Kris
Kris
Bokutgåva
Stockholm. Albert Bonniers förlag. 1934
Epub-version
Skapad 2014-04-30.
Läs mer
Här kan du läsa verket på Litteraturbanken.
Mer om och av Karin Boye kan du läsa
här.
Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank
Och återigen satt hon här i seminariets bönsal för att börja en termin till. Lika hel, lika uppfylld och överströmmande av kraft som den förra? Hon tvivlade inte. Sorg och smärta i yttre mening kunde möta henne – men allt sådant skulle blåsas bort som stoft av eviga vindar. Frid. Icke såsom världen giver.
Långsamt fylldes bänkarna av seminariets elever och av barnen i övningsskolan. Malin lät blickarna glida längs väggen. Den stora ljusa salen med sina målningar av Hjortzberg hade aldrig upphört att göra ett starkt intryck på henne var gång hon såg den.
Fromma bilder och symboler, som löpte runt väggen i krans. Heliga uråldriga symboler, som för tusen och tvåtusen år sedan mejslades till uttryck för jättehöga sanningar och åt vilka sedan århundrade efter århundrade givit ny värme av sitt nya liv och ny mening ur sin nya erfarenhet, tills de band alla tiders fromma tillsamman i en gemenskap genom seklerna. Väldiga symboler, outtömliga, där ännu släktled efter släktled skulle komma att fördjupa sig som i en brunn och hämta upp nya skatter.
Spikarna och törnekronan: det väntande martyriet för var och en, som verkligen böjer sig under Hans fordringar. Kyrkans heliga martyrer kan knappast räknas. Än mer otaliga är alla de, som i stillhet bar sitt kors, utan att räknas bland helgon. Alla de som långt utanför kyrkans råmärken gav sitt offer åt en gudomseld, som tvang dem mot deras vilja. ”Jag förmår intet!” säger människan. Och Gud tvingar henne. Styrka, som hon aldrig anade, växer fram ur henne som vingar. Spikarna och törnekronan: alls ingenting vackert i verkligheten, ingenting romantiskt, ingenting som omgivningen böjer sig för. Och där på väggen ett ornament, ett stiliserat smycke. Men så är det sannast. Så är det inre väsendet: ett överjordiskt smycke. Vem vill inte bära det till slut, då kallelsen kommer? Äretecknens äretecken.
Pelikanen, som matar ungarna med sitt blod: återlösningen. Den återlösning, som sker var dag och vart ögonblick och överallt. Ty den som lider är Gud den oändlige, han lider med i vårt lidande, i sina redskap, med sina redskap, för att vinna och välsigna det han ännu inte har fått makt över. Guds rikes långsamma väg mot herraväldet.
Och kalken: återigen detsamma. ”Detta är mitt blod, för eder utgjutet.” Underliga gemenskap, detta att vi kan ge ut oss för varandra, ställföreträda varandra, bära varandras bördor, skörda vad andra sått och själva så för andra. Skrämmande gemenskap, som sträcker sig ut över människovärlden. Vi lever av andras död, av djur och växter som låter sitt liv, vi dör för att lämna våra atomer till stoff åt nytt liv – så utan gräns går liv över i liv – och det skulle inte vara så i den andliga världen? Ett levande väsen – en våg i en väldig böljegång – mottagande offer och givande offer, ingenting i sig själv, allt i sin hängivenhet för den Ende, som är, som var, som blir.
Där borta, skeppet på havet ... Var det Jonas skepp? Underbara saga om den lille alltför mänsklige Jona, ett redskap också han i all sin svaghet – alltför liten att förstå sin Herres ömkan över Ninive, den stora staden med tiotusen invånare som inte kunde skilja höger från vänster, ”och därtill många djur”. Sådana är vi redskap, för små att urskilja den Eviges tankar. Och ändå redskap.
Som glimmande guld sjönk symbolerna ner genom hennes vilande och väntande själ.
1 comment