Bräddade med mening och sammanhang, oändliga i sin mångfald omspann de alla livets ting ett efter ett med fromma påminnelser, som i alla sina skiftande former ändå gav näring åt samma enda och eviga strävan: strävan efter den mänskliga viljans uppgående i Guds.

Kortväggen mittför henne var ännu tom och odekorerad, och efter att ha fördjupat sig i bilderna längs de andra väggarna kunde hon vila ut i den vita nakna enkelheten. Den kom henne att tänka på en dröm hon hade haft i höstas.

Hon gick genom en väldig kyrka. Ljuset föll in genom dunkla och mångfärgade fönster, skulpturer och målningar av oräkneliga slag smyckade skepp och sidogångar. ”Detta är templet, som alla folk och alla tider håller på att bygga”, sade den kände religionshistorikern, som visade henne omkring. Hon såg och såg och var stum av beundran, fast de många färgerna och formerna nästan kom ögonen att värka. ”Men allt detta”, fortsatte ledaren, ”mynnar ut i Mysterium Magnum. Se så enkelt här är.” – De hade kommit ut i en gång, där taket var lågt och av trä och väggarna vitkalkade. Inga prydnader, inga utsmyckningar, men ett lugnt vitt ljus fyllde rummet, klart och ändå så milt, att synen inte bländades. En stor vila efter vimlet där inne. ”Vad är Mysterium Magnum?” frågade hon, men fick inget svar. I detsamma kände hon, att hon höll på att vakna, och full av fruktan att kanske aldrig få veta gåtans lösning, ropade hon om och om igen: ”Vad är Mysterium Magnum? Vad är Mysterium Magnum?” – Och då, i samma ögonblick som hon vaknade, hörde hon svaret – om av sin följeslagare, eller av en röst från ovan, eller kanske från sitt eget inre, visste hon inte –: ”Det är när människans liv blir Guds liv.”

På den drömmen tänkte hon, när hon såg den omålade vita väggen. Så enkelt, så bildlöst enkelt var det stora målet: icke min vilja, utan Din. Utplånande av egenviljan, för att den enda goda viljan måtte kunna verka, tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum. Malin böjde sitt huvud och bad, i hängivenhet, i undergivenhet, den bön hon alltid bad: om helig ande.

Aldrig om annat. Oftast utan ord.

Först var det som en ansträngning. Samla sig, ge sig hän i en enda koncentration, klappa på en port, eller vandra och vandra en lång väg – urskogar att söka sig fram genom, glanslösa hav att överfara, oländiga stigar och snår. Så, plötsligt, var man framme. Man var i friden. Den stora friden strömmade genom hela ens varelse, genom själen, men också genom kroppens ådror, ut i yttersta fingertopparna. Frid och välsignelse omslöt och fyllde en, ingen svårighet längre att hålla sig samlad, ingen splittring och ingen fruktan. Och sedan var ingenting svårt, och inga frestelser fanns. Då var man rustad att gå ut i världen utan att vara av världen, gå ut som ett Guds käril och verktyg. Man kunde inte svara ovänligt på ett ovänligt tilltal, smärtan gick tvärsigenom en, skarp som ett svärd, men utan att väcka motstånd, då man inte längre i självisk ängslan ryggade tillbaka för den – utan att väcka hat eller vrede. Man kunde inte längre döma någon eller resa sig upp mot någon oförrätt – vad gjorde en oförrätter, när man hade uppgivit allt sitt eget? – man kunde bara döma sig själv, som inte hade kraft nog att med sin kärlek, eller snarare med Guds kärlek, som strömmade tvärsigenom en, betvinga och omvandla vad man mötte. Ingen lättja fanns kvar, fötterna gick av sig själva dit de skulle gå, och hade det fordrats att man besteg bålet, skulle man gjort det också, utan kamp och tvekan, bara därför att man ville vad Gud ville. Gud ville genom den överlämnade människosjälen. Detta var det tillstånd, som mäster Eckehart talar om, då han säger, att det är bättre att i det sinnelaget stiga över en sten än i ett annat sinnelag utföra stora gärningar.

Malin hade tyckt sig märka, att det behövdes högst tjugu minuters kamp och strävan, innan man nådde fram till den friden och viljeuppgivelsen. Man måste bara samla sig. Så som Jakob: ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Och hon bad mycket. Det var den största glädje hon hade. Men alltid om helig ande, aldrig om annat.

När hennes bästa vän mot all förmodan hade klarat sig i studentexamen, hade föreståndarinnan kommit fram till Malin, tagit henne i hand och sagt: ”Detta är bönhörelse, kära barn!” – Malin hade sett på henne oförstående: menade fröken Dalén, att Malin skulle bett om den vita mössan för Netta? Det var ju hädelse ... I alla fall hade hon tegat, för det var ju inte precis rätta ögonblicket att sätta i gång en diskussion i sådana ämnen.