Eller var det av feghet och lättja hon hade tegat? Det plågade henne alltid att inför andra vidröra ömtåliga strängar i sitt allra innersta, men hon brukade ändå tala och bekänna, fast med blygselns rodnad. Visst var hon feg, visst var hon lat. Just därför var hennes stora önskan att själv bli till intet, själv dö bort och bli luft – som släppte igenom solljuset. Och hade hon brutit, så var likväl allt helat och renat i och med det att hon på nytt helt bar fram sin vilja som offer.

Och den gångna hösten, den underbara hösten ... Hon hade gått i sitt arbete på seminariet, och ändå kunde hon säga: ”Dock icke jag ...” Utan motstånd och uppror hade hon låtit all ovänlighet här och hemma gå tvärsigenom henne som svärd från Gud. De extaser hon då och då upplevde under föregående år hade gått över i en enda fullständig undergivenhet utan avbrott. ”Jag lever, dock icke jag ...”

Förr hade förmörkelser kommit, ökentorkan, som alla mystiker talar om, då själens källor tycks ha sinat och inget regn kommer från himmelen. Men hon hade väntat, väl vetande, att också det är en frestelse till ont, när man för sig själv begär inre lycka och rikedom i stället för att göra sin Herres vilja, i öken som i tropisk vår. Hon hade väntat, och det var över. Hon hade inget annat begärt än att bli böjd till ett lydigt redskap, och hon hade fått sin önskan uppfylld.

Vad kunde då hända henne?

”Den sitt allt i Dig har funnit, han har lyckligt övervunnit.”

Detta var Malin Forst, tjugu år.

Dialog I: Om sunda ideal.

Medicinaren. Nej, sjukdom som sjukdom! Varför skulle man egentligen betrakta nevrasteni på annat sätt än halsfluss! På det området tror jag då verkligen jag har kommit över fördomarna.

Teologen. Det är i så fall en fördomsfrihet, som jag inte eftersträvar. Skillnaden förefaller mig uppriktigt sagt vara himmelsvid. Mellan halsfluss och icke-halsfluss kan du dra en skarp linje utifrån en rent naturvetenskaplig ståndpunkt – på ena sidan hittar du den och den bakterien i blodet, eller den och den sjukliga organförändringen, vad vet jag – på andra sidan inte. Men var tvingas du av ett naturvetenskapligt betraktelsesätt att dra gränsen mellan ett friskt och ett sjukt tillstånd hos själen? Den blir alltid mer eller mindre godtycklig. Jag menar naturligtvis: när man lämnar de rena vanföreställningarnas område.

Medicinaren. Vanföreställningar behöver det väl inte precis vara. När en människa överhuvudtaget blir besvärlig att ha i rum, så är det väl något fel på henne.

Humanisten. Ja men där ser du! Det är väl ett ganska godtyckligt mått! Vi kan inte ta reda på något så enkelt som en nevrosbakterie, vi får gå till något så mycket kinkigare som människans i fråga umgängesvanor. Och de växlar med tid och plats och samhällsklass, som bekant – det blir en social norm – beror egentligen ytterst på bedömarens smak och fordringar!

Teologen. Även om det är lite starkt uttryckt, menade jag också något i den stilen. Normen är i varje fall inte given i naturen, den är inte en biologisk norm. Den är given i det mänskliga livet, och bara där – så långt är jag med. I och med det mänskliga livet har något helt nytt kommit in i skapelsen, något som inte kan läggas under biologiska synpunkter. Detta helt nya är andelivet, med egna lagar och egna mål. – En ”social” norm däremot förefaller mig vara ett lika grovt förytligande som den biologiska. Den är sedd utifrån och har inget med det högre livet att skaffa.

Medicinaren. Vart vill du egentligen komma med den där esoteriska gåtfullheten? Förlåt att jag säger något fult nu – men jag har liksom en aning om att du inte tänker förutsättningslöst – jag misstänker, att du ger ett litet ögonkast åt din egen korporation genom tiderna och sätter upp ditt höga andeliv som norm bara för att rädda anseendet åt en del stora nevrotiker, som kanske inte skulle ta sig så imponerande ut efter medicinsk måttstock ...

Teologen. Ja, naturligtvis! Ett litet ögonkast kallar du det! Jag är ju själv fullt på det klara med mina ”förutsättningar”, som du tycker är så fula, och det är verkligen mycket långt ifrån att jag skulle skämmas för dem. Jag kan nämligen tvivla på allt, vetenskapen och multiplikationstabellen, men inte på det som ger livet värde. Kom nu inte med några nötta fraser om ”livslögn” från den tiden då en intellektualistisk livsåskådning var på modet.