– Jans tacksamhet var blandad med den slugares medlidande: doktor Ringström var lyckligtvis i hög grad aningslös.

Men doktorn skrattade för sig själv, då han gick ner i mottagningsrummet för att invänta sin patient. Koppar som gör miner! En sådan uppfinningsförmåga den lymmeln hade! Måtte pojken bara inte en gång i framtiden sälla sig till de underhållande lögnare, som kallas poeter! (Hans avoghet riktade sig för ingen del mot deras egenskap av underhållande lögnare, utan mot deras låga inkomststandard.)

De båda damerna steg in, och doktor Ringström reste sig artigt ur sin skrivbordsstol. Han gjorde ett angenämt intryck av gentleman.

– Det här är fru Forst, förstår jag. Och det här är den lilla patienten.

Han såg ögonblickligen vem han hade framför sig. Den intellektuellt lagda unga flickan, erotiskt oväckt, flitig till överansträngning. En liten kvinnlig Hamlet i västficksformat förmodligen. Efter vad fru Forst sagt i telefon, fanns det inga skäl att anta svårare komplikationer. Inga direkt psykotiska symtom.

Malin tog hans utsträckta hand och såg honom spejande i ansiktet. Ja, han såg fin och vänlig ut, men han var långt borta, så som de flesta människor är långt borta, när de inte söker hjälp med något. Så var det: hon sökte hans hjälp och var därför nära honom, men han sökte inte hennes och var därför långt borta från henne. Och ändå kunde väl hon också haft en hjälp att bjuda, i sin egenskap av fall, en hjälp vid lösningen av ett medicinskt problem. Hon stod till hans och vetenskapens förfogande som en ordfläta att dechiffrera. Visserligen hade hon inte en aning om vad han tänkte fråga henne, var bara fast besluten att svara klart, exakt, uppriktigt. – Men när allt kom omkring, kunde hon inte vara något intressant fall för honom. Han såg väl otaliga ungdomar, som hade svårt för att sova och lätt för att gråta. Han kunde allt det där utan och innan. Nej, något speciellt intresse fick hon inte göra anspråk på, det insåg hon nog. Och ändå – kanske lite! Likaväl som de andra.

– Och hur gammal är fröken Forst? frågade doktor Ringström med sin behagliga röst och skrev i sin journal.

– Tjugu år. Och fem månader.

– Så så. Tjugu år. Och sover inte om nätterna?

– Jo lite. Några timmar.

– Några timmar? Hur många är det?

– Två – tre – fyra – fem.

– Ja det är ju för lite, när man är så ung.

Han såg upp med ett vinnande leende. Han hade så vackra tänder.

– Ligger och grubblar förstås? Över världsgåtorna?

Malin sökte efter det exakta svaret. Grubblade hon över världsgåtorna? Knappast. Hennes svårigheter var rent personliga och låg snarare på viljans än på tankens område.

Men innan hon hann svara, log doktor Ringström en gång till och fortsatte:

– Vet ni, jag ska säga er en sak: det hjälper så lite. Vi får slå oss till ro med att världsgåtorna är olösliga. När de inte helt enkelt är en inbillning.

Malin satt och väntade på vidare frågor.

Tjugu år! tänkte doktor Ringström. Och flickan sitter där och ser så tragisk ut som om man vid hennes ålder verkligen visste något om bekymmer. I själva verket får man vara en ljusgrön optimist för att besvära sig med att springa till doktorn för den berömda världssmärtan, som vi ju alla normalt har i tjuguårsdraget. Men hon har ingenting sett av verkliga sorger än.