go natt!

Han gick hastigt bort för att inte bli lockad att förklara vad detta andra var. Det brände honom på tungan att säga: ”Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas.”

Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han hade blivit tokig.

Julmorgonen

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen.

Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet. Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan.

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödda judakonungen.

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att trollen hade ätit och druckit och dansat under den.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrina för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrina gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! De vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre.

Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse.

Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket.

I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han började sjunga en psalm i skogen.

Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade hört det.