Egentligen var det av ren ledsnad han tog till de medicinska verken – detektivromanerna visade sig alltför enkla i längden för hans snarast mer än normalt utrustade hjärna – och till sin förvåning upptäckte han hos sig själv inte bara en viss vetenskaplig begåvning, utan också, mer häpnadsväckande, ett plötsligt uppblossande vetenskapligt intresse. Detta senare slocknade visserligen åter under studietiden, men då hade det gjort sin tjänst genom att driva honom in på en av de alltför många banor, som stått honom öppna, och kunde försvinna utan att han saknade det. Sin specialitet nerver hade han däremot valt av konjunkturskäl.
Från hans studieår berättades det, att han gärna förlade sina ferier till kontinentens storstäder, och bland societetens damer gick pikanta viskningar om att han där hade fört ett ganska äventyrligt liv. Att det likväl hållit sig på den standard, som en ung man i hans ställning kunde tillåta sig utan risker, visades bäst av att det aldrig på något sätt lade hinder i vägen för hans karriär.
Efter en god, till och med mycket god examen drabbades han så av ett hårt slag: det kom fram, att fadern, den rike mannen, i själva verket stod på ruinens brant. För intima vänner kunde Sixten Ringström skämtsamt berätta, att han ibland om mornarna hade sett efter i spegeln, om inte hans hår hade vitnat över natten – så hade den tiden varit. Som kanske aldrig förr hade han känt sig stå inför livets realiteter. Då äntligen allt ordnades genom släktingars ingripande och han själv gifte sig med en rik och söt arvtagerska, var han trots allt en smula förändrad – ”fördjupad”, som hans familj uttryckte sig. Den praktik han då nyss hade öppnat blomstrade upp ovanligt fort, inte bara därför att både hans egen och hans hustrus familj hade en vidsträckt och inflytelserik bekantskapskrets, utan lika mycket och säkert ännu mer därför att hans egen personlighet utstrålade en förfinad kultur och en naturlig charm, som inom kort gjorde honom till en läkare på modet.
Kände man alltså till doktor Ringströms växlingsrika livshistoria, kunde man knappt förvånas över att det talades om hans världsvishet. Han hade faktiskt knappast längre något att vara nyfiken på (”om jag undantar den absolut privata frågan, när min uppskattade svärfar ämnar lämna detta jordiska”, sade han en gång till en nära vän). Han berättade gärna Albert Engströmshistorien om gubben som varnades för att dricka träsprit: ”Man kan bli blind!” – och svarade: ”Åja, en har väl sett det mesta!” – och det desillusionerade och vetande leende, som då hastigt flög över hans ansikte, betecknades av en kvinnlig patient som demoniskt.
För att fullborda porträttet bör man emellertid i rättvisans namn också vända, sig till vittnen av annan uppfattning än den allmänna.
I själva verket fanns det kanske bara två personer, som ansåg honom naiv. Han visste det inte, och även om han vetat det, skulle han inte tagit deras omdöme på allvar. Själva ordet saknades för övrigt ännu i de båda personernas ordbok, medan däremot den odöpta egenskapen var dem välbekant och väckte deras förakt. Personerna i fråga var doktor Ringströms båda äldsta barn, på respektive sju och fem år.
Femåringen Jan hade tittat något åt sidan, då pappa berättade, att deras nya lilla bror var inköpt på NK. Det hördes ju på rösten, att mannen talade mot bättre vetande, sådant hörs, även om de vuxna tycks ha svårt för att urskilja det. För resten föreföll lösningen för billig. Där måste finnas en stor lösning, det bekräftades ju också av att han ansåg mödan lönt att ljuga. En stor, kanske hemsk lösning. Kanske en, som var hemsk och rolig på samma gång. Man visste bara inte var man skulle hitta källorna. Och som det var tydligt att han fordrade man skulle tro honom och det avgjort är bekvämare att gå med på de storas idéer, kunde man ju för säkerhets skull undvika att se honom i ögonen.
Men Maj-Britt mötte hans blick med troskyldig öppenhet. Faran för att bli genomskådad var alltför liten, det visste hon av erfarenhet. Man kunde tänka vad man ville. Hon hade redan sett babyn få mat av mamma, och hennes instinkter trevade oroligt och formlöst kring hemligheten, som när skuggorna av havsdjur och alger rör sig långt nere i mörkret på djupen. De satte den i sammanhang med allt möjligt, än med den ena, än med den andra av den egna kroppens gåtor och förrättningar, men NK – där vägrade de resolut att följa. Och han trodde verkligen att hon svalde det!
Då fadern hade gått, var det tyst ett ögonblick. Syskonen litade inte på varandra tillräckligt för att utbyta intryck och skulle för resten inte funnit ord, men var för sig var kallt och överlägset på det klara med något som översatt till de vuxnas språk skulle låtit så: doktor Ringström är fruktansvärt naiv.
Det var för övrigt varken första eller sista gången de konstaterade den saken. Senast i morse hade en liten händelse inträffat. Jan hade vägrat dricka sin välling, för hans kopp var av den sorten som gjorde så otäcka miner. Det talade han förstås inte om, men medan han letade efter svepskäl, förrådde mamma hans hemlighet (hon var inte dum hon, men lågsinnad; man skall aldrig ge sitt innersta till pris, de andra begagnar sig rått och i de ömtåligaste ögonblick av de blottor man givit sig i stunder av barnsligt förtroende). Pappa ryckte emellertid på axlarna och sade: – Det var en poetisk förevändning – men om pojken är mätt, så är det bättre att låta honom slippa.
1 comment